Gud är generositetens Gud. Skapelsen och försoningen visar på detta och nu i sommartid påminns vi om det. Jag har just varit med om präst- och diakonexamen. Inför en läste vi en utmärkt bok av Cristina Grenholm som arbetar som direktor i Svenska kyrkan. Hon är präst och forskare. Den bok vi läste och samtalade om med blivande präster och diakoner heter ”Levande teologi”. Det är en bok, i hög utsträckning skriven för lekfolk, präglad av ömsinthet och klarhet, ödmjukhet och tydlighet, kristuscentrering och dialoginriktning. Varje individ myndiggörs som teologer. Teologi skapas inte av professionella. Teologi blir levande och utvecklas när alla får vara med i samtal och process. Hon skriver följande utmärkta ord: ” Jag tror inte att vi får del av trons kraft genom att tillämpa tron på samma sätt, utan genom att vi i vår olikhet förmår ge plats åt vars och ens bekännelse till Jesus Kristus, samtidigt som vi tillsammans längtar efter och ber om det eviga livet, det fulländade gudsriket och att det tar gestalt hos oss här och nu. Trons kamp handlar inte om att ha rätt eller fel i tillämpningen av tron, utan om det eviga livet. Det finns utrymme för mångfald i evighetsperspektiv”. (s 42 i Levande Teologi. Verbum 2010)
Tänk om vi i våra olika trossamfund och kyrkor kunde ha lite mer av den inställningen istället för att ligga nedgrävda i våra kyrkliga och teologiska skyttegravar. Ingen av oss har hela sanningen. Sanningen om Gud går inte att fånga in. Vi kan nalkas Gud på olika sätt och får göra det. För mig, i den tradition jag står i (i den mån jag endast står i en. Ibland tänker jag att jag och många andra står i många komplementära traditioner) är somliga saker viktiga och för andra är andra saker viktiga. Vi kan lära av varandra, inspireras av varandra i glädje över vårt eget.
Vad jag eftersöker (ibland också hos mig själv) och som jag tycker att Cristina Grenholm ger uttryck för är en generositetens teologi. Låt oss vara generösa såsom Gud själv är generös!
