Jag vill börja detta blogginlägg med att tacka Visbys biskop emeritus Björn Fjärstedt för en bra debattartikel i tidningen Dagens senaste nr (2 juli) (http://www.dagen.se/). Han talar om nyliberala kontra de allmänkyrkliga – ekumeniska. Det finns onekligen spänningar mellan dessa linjer/traditioner/tolkningshållningar, olika teologiska tolkningar, olika ståndpunkter. Men, när är man vad? Är jag liberal, kanske t o m nyliberal – med en sådan teologi som har fäste nära samfundsledningarna (formuleringen här hämtad från Fjärstedts artikel)? Jo, jag har ju offentligt deklarerat att jag är positiv till samkönade äktenskap, jo jag kommer att tala under prideveckan i Pridehouse i två seminarier varav det ena handlar om polyamorositet och det andra om Sighsten Herrgård, vårt behov av ikoner (inte de kristna utan gayikoner)etc. Är jag liberal? För mig är det viktigt med ekumenik, med inkarnationens betydelse, med Jesu liv, död och uppståndelse, med den Heliga Andens verkan idag, med Jesus som min Frälsare. Är jag liberal? Bibeln är Guds Ord som måste tolkas in i vår egen tillvaro. Den kan inte läsas rakt av i någon sorts bokstavlig tolkning. Är jag liberal? Kanske är jag snarare allmänkyrklig utom i äktenskapsfrågan. I sakramentssynen med Kristi reella närvaro i brödets och vinets gestalt är kanske snarare en högkyrklig hållning. Dopet är ett dop in i Kristi kyrka. Vi är i behov av syndernas förlåtelse, av försoningen på korset. Vad är jag? Allmänkyrklig? Liberal? Jag älskar processioner med evangelieboken högt buren. Så gör jag i Storkyrkan där vi också sjunger halleluja efter evangelieläsningen. Tomma ritualer? Nej, sannerligen inte. Viktiga ordningar som vill uttrycka en Kristusnärvaro som utmanar och påverkar. Är jag måhända högkyrklig? För mig är det viktigt att den kristna tron handlar om hela livet, får påverka hela livet (också mitt eget fast jag, liksom många andra, syndar och är i behov av förlåtelsen och nåden). Är jag liberal?

Vad jag är ute efter är att dessa titlar kanske inte är så viktiga. Låt oss inte försöka att fånga in varandra i dem (det säger jag lika mycket till mig själv som ibland kan ge igen med samma mynt – tyvärr!). Men låt oss samtala med varandra. Vi tolkar olika, vi förstår olika. Men låt oss samtala med varandra, fira mässor tillsammans, mötas i den Uppståndne Kristus som vi ju har gemensamt. Det är, med biskop Fjärstedts ord ”rimligen läge för ärliga samtal om saken, om vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende.” Det är gränslöst viktigt!

Så, att vara eller inte vara – det kanske inte är frågan?!?