Rubrikens ord ringer i mitt huvud. När andra världskriget hade tagit slut ljöd dessa ord som ett sorts mantra. Aldrig mer skulle judar förföljas och utsättas för antisemitiska angrepp oavsett var eller när. I Sverige hade nazismens fasansfulla tryne blommat ut om än inte under någon ockupationsmakts styre. Judar i Sverige var hotade, om än inte på samma sätt som judar i stora delar av övriga Europa.
Jag kommer från en judisk familj. Min pappa tillhörde judiska församlingen. Idag tillhör ingen i familjen Bonnier den judiska församlingen – ingen är jude i den strikta bemärkelsen, men av många ses familjen fortfarande just som en judisk familj. Det är jag stolt över. Jag gläds över att ha haft en pappa som haft samma folktillhörighet som Jesus. Men jag skäms över att vi lever i ett land där antisemitismen blivit möjlig och verklig igen.
Som kristna måste vi bekämpa all sorts antisemitism och stå upp för ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle där vi respekterar varandra, där vi lyssnar till varandra, där vi lär av varandr, där vi gläds med varandra och där vi är stolta över vårt eget. Svenska kyrkan borde än mer, både lokalt, i stiftssammanhang och nationellt tala högt och tydligt när antisemitism kommer till uttryck – oavsett var.
Måtte Malmö kunna återupprättas som en av Sveriges tre största städer – där multikultur och multireligiösa sammanhang blir en positiv del av vardagen! Men kan det som hänt av antisemitiska angrepp hända i Malmö kan de hända på andra orter också. Detta kan inte kyrkan tolerera. Jesus var jude och djupast sätt, och med kristen blick, är varje antisemitiskt angrepp ett angrepp mot Jesus själv.