De orden är kyrkofadern Augustinus ord. De kan låta lättsinniga, men just kärleken är det kristna budskapets hjärta. Nu på morgonen läste jag i Dagens Nyheter en debattartikel som prästen Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark skrivit tillsammans om vikten av att, i stället för att strida mot varandra, stå upp för de gemensamma värdena. Det är en god tanke, för oavsett allt har vi en hel del gemensamt. Vi vill gemensamt värna om människovärdet. Vi vill gemensamt värna om de mänskliga rättigheterna o s v. Men sedan är finns det grundläggande saker som skiljer oss åt. Till exempel vill Humanisterna sträva efter ett sekulärt samhälle där var och en i stillhet får bli salig på sin egen tro men där samhället i stort ska präglas av en religionsfrihet som är frihet från religion. Jag vill inte ha och tror inte på en statsapparat som styrs av en trostolkning (oftast är de fundamentalistiska) och samtidigt är jag inte säker på att jag vill ha ett sekulärt samhälle där den kristna tron förpassas till kyrkorummet eller den enskilda individens hjärta.

Jag tänker ibland på Elviskonserten på Hawaii på 70-talet där en röst, efter konserten proklamerade: ”Elvis has left the building”. För mig, som troende och förhoppningsvis praktiserande kristen, är det viktigt att tron får vara med och påverka vårt samhälle. Kyrkan och kyrkfolket måste ut, utanför byggnaden och visa i ord och handling på det viktigaste. Jesus själv höll fram de två bud som han ansåg vara de allra viktigaste och som också återfinns i den judiska traditionen. Evangelisten Markus skriver: Jesus svarade: ”Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” (Mark 12:29-31 ). Vi kallar dessa bägge bud för ”Det dubbla kärleksbudet”.

Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften. Därför menar jag att vi kristna måste vara med och påverka utanför kyrkorummet, inte nödvändigtvis i kristna grupperingar utan påverka i samhällets olika skikt och strukturer, politiskt och på andra sätt. Att ge avkall på Gud för det medmänskliga kan bara den göra som menar att Gud inte existerar. En liberal kristendomstolkning där Gud som skaparen, försonaren och livgivaren får komma till uttryck i samhället i stort är ju egentligen ett av målen för den kristna tron, såsom Svenska kyrkan uppfattar den. Det är svårt att ge avkall på detta. När jag skriver liberal, gör jag det för att skilja den typen av kristendomstolkning från den som tillexempel kreationisterna står för. 

Visst ska vi vara respektfulla och inte smutskasta varandra eller fara med osanningar om varandra i fördomsfullhet eller komma med förutfattade meningar om den andre. Det är oerhört viktigt, liksom att föra en god och öppen dialog med oliktänkande! Men vi som är religiösa (notera ordet som inrymmer religioner i plural) måste vara tydliga med att Gud har med vårt samhälle att göra, med medmänniskor att göra, med strukturer att göra och med oss själva att göra. Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv – i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda.