För nästan precis en vecka sedan satt jag tillsammans med prästen Annika Borg, ordförande för Humanisterna Christer Sturmark, en barnkirurg från Göteborg (vars namn jag skamligt nog inte minns i skrivande stund), biskop Eva Brunne, kantor Maynard Gerber från judiska församlingen, Eva Ekselius från judiska församlingen och direktor Madeleine Åhlstedt från S:ta Katharinastiftelsen. Vi samtalade om omskärelsen av nyfödda judiska pojkar. Det var en uppföljning av allt skriftligt debatterande där olika kraftfulla artiklar skrivits och bloggar på nätet (inklusive denna) i ämnet. Nu samtalade vi – lyssnade och delade. Det var ett respektfullt samtal där vi kunde lägga ut vad vi menade mer nyanserat än som skett i skrift. När samtalet var tvunget att avslutas efter nästan tre timmar, var jag glad. Det berodde inte på att det jag, och fler med mig, förespråkar skulle ha vunnit terräng hos meningsmotståndarna. Nej, det handlade inte om det! Det handlade om respekt, lyhördhet och att se att man kan ha olika åsikter baserade på både begripliga och förståndiga tankar. Men man behöver samtalet. Man behöver träffas och dela. När saker skrivs (också då det är välformulerat och utan attacker) blir det så ”svart på vitt”. I ett samtal ser man glimtarna i ögonen och hör nyanserna i rösten. Sådant bidrar till positiva tankar mitt i olikheten.
S:ta Katharinastiftelsen tog initiativ till samtalet. S:ta Katharinastiftelsen tar initiativ till så många samtal och har gjort så sedan den grundades på 1950-talet av Margit Sahlin. Nu är det Madeleine Åhlstedt som sedan 1990-talet är direktor och stiftelsen samlar varje termin många spännande samtalare av olika bakgrund.
Tänk om vi kunde hitta fler samtalsplatser i Svenska kyrkan där vi samlas och samtalar om svåra frågor, frågor som skiljer oss åt, frågor om teologi, om moraletik, om religionsförståelse etc. Vi behöver samtala med varandra över alla gränser. Det handlar inte om att omvända varandra, övertyga varandra utan om att dela med varandra. Vi har mycket att dela med varandra i en ömsesidig respektfull ton.
När detta är sagt vill jag samtidigt understryka att samtalet ska ske med vetskap om att Svenska kyrkan har en ordning i ämbetsfrågan och har också tagit ett beslut i synen på äktenskap. Dessa ordningar består. Men samtalet oss emellan oavsett allt måste få finnas, få fortgå.
Det är alltid bättre att samtala med varandra än skriva om varandra! 🙂