I den debatt som följt i kölvattnet av fryshusimamens anställningsform har ord om att Svenska kyrkan håller på att skriva om sin tro förekommit. Stiftsprosten Bo Larsson har skrivit en artikel till försvar för Sofia församlings involvering i imamanställningen. Jag delar inte alla stiftsprostens uppfattningar i imamfrågan vilket torde ha framkommit i mitt förra blogginlägg. Men, det är viktigt att framhålla att både stiftsprosten och jag delar synen på att Svenska kyrkan, med sin evangelisk lutherska identitet, är stadd i ständig reformation. Kyrkans lära måste hela tiden tolkas in i det dagsaktuella sammanhanget för dagens människor. Det handlar inte om att skriva om tron. Kyrkans trosgrund är klar och tydlig: Gud själv har mött oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det kallar vi inkarnationen. Jesus Kristus har dött och uppstått för vår skull. Inkarnationen och korset är det centrala kring vilket kyrkan bygger hela sin existens. Lämnar vi detta har vi skrivit om vår tro. Men kyrkan har inte lämnat detta. Detta är den fasta grund på vilken vi står. Och ju stadigare vi står på den grunden ju mer kan vi vara öppna för andras traditioner. Inom ramen för det ovan skrivna kan vi sedan föra religionsdialog, vara öppna för att den ömsesidiga kärleken kan ha många olika uttrycksformer. Men grunden är lagd. Med aposteln Paulus ord: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” (1 Kor 3:11 ). Utifrån denna grund är vi reformatoriska med fortgående reformation.
Så låt oss slå vakt om vårt reformatoriska arv. Låt oss slå vakt om en kyrka i fortgående utveckling med en tydlig grund.
Vi håller inte på att skriva om vår tro! Tro inte det!
