I början av 70-talet gjordes en undersökning om Svenska folkets Gudstro och Gudsuppfattning. En ung flicka skrev: ”Gud är en gubbe med långt svart hår och svart skägg. Han sitter på ett moln. Men han finns inte.” Många har genom tiderna tänkt på Gud som ett sorts manligt väsen, en himmelsk farbror, en sorts underbar morfar eller farfar som samtidgt är obegriplig eftersom han på något sätt är skyldig till allt ont i världen genom att tillåta det. På samma gång som man bekänt en sådan gudsbild har man också tagit avstånd från den. Gud kan inte vara så och om Gud nu är så, finns han inte.
Idag tänker vi nog knappast på Gud på det viset, åtminstone inte om vi är bekännande kristna. Gud är bortom alla mänskliga kategorier, större än allt, bortom alla bokstavskombinationer och själva ordet Gud är då inget annat än ett mänskligt försök att tala om det som bara går att förminska.
Ändå har vi ett maskulint patriarkalt språk i våra religiösa uttryckssätt, åtminstone i de mer formella. Vi talar ofta om Gud Fader, om Han och Honom. Hur kommer det sig? Naturligtvis är det nedärvda formuleringar. För våra trossyskon i generationer före oss, ända tillbaka till 1000-talet före vår tideräkning, var det naturligt att tänka sig den gudomliga makten som en maskulin makt även om det också fanns gudinnor, men inte på samma sätt i den judiska traditionen och inte heller så inom Kristendomen. Denna maskulina tradition har vi med oss också in i vår tid. Idag är vi dock mer medvetna om den, mer medvetna om att talet om Gud som Fader, som man, kan kännas främmande, delvis bortstötande. Vi är mer medvetna om behovet av ett inkluderande språk snarare än ett exkluderande. Och samtidigt fortsätter vi att bekänna att vi tror på Gud Fader allsmäktige, och vi ber: Vår Fader…
Jag menar inte att vi ska ändra på våra trosbekännelser. De är dokument som vi bär med oss som länkar i en lång kedja av bekännare. Vi ska inte heller ändra på Herrens bön, den har Jesus, inspirerad av rabbinsk tradition, själv lärt oss. Men samtidigt borde vi bli mer observanta på hur vi använder ordet han och Fader om Gud. Som man kan jag känna en stor samhörighet med Gud genom ett maskulint språk, men jag kan förstå om många kvinnor har svårt att känna den samhörigheten. Jag kan också förstå att många, som haft ett komplicerat fadersförhållande, känner fadd smak i munnen vid användandet av ordet Fader om den som ska vara så makalös.
Hur kan vi då hantera det maskulina språket i vår bekännelsefromhet? Jag tror inte på ett uteslutande av det nedärvda. Tvärtom måste det få finnas kvar och också användas, precis som nu. Men vi behöver pröva på och träna på att uttrycka oss mer inklusivt i både liturgiska sammanhang och i förkunnelsesammanhang, visa på Guds storhet som sträcker sig bortom alla genusbegrepp. Gud är inte en man. Gud är inte en Fader, men Gud är såsom en Fader och en Moder, precis som det står i en av våra nattvardsböner. Gud är en himmelsk förälder och vi är alla Guds barn. Det handlar om omsorg, om gränslös kärlek, om någon som aldrig överger, om någom som delar vårt liv och delar vår död, och som vet vad det är att vara människa, att vara begränsad. Men det handlar också om tron på en Gud som, med prästen och författaren Christina Lövestams ord, är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.
En sådan Gud vill jag bekänna mig till och Jesus Kristus själv är just så. Han (jo, Jesus var en man) är den inkarnerade vars ankomst vi nu förbereder oss inför.
Gud ske pris!
