Mitt tidigare inlägg om polyamori väckte diskussion. Det är roligt när det som skrivs får respons. Jag klagar sannerligen inte. Många läser min blogg och en hel del svarar. Oftast är det de som är kritiska till mitt inlägg som skriver. Men det är roligt att så många läser och också muntligen kommenterar.

Sex är ett speciellt ämne i kyrkans sammanhang, speciellt för att det är så laddat. Får man ha sex utanför äktenskapet? Får man ha sex utan att binda upp sig i en relation? Vad gäller?

Kyrkan har hävdat att sexualiteten är en Guds gåva som har sin ram inom äktenskapet. Är man inte gift har man inga sexuella relationer. Fram till 1970-talet var detta den formella hållningen. Succecivt har detta ändrats. Kyrkan ser idag sexualiteten som en gudomligt given gåva – en gåva som vi har att förvalta. Sexualiteten är något man lever ut tillsammans med någon annan eller själv (onani). Inget av detta är synd så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Men är då sex bundet till en kärleksrelation eller kan man, utifrån kyrkans synvinkel, låta sexualiteten få vara något härligt som man kan leva ut fullt ut utan att ha en fast relation? Jag hävdar att sex och kärlek hör ihop och jag vet att andra inom och utom kyrkan, har andra åsikter. Jag menar att sex ska vara något som man ger och får inom ramen för ett kärleksförhållande där kontrahenterna uttrycker kärlek till varandra. Där sexualiteten och kärleken separeras – där blir det fel. Så när jag säger att sex är bra så länge man inte skadar sig själv eller någon annan vill jag komplettera påståendet med att sex hör ihop med en kärleksrelation, hör ihop med kärlek till den man har sex med. Sex är alltås inte förbundet med äktenskapet så bröllopsnatten har därvidlag tappat sin betydelse.