På mitt förra blogginlägg blev det en kraftfull reaktion från många kristna. Som bloggare är man ju ansvarig för det man skriver och det jag skrev var en reaktion på artikeln i tidningen Dagen. För att än mer tydliggöra vad jag menar, väljer jag att skriva ytterligare ett inlägg i frågan om abort.
Så många kvinnor, både äldre och yngre genomgår abort i Sverige. Vi har en lagstiftning som talar om att det är möjligt att göra detta utan obligatoriskt samtal upp till ca den 18 veckan under graviditetstiden. Vi har också en lagstiftning som tillåter abort långt fram i graviditetstiden. Jag är ingen förespråkare för en hejdlös abort där tidig abort blir något man tar till som ett sorts preventivmedel i brist på andra. Jag är ingen förespråkare för sena aborter och inser att man nu, genom teknisk utveckling, kunnat rädda foster långt ned i fosterstadiet samtidigt som man, med socialstyrelsens godkännande, får abortera ett foster upp till 22 veckan. Jag ser komplikationerna och jag är inte en abortivrare, men…
Oavsett vad kristna i olika trossamfund anser, har vi idag en abortlagstiftning som möjliggör abort och där detta kan väljas som en möjlig utväg i en, för många, förfärlig och förtvivlad situation. Abortvalet är sällan lättvindigt även om en tidig abort i regel sker genom en ”dagoperation” medan senare aborter (efter v 12) sker genom medicinsk behandling. Jag önskar verkligen, precis som alla andra som skrivit kommentarer till mitt förra inlägg, att abortstatistiken ska sjunka. Men kyrkans uppgift är inte att skuldbelägga de kvinnor som gått igenom aborten. Kyrkans uppgift är att stötta kvinnorna genom förbön, genom själavårdande samtal. Vi vet så lite om varje enskild individ, vi vet så lite om varje kvinnas historia. Låt oss vandra ett stycke, som medkristna, på dessa personers väg, stötta, samtala, dela smärta, dela oro och kanske dela olika möjliga framtidsvägar. Låt oss visa kärlek mot dessa kvinnor snarare än fördömande.
Låt oss också tillsammans kämpa för att få ned abortstatistiken genom t ex ännu bättre preventivmedelsinformation, både i hemmen, i skolorna och varhelst det behövs.
Ingen av oss vill väl tillbaka till den tid då man reste utomlands för att kunna genomföra en abort som kanske inte genomfördes på samma kliniska sätt som i Sverige. Och än värre: Ingen av oss vill väl tillbaka till strumpstickornas tid när desperata kvinnor försökte att på egen hand genomföra en bort med hjälp av strumpstickor eller andra ”instrument”.
Nej, mer information och stöd, nåd och barmhärtighet – det är vad som behövs.
Herre förbarma Dig!