I en debatt i måndags kväll på S:ta Katharinastiftelsen hävdade Mats Svegfors att Sverige i någon mån är ett kristet land med kristna värderingar, med kulturell bakgrund i den kristna myllan, med en juridik som har kristna klanger, med en syn på människan som likställer människan, åtminstone inför lagen o s v.

Vad är det att vara kristen? Och vem bedömer? Egentligen kan man ge ett enkelt svar på frågan: Kristen är den som vill kalla sig kristen. Det undanröjer alla dem som vill förklara andra för ”smygkristna”. Jo, han är kristen, fast han vet inte om det. Den attityden är ett sorts religiöst översitteri, en besserwisserattityd som är skrämmande.

Men samtidigt måste man nog fylla ordet kristet och kristen med mer innehåll än det ovan nämnda. Kristen och kristet måste ha med Kristus att göra. I dag börjar Stilla veckan, en vecka som sätter Jesu sista dagar med hans väg till korset, hans lidande, hans död och hans uppståndelse i centrum. Dessa dagar och dessa händelser är centrala i den kristna tron. Det är Jesu korsdöd och uppståndelse som är några av fundamenten för den kristna tron. Tron i sig, kristuscentreringen och inriktningen i sig, är viktig för att begreppet kristen/kristet ska vara relevant. Sedan hör naturligtvis handlingar till detta, men som en konsekvens. Tron är på sätt och vis inte beroende av handlingarna. Handlingarna är trons konsekvens. Men det är konstigt med en tro som inte får konsekvenser. I en av psalmerna i vår psalmbok står det ”Handling och bön må bli ett” (Psalm 292 i Den svenska psalmboken). Så är det.!

Är då Sverige ett kristet land? Nej, det är det inte. Goda handlingar, god etik, god moral, goda värderingar överlag gör ingen och inget till kristen/kristet. Kristus måste få vara i centrum. En relation med den korsfäste och uppståndne är det som gör oss till kristna, som sedan naturligtvis drar konsekvenser av tron. Allt annat är ett urvattnat användande av ordet kristet/kristen. Låt oss tala öppet och tydligt om detta.