I skrivande stund pågår inspirationsdagar om dopet här i Stockholms stift. Dopfestivalen är rubriken (Här ska Du kunna lyssna till de stora huvudföredragen). Dopet i sig är så oerhört viktigt. När jag säger så menar jag inte att dopet är viktigt enbart för att vi ska få fler kyrkoavgiftsbetalande medlemmar. Jag menar heller inte att dopet är nödvändigt för att inte hamna i helvetet. I slutänden är det Guds sak och ”den som dör får se”. Men jag menar att dopet som ett tecken på Guds gränslösa nåd och kärlek är oerhört viktigt i ett samhälle där vi talar så mycket om duktighet och duglighet. Dopet som en påminnelse att Guds kärlek är den korsfästa kärleken som visar oss att inget kan skilja oss från den kärleken, varken död eller liv – den påminnelsen, det tecknet, behöver vi, både Du och jag och alla andra. Det ska inte tvingas på någon i övernitiskhet men det ska ständigt erbjudas – gratis – av nåd.
I samband med gårdagens samlingar kring dopet med många olika temata blev jag ombedd att ingå i en panels skulle samtala om hur mycket som ryms och inte ryms inom Svenska kyrkans tro och lära. Det var inte helt lätt att hålla en inledning men jag vill ändå dela med mig av den till Er alla. Lisbeth Gustafsson ledde samtalet kring ”skilda synsätt samma kyrka” och Dagenjournalisten Elisabeth Sandlund, kyrkoherden i Nacka församling Carl Dalbäck och jag samtalade.
Här är min inledning: Hur mycket ryms i samma kyrka? Finns det gränser? Jag är domprost och kyrkoherde i enförsamling som inom territorialgränserna inrymmer kyrkor med helt olika profil.S:t Jacobs kyrka har kommit att få den tydligaste hbtq-profilen i vårförsamling där det regelbundet firas queermässor, där Pridefestivalen hade delar av sitt kyrkliga hem, en kyrka där prideflaggan satt uppspänd på
kyrktornet. S:ta Clara kyrka någon knapp kilometer från S:t Jacob delar inte
den teologiska profilen. Där finns medarbetare som bärs av övertygelsen att man
kan hjälpa en homosexuell att bli kvitt sin något felaktiga läggning. Hur mycket ryms?
När vi lanserade storstadsprogrammet i S:t Jacobs kyrka med konstutställningar, spektakulär musik, utmanande tidning o s v myntade vi ett uttryck som kommit att betyda mycket för mig: 99 språk och inga trösklar. Så får det vara!
Svenska kyrkans huvuduppgift är klar och tydlig: Vi ska tala tydligt om Jesus! Vi ska göra Honom känd, trodd, älskad och efterföljd! Uppgiften är tydlig – men vägen dit
måste bygga på de många språkens uttryckssätt. Vår bekännelse som är vår grund
måste vara tydlig. Vi måste veta vad vi vill och vad vår tro vilar på. För mig
är det självklart att det bara finns en Gud. Gud är inte kristen. Gud är inte
muslim. Gud är inte jude. Gud är inte något annat religiöst heller. Gud är inte
religiös. Gud är Gud. Men Gud möter oss som tydligast i en judisk man i landet
Judeen mellan 4 och 7 före Kristus. Gud är inkarnerad, förkroppsligad i Jesus
Kristus. Det är vad orden om Jesus som Guds son vill uttycka. Gud älskar så
gränslöst att Gud dör och uppstår för vår skull i Jesus Kristus och Gud är
verksam här och nu. Detta, menar jag, måste vara en grund för kyrkans självförståelse
– en sorts ram och språngbräda på en gång. Med detta som grund kan vi tala
olika språk. Då kan vi mycket väl inom en och samma gudstjänst ha en imam som
reciterar ur Koranen, en rabbin som reciterar ur Psaltaren och en biskop som
predikar. Inom ramen för det sagda kan vi fira olika typer av gudstjänster och
också profilera oss olika. Det går kanske att sänka ned en sorts pepparkaksform
över kristenheten inom Svenska kyrkan genom olika förbud och påbud. Men till
vilken nytta? Ibland tänker jag på det välkända uttrycket mångfald istället för enfald.
En mångfaldens kyrka där tusen blommor får blomma och 99 språk talas utan
trösklar. Det är en generositetens kyrka men hela tiden med Jesus Kristus i
centrum och fokus.
Det sagda betyder dock inte att allt kan vara tillåtet. Kyrkan har en ämbetssyn som vi
inte ruckar på. Kyrkan har en äktenskapssyn som inte går att ändra på där två
personer som älskar varandra har möjlighet att gifta sig om en av dem tillhör
Svenska kyrkan. Dessa saker är ordningsfrågor med djup teologisk grund. Det
handlar inte om en pk-kyrka – en politiskt korrekt kyrka. Det handlar om en
kyrka som vill tala tydligt om Jesus på ett inkluderande sätt.
Finns det då en gräns och när går den gränsen? Det är svårt att säga. Kanske går det inte attpeka på gränsen förrän gränsen är överträdd och då kan det vara så dags…Personligen tyckte jag det var svårt att en församling anställde en imam, men jag gladde mig att imamen Ottman kunde och kan arbeta på Fryshuset. För att arbeta i
Svenska kyrkan i det utåtriktade arbetet ska man tillhöra Svenska kyrkan,
kyrkogårdsarbetare undantagna. En imam tillhör en annan religion och det är
skillnader mellan våra religioner annars skulle vi inte behöva flera
religioner. En kyrka som bara talar om Gud och som på något sätt känner sig
generad över att tala om Jesus, har nog svikit sitt uppdrag.
Kan en identitet bli till i samtal om tron, i relationer, i gudstjänstfirande etc? Kanske måste vi tala om både identitet och identiteter. Svenska kyrkan har en identitet men
sedan finns det olika identiteter eller profiler inom olika församlingar – och
åter igen; så måste det få vara. En identitet är heller inget statiskt. En
identitet bygger på utveckling och förändring – ett sorts växande. Men hela
tiden måste grunden finnas – grunden som är korsets Herre.
17 kommentarer
Sven Andersson säger
14 januari 2012 – 11:07Mycket är Dina egna funderingar. Några religionsblandande gudstjänster har jag
aldrig sett stöd för i bibeln. Däremot snällt umgänge i alla andra sammanhang...
P-A Rudberg säger
14 januari 2012 – 03:05Så vill jag se vår kyrka!
Vilken spännande mångfald det finns - om vi vill.
Vilka möten med människor med olika bakgrund och gåvor det finns - om vi vill.
Vilken kraft det finns i att inte behöva vara rädd för att det blir fel - om vi vill.
Vilken glädje det finns - om vi vill.
Vill vi?
Anders Gunnarsson svarar
3 december 2024 – 09:27Nej!
Väldigt få vill vara extremliberaler. Kyrkor med klassiska gränser växer och frodas. Kappvändar”kyrkor” – efter åsiktsvindarna – krymper och förtvinar! Undrar varför.
Vincit omnia Veritas
Teologi studerande säger
15 januari 2012 – 04:50Åke!
Det är precis en sådan kyrka jag vill tillhöra, en kyrka som är pluralistiskt och inte exklusivistisk i sitt sätt att se på sin omvärld. Mångfalden gör kyrkan och jag tror det är precis så Jesus skulle velat, att alla har sin plats.
Jag medverkade också på dopfestivalen under helgen och mötte så mycket goda människor med tankar likt dina vilket glädjer mig. Jag stötte också på tveksamhet och exklusivistiskt tänkande, i t ex synen på religionsdialog och mötet med andra religioner. Att fira Gudstjänst med andra religioner är ett exempel, ett annat som tidigare varit uppe här, omskärelse av judiska och muslimska pojkar eller misstänkliggörande av asylsökande som vill låta döpa sig.
Vi måste lyfta blicken och se hur vårt samhälle och framförallt hur vår omvärld ser ut. Det vi möts av är just mångfald både inom och utom religionerna. Precis som du säger är Gud varken jude, kristen eller muslim. Att istället avskärma sig och inte vara delaktig i sin omvärld är inte vad Jesus gjorde, tvärtom!
Anders Gunnarsson säger
15 januari 2012 – 06:58Nej jag vill ha både ock! Mycket sanning och än mer nåd och förlåtelse!
Gud är ingen mes, men heller ingen billig nådeförmedlare!
Alltså blir man upptagen i Kyrkans fullhet! Ni andra får väl klara er i ofullkomligheten, där kapparna fladdrar i kapp med de senaste PK-åsikterna!
Lycka till,
Ifrån en i den heliga, katolska och apostoliska Kyrkan.
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27Anders G,
Tänka sig, du verkar vara oförmögen att föra en diskussion utan att komma med nedsättande och demoniserande påståenden om de som inte delar dina åsikter. Jag skulle verkligen vilja att du tog till dig de ord i Bibeln som handlar om hur man ska bemöta andra kristna. Jag tror att det du har att säga skulle vinna på det.
Du säger att vi som inte delar din åsikt får leva i ofullkomligheten. Det låter som om du anser att du tillhör fullkomligheten. Intressant syn på sig själv och sitt eget samfund…
Vad gäller sanningen så är min tro att den finns hos Gud. Och vi kan alla få ta del av den. Om vi ställer in kompassen på Guds rike. Guds rike är ett centrum, därför kan våra kompassriktningar se helt olika ut.
Sven Andersson säger
15 januari 2012 – 09:08Det är enfaldigt att tro att "mångfald" skulle vara motsats till "enfald". Genom att
köra med dumma resonemang kan man försöka att få dumheter att framstå som
klyftigheter. Med ordvrängeri kan man föra de mest konstiga resonemang.
Åke, försök gå tillbaka till grunden för din tro! Med risk för att kallas fundamental
och konservativ men gediget kristen och mindre strävande efter en konstruerad
"modern kristen tro"!
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27En konservativ tro?
Njae, då väljer jag hellre en modern tro, dvs en tro som talar till oss här och nu, med sikte på framtiden och Guds rike, Gud är inte då – Gud är NU!
Carolina säger
15 januari 2012 – 10:32Jag lyssnade till panelsamtalet som Åke skriver om på dopfestivalen och det var mycket bra. Alla tre framförde kloka tankar. Man blev glad över öppenheten och den goda samtalstonen.
Men, jag hade önskat att man borrat lite mer. Senaste tidens allt mer offentliga inomkyrkliga bråk gör mig ledsen. Bråken i sig, än mer tonen i diskussionen. I veckan som gick upptrappade drabbningar på Visby - domkapitelanmälningar, omskärelsedebatten där en forskningschef inom SvK kallar en prästkollega för brun - på Facebook av alla platser. På Facebook? Hur hamnade vi där? På KT tar en ledarskribent Visbyprästerna i försvar och uppmanar till bojkott av den engelske talare som inbjudits. Han är mot kvinnliga präster. Bra, tycker jag, att vi har kvinnliga präster i vår kyrka, men måste det betyda att vi avfärdar majoriteten av världens kristna? Inte ens lyssna på dem? Vadan denna hårda ton?
Som medlem, inte anställd, undrar man ju vad det är för frustration som leder till, tja, att hänga ut en kollega på Facebook? Hur ser det inomkyrkliga samtalsklimatet ut? Varför har vi en kyrka som finner det naturligt att bygga kyrka med en muslimsk församling som företräder en religion där kvinnor inte ges möjlighet att vara herdar, medan man samtidigt reflexmässigt i KT stämplar som mörkermän de inom ens egen religion som tycker samma sak? Jag tror att vi måste våga tala om det.
Jag hajade till av en sak som kyrkoherden i Nacka sa under panelsamtalet, till försvar för kyrka-moské. Han sa: Imamen pratar mer om Jesus än vad vi (vi=Svk?) gör (som profet, förvisso, inte frälsare). Ingen tog tag i det. Men hur i Jesu namn blev det så? Är inte det problematiskt?
Många frågor. Jag har inga svar, men efter samtalet gick jag direkt upp till Elisabth Sandlund och sa till henne: Du har rätt när du efterfrågar mera tydlighet från Svenska kyrkan.
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27Carolina, en förutsättning för ett bra diskussionsklimat är att man faktiskt återger resonemang i deras korrekta form.
Ingen forskningschef har kallat en prästkollega för ”brun”. Det hon skrev var: ”Därför blir jag orolig o ledsen när du rör dig så nära det bruna.” (Det är en klar skillnad.)
Så späd inte på konflikterna genom att spetsa till med saker som inte sagts. Det är illa nog som det är med anmälningar och hot från ”båda sidor”. Kränktheten verkar förekomma på ”båda sidor”. Och ”båda sidor” har försökt smeta negativa epitet på varandra.
Kjell Präst säger
16 januari 2012 – 08:27Bra skrivet, Åke Bonnier!
nya tant lila säger
16 januari 2012 – 11:22Kanske är det fler än jag, Carolina, som betackar oss får den tydlighet som kan tänkas komma från Elisabeth Sandlund, som så många gånger verkar ha använt sin s k frälsning till exkluderande av medlemmar inom Svenska kyrkan, exempelvis homosexuella och deras mänskliga rättigheter.
Och Carolina, bråken inom Svenska kyrkan är då rakt inte nya. Kvinnoprästfrågan har varit ett tvisteämne ända sedan beslutet togs för mer än femtio år sedan.
Men nu sprids naturligtvis saker lättare med de nya sociala medierna.
Nej, endräkt är ingenting som kännetecknar vår Svenska kyrkan.
Vi får trösta oss med att Gud finns- trots detta!
Anders Gunnarsson säger
16 januari 2012 – 04:39PA
Vad var nedsättande?
Du verkar totalt oförmögen att kunna se att ditt samfund faktiskt styrs av politiska åsiktsvindar!
Allt gott!
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27Anders G,
Du skrev: ”Ni andra får väl klara er i ofullkomligheten, där kapparna fladdrar i kapp med de senaste PK-åsikterna!”
Det är raljant och nedsättande. Jag hoppas du har hederlighet nog att inse det? (Det tror jag nämligen att du har.)
Och du hävdar att ditt samfund är fullkomligheten. Det är en syn som känns fjärran från grundläggande kristen tro – att hävda att man sitter på fullkomligheten. (Huvva….)
SvK styrs av människors kristna övertygelse – även om den i vissa avseenden ser annorlunda ut än din. det är på tiden att du respekterar det.
StaffanW säger
16 januari 2012 – 06:46Har ibland glatt mig åt Åke B’s betoning av Jesus som den kristna trons kärna. När Åke skriver: ” Svenska kyrkans huvuduppgift är klar och tydlig: Vi ska tala tydligt om Jesus! Vi ska göra Honom känd, trodd, älskad och efterföljd!”, så tror jag att det är ett ärligt uttryck för hans teologi. Men den förefaller dessvärre inte delas av hela svenska kyrkan. Det finns en annan tydlig utveckling där Jesus alltmer kommit att tonas ner, och tom lysa med sin frånvaro, i många Svenska kyrkans församlingar. Och jag tror att pratet om ” 99 språk och inga trösklar” är en anledning till den urvattning av den kristna tron som vi ser så många exempel på. Och som kan leda totalt fel – som när biskopen Bengt Wadensjö bygger ihop kyrkan och moskén och fyller kyrkan med nyandliga övningar. (. För att detta ska lyckas måste naturligtvis Jesus tonas ner – vilket Bengt W också gör – Jesus, blir en symbol för den exkluderande kristna kyrkan. Han syn är dessutom att Muslimernas Jesus inte kan vara någon annan än de kristnas Jesus”. Både Bengt W och Åke B är tydligt öppen med att religionsblandning är OK – nyandliga övningar hämtar nästa alltid sin inspiration och kraft från från österländsk mystik och från västerländsk ockultism. De andliga övningarna är direktimporterade från hinduism och buddhism och från teosofi och antroposofi. Och en imman som läser ur koranen i gudstjänsten, kan väl knappast kallas något annat än synkretism, eller ?
Det är en uppenbar aningslöshet som SvK visar upp och som Carolina så tydligt sätter fingret på. Och – för att citera Stefan Gustavsson: ”Antingen ”finns vishetens och kunskapens alla skatter gömda” i Jesus Kristus, som Paulus säger i Kol 2:3 och då behöver vi inte oroligt söka någon annanstans. Eller är Jesus en bluff och vi bör i ärlighetens namn lägga ner den kristna kyrkan. Men i vår tid riskerar vi istället att uppfylla Paulus farhågor om att ”förföras och lockas bort från uppriktigheten och renheten gentemot Kristus” och ta emot förkunnelse om ” en annan Jesus” och ta emot ”en annan ande” och ”ett annat evangelium” (2 Kor 11:3-4).”
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27StaffanW,
Bara ett kort inpass om andliga övningar, det du kallar ”nyandliga” övningar. Den kristna traditionen delar mycket av detta med andra religioner – meditationen, kontemplationen. Den främsta inspirationskällan idag är den ignatianska andligheten – dvs från den katolska kyrkan.
Hans Odeberg säger
16 januari 2012 – 07:24Det här är inspirerande, Åke! En fana med skriften "Kristus allena" i fören på en folkkyrkans ark, fylld av människor i de mest underliga skepnader. Där tar jag gärna en plats.
Sen tycker jag att du inte riktigt tar konsekvenserna av vad du själv säger. Så länge vi möter våra medmänniskor och deras åsikter med respekt och kärlek, måste det väl vara möjligt att i en bred folkkyrka ha olika åsikter i ordningsfrågor, även de med djup teologisk grund? I guds rike skall lejonen ligga ned med lammen - vilken förebild om det kommande riket är vi då? Om varje kyrkomötesbeslut skall sluta med att vi röker ut de som förlorade omröstningen, hur länge dröjer det tills det bara är du och jag kvar?
Här vill jag dra en parallell till dagens socialdemokrati, en annan organisation med vikande medlemssiffror. En väg som ofta föreslås på socialdemokratiska bloggar är att man skall renodla budskapet, skära bort de där otäcka människorna på ytterkanten (höger eller vänster, beroende på författarens egen position på skalan) och återta sin ledande position som folkets parti. Jag misstänker att det bara kommer leda till samma öde som den celldelande 60-talskommunismen, där fokus på den klara och rena läran ledde till fragmentering och borttynande. På den tiden drog socialdemokratin till sig allt från Röda Khmer-fanatiker till gråsossar. Den vägen tror jag är vägen framåt idag, både i politiken och i kyrkan. En öppen port för alla i Kristus - inte bara för de som är lika toleranta som vi, och på samma sätt.
StaffanW svarar
3 december 2024 – 09:27Hans, det förutsätter kanske då att alla dessa människor i ”de mest underliga skepnader” i fören på båten ställer upp på ”Kristus allena”. Det vore ju fantastiskt att få med muslimer, buddhister, ateister, zoroastrier m fl i en sådan frälsningsfarkost
Leif Ekstedt säger
16 januari 2012 – 07:50PA/Det där med politiska åsiktsvindar gäller Dig med.
Själv hakar jag upp mig på att inte den Högkyrkliga delen av präster ännu har funderat över varför Paulus - kvinnan tige i församlingen inte har överprövats.
Jag vet ej vad Jesus har sagt i frågan. Men vatten till vin fixade han för bröllopsgästerna.
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27Leif Ekstedt,
Nu hängde jag nog inte riktigt med i ditt resonemang…?
Vad för politiska åsiktsvindar anser du att jag följer? Om det nu var så du tänke.
Carolina säger
16 januari 2012 – 11:39PA,
Närma sig brun eller kalla en annan brun. Ja, det är skillnad. Du har rätt i det. Mitt inlägg handlade inte om orden, mer om själva fenomenet. Att ta konflikter till Facebook känns, för mig, ovärdigt en kyrka. Oavsett allt. Men nyfiken. Hur hamnade konflikten där?
Ntl,
Självklart har du rätt. Vi får trösta oss med att Gud finns och hoppas på att Han är mycket klokare än oss.
Men alla ni andra, kom igen nu då! Kan ingen kommentera detta i mitt förra inlägg. Hur blev det så här:
"Jag hajade till av en sak som kyrkoherden i Nacka sa under panelsamtalet, till försvar för kyrka-moské. Han sa: Imamen pratar mer om Jesus än vad vi (vi=Svk?) gör (som profet, förvisso, inte frälsare). Ingen tog tag i det. Men hur i Jesu namn blev det så? Är inte det problematiskt?"
Hur i Jesu namn blev det så?
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27Carolina,
Jag blir så ledsen när du gör tolkningar baserat på något som inte riktigt stämmer. Ingen konflikt har ”tagits” till Facebook. Det fördes ett resonemang där. Sedan har andra valt att göra en konflikt av det.
Vad gäller imamens prat om Jesus. Jag delar inte din syn. Inte bara i min församling, utan även i alla andra församlingar som jag besöker för att fira gudstjänst, står Jesus i centrum. I liturgin, i nattvarden, i predikan etc.
Kjell Präst svarar
3 december 2024 – 09:27Hur blev det så? Det blev aldrig så!
Margareta P å Österlen säger
18 januari 2012 – 12:58Åke Bonnier!
Nog känner du till att Jesu Kristi ord från Fadern i Johannesevangeliet 10:9:
"Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad."
Nog känner du till Jesu Kristi ord från Fadern i Joh 14:6:
"Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."
Kanske känner du också till Jesu Kristi ord från Fadern i Matt 19... trots att du påstår att "kyrkan har en äktenskapssyn som inte går att ändra på..."
Dags att säga HELA SANNINGEN OCH INGENTING ANNAT ÄN SANNINGEN OM JESU KRISTI FÖRKUNNELSE FRÅN VÅR FADER - TILL FRÄLSNING!
Margareta Persson, Inge(l)sta å Österlen
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27Margareta P,
Du upprepar i princip samma inlägg i alla diskussioner.
Det skulle vara intressant att veta vad EXAKT du anser att kyrkan ska säga. (Utan att rada upp lösryckta bibelcitat.)
StaffanW säger
18 januari 2012 – 10:32PA,
OK, då är du emot religionsblandning - till skillnad från ett antal biskopar och domprostar. Det är bra, för den lutherska läran är här tydlig, att vi inte ska ha någon religionsblandning. Läser man om den famösa tillställningen i Uppsala domkyrka för några år sedan, uppbackad av ärkebiskopen själv framgår:” Mitt i kyrkan hade man ställt ett bord som för tanken till ett altare. Däromkring samlades företrädare för de olika religionerna, där förekom buddhistisk gonggong, böner till den hinduiska urtidsmänniskan Purusha, till Vishnu och muslimska böneutrop blandat med kristen psalmsång.”
Sedan håller jag helt med dig om att visst ska vi ha en dialog med alla människor och grupper, även troende från andra religioner. Och vi kan även bjuda in ledare från andra religioner till samlingar i en kyrka – för att ha en dialog som kan vara både allmänbildande och uppbygglig. Men, det menar jag förutsätter en kyrka fast rotad i en tydlig teologi och med en klar vilja att uppfylla Jesu missionsbefallning. Då kan vi i denna dialog tydligt klargöra varför vi kristna predikar att Jesus är enda vägen till Gud, varför det bara finns frälsning i Jesu namn.
Som du säkert förstår kan man vara tveksam om SvK uppfyller dessa krav. Är kyrkan otydlig och flummig i sin religionsteologi, och som inte längre självklart bekänner sig till Jesus Kristus som enda vägen till Gud, eller som anser att alla religioners vägar leder till Gud – ja, då riskerar också bara en dialog leda till ännu större vacklande och otydlighet.
Leif Ekstedt svarar
3 december 2024 – 09:27Staffan W/ Du ställer alltså inte upp på att Gud är allsmäktig ?- men det gör jag.
P-A Rudberg svarar
3 december 2024 – 09:27StaffanW,
Låt mig bara reflektera kring ditt ”tydlig teologi”.
När det dyker upp i resonemanget så handlar det i de allra flesta fall om att definiera vad som INTE är rätt. Att fastslå vad som är fel tro. Att bygga murar.
Det är inte mycket trygghet i det, det är mer av rädsla. Att skydda något som man upplever som bräckligt.
Men jag vill vända på det! Om vi fokuserar på vad kristen tro ÄR så kan vi låta oss påverkas och vi kan föra öppna dialoger.
Men vi verkar inte lita på Gud, vi vill istället skydda Gud från det vi tror är fel.
Sven Andersson säger
20 januari 2012 – 03:40Det är lite plågsamt, fastän både intressant och upplysande, att följa debatten.
om huruvida vår kyrka är en äkta kristen kyrka, som förvaltar sitt uppdrag eller
ej. Vissa skribenter återkommer ofta, så att vi lär oss att "tolka in i vår tid" med
sympati och medverkan av alla religioner, etc. Någon annan för jämt vissa väns-
terresonemang och attacerar "Mammon". Någon talar jämt om kyrkans funktio-
närer och "medlemsnyttan". Summan av detta blir för mej att:
Svenska kyrkan ofta är genuin och from i de enskilda församlingarna. Där läser
man bibeln, beder och firar gudstjänster fortfarande. Det är på det "högre planet"
som bibeltrohet, missionsbefallning och samröre med andra religioner ifrågasätts.
Jag avundas inte kyrkans biskopar, präster. förtroendevalda, etc deras ansvar.
Inte mitt eget heller! KYRIE ELEISSON!
Kristina säger
10 februari 2012 – 12:471:a Johannesbrevet: Akta er för de falska profeterna. Varje ande som inte erkänner Jesus Kristus kommen i köttet är Antikrists ande.
Det finns bara en Gud, men hur Gud verkligen är, är väl inte för den sakens skull oväsentligt? Enligt Islam ligger Gud bakom såväl ont som gott. Teodiceproblemet är inget större problem - "In shallah" råder - d v s Gud vill i förlängningen även det onda om det händer. Jesus dog inte för våra synder och var inte Guds son. Det är värre att missbruka Guds namn än att ignorera honom - människor blir lurade (om vi anser att Bibelns uppenbarelse är sann - präster som inte anser det borde avsäga sig ämbetet!) Visst kan vi som tror "på nå´t" ha mycket gemensamt jämfört med dem som inte tror, oavsett religion, och vi vet inte hur Gud dömer i slutändan. Men tydlighet kräver också tydliga gränser. Hängivna muslimer förstår detta. Respekt kan också innebära respekt för olikheter och gränser. Mellan stater t ex är det när gränserna respekteras som fred upprätthålls. Synkretism kan de ljumma hålla på med - något som i förlängningen riskerar att göra de hängivna både arga och ledsna - vilket kan skapa nya konflikter och leda till att problemet med synkretismen skylls på "de andra" istället för de egna ledarnas dåliga omdöme.