Jag är glad att jag är lutheran! Observera att jag inte är glad över att jag inte är katolik eller pingstvän, men jag är stolt över att stå i den lutherska traditionen, en tradition som varit min sedan mitt barndop . Den vecka som gått har präglats av Reformationssöndagen. Vi har i samtal och gudstjänster påmint oss om reformationens och inte minst Luthers goda betydelse för den kristna trostolkningen. Martin Luther översatte Bibeln till folkspråket för att göra den åtkomlig för alla, han höll fram ett antal ”sola” – allena:
• Kristus allena
• Skriften allena
• Tron allena
• Nåden allena
• Gud allena (sole Deo Gloria)
För mitt lutherska hjärta är detta fantastiska punkter. Det handlar för det första om Kristusinriktning. Vi borde i Svenska kyrkan bli ännu mer Kristusinriktade ännu mer Jesusinriktade. Det har jag skrivit om och talat om mången gång och jag vidhåller det. Är det något vi kristna har att komma med till skillnad från våra judiska och muslimska vänner, är det Jesus själv. Låt oss tala mer om vad han betyder, vad han förkroppsligar (inkarnationen), vad han talar om och driver (Guds rike), vad hans död och uppståndelse betyder i 2000-talets Sverige.
Skriften allena. Luther talar om att skrift ska tolkas med skrift. I sann luthersk reformatorisk anda får vi borra i skriften, tolka skriften och se hur den kan tala in i det multisamhälle vi lever i, tala in både på strukturell och individuell nivå.
Tron allena. Tron på Jesus Kristus för oss inte bort från vardagen, för oss inte bort från lidanden och andra problem, men hjälper oss att se vår livssituation i ett nytt samanhang, ett djupare sammanhang, ett sammanhang där vi ser att vi mitt i vår smärta, mitt i vårt lidande, mitt i allt oavsett hur det ser ut och ter sig, inte är ensamma. Tron blir en livshållning men också ett öppnande av våra sinnen på ett nytt sätt, ett livsviktigt och kompletterande sätt.
Nåden allena, handlar om mitt eget värde. Luther jagades av tanken på ett nådig Gud, en Gud som accepterade honom som han var men som han skulle kunna tillfredställa genom gärningar. Hans ångest var att han inte tillräckligt förtjänade Guds rättfärdiggörande kärlek. Då drabbades han av tanken om nåden, nåden som inte ser till förtjänst, som inte ser till duglighet men som säger att jag förtjänar Guds kärlek bara för att jag är den jag är, att jag duger inför Gud bara för att jag är den jag är. Kristus har burit mig och burit mitt liv, burit mina misslyckanden, burit allt det jag lyckats med på korset – och nu är det bara nåden som gäller.
Nära i anslutning till detta är rättfärdiggörelsen genom tron allena. Inför Gud kan vi bara komma med vår trosgnista. Vi kan lita på vad Jesus gjort för oss på korset, lita på hans död och uppståndelse, öppna oss för den i vårt eget liv och överlämna oss i detta. Det är nåd allena som gäller inför Gud.
Så får vårt liv som ju naturligtvis också handlar om handling bli till en lovsång till Gud. Gud allena ska ha all ära. För allt det ovan skrivna är bara möjligt i kraft av Gud som är närvarande här och nu genom den heliga Anden.
Det ovan skrivna är reformatoriska tankar. I Storkyrkan har vi en pelare där allting började, där Olaus Petri predikade den nya teologin från Wittenberg. Efter olika svårigheter kom Uppsala möte 1593 där Svenska kyrkan blev en evangelisk luthersk kyrka. Den kyrkan, med all dess styrka och med dess brister, gläds jag över och i den glädjen och i den tillhörigheten känner jag glädje över mina katolska syskons kyrka, över pingstkyrkorna, baptistkyrkorna, missionskyrkorna, för mitt i våra olika profiler hör vi ihop. Men för att kunna glädjas över andras sammanhang måste man också kunna vara glad och stolt över det egna.
Och det är jag!
