Inspirerad av ett samtal med en diakon tänker jag att det är viktigt att reflektera kring diakoni. Vad är egentligen diakoni? ”Tjänande” står själva ordet för och mången diakonissa (ordet används inte särskilt mycket längre utan det mer ”könsneutrala” ordet diakon för både diakonvigda män och kvinnor) har tjänat församlingar och institutioner med ett självutgivande och självuppgivande arbete. Hembesök, kaffeservering, grupper, samtal o s v. Man har gjort ett fantastiskt arbete som betytt så mycket för så många.

Jag vill hävda att det än mer idag behövs ett tänkande kring diakoni 2009 och framåt. Vad är diakoni i Stockholm där vi har staden, skärgården och landsbygden? Vad betyder det att vara ett barmhärtighetens tecken i höghusområden i Stockholms citykärna, i villaområden och radhusområden? Vad betyder det att både vara en i kyrkan vigd socialarbetare och att tänka i diakonala termer och riktlinjer?

Idag behövs en diakoni som inte bara handlar om att ”serva” människor. Idag behövs en diakoni som än mer vågar vara profetisk, som än mer vågar vara spanare snarare än bärare! En diakons uppgift blir då, menar jag, att också vara med och bygga upp volontärgrupper för det praktiska och tillsammans med andra i församlingen vara med och se hur man på ett klokt och bra sätt kan vara med och påverka strukturer. Spaning är så viktigt. Profetisk diakoni talar vi om – och mer sådan behövs i ett samhälle där jag, min, mitt har kommit att bli honörsord. Som kyrka måste vi vara en nagel i ögat på dem som beslutar när besluten leder till än mer marginalisering, när besluten leder till försämring för dem som redan har det jobbigt. Slagordet ”spanare snarare än bärare” blir utmanande viktigt.

Jag vill hävda att varje församling i Stockholm, inte minst i innerstaden måste fundera över hur man tillsammans med andra kan satsa energi på att möta människor där människor är som mest. Stureplan, Sergelstorg, Medborgaplatsen, Odenplan, parker och shoppingcentra. Hur kan vi nå ut – hur kan vi vara ett än mer synligt barmhärtighetens tecken?

Den diakonala hållningen borde få genomsyra församlingens tänkande och agerande än mer. Här behövs ett vidare resonemang i varje församling och varje kontrakt. Jesus i ord och handling – det är vad diakoni kan vara när den är som bäst. Jag drömmer om att vi ska få tid att vässa den diakonala profilen, få tid att finnas tillsammans, både anställda och volontärer/ideella medarbetare och förtroendevalda, i den diakonala verkligheten och få öppnade ögon för att ordet ”tillsammans” borde få prägla än mer av det vi arbetar med och för.