Igår hade Dagens Nyheter på sin osignerade ledarplats följande rubrik: Gud på frammarsch! (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/gud-pa-frammarsch-1.890968) Där skrivs det bl a om boken ”God is back” av Peter Berger. Och nog är det så att Gud är på frammarsch något som man kan ha olika tankar om. Islam är på frammarsch i Sverige. Är det ett hot eller ska vi glädjas över den religiösa mångfalden? Judendomen är inte på frammarsch. Tvärtom tycks den judiska församlingen behöva stöd på olika sätt. Den kristna trons gudstolkning (eller gudstolkningar) tycks vara på frammarsch och främst då den konservativa protestantiska väckelsetraditionen. De mer traditionella kyrkoinriktningarna (de reformerta, lutherska och katolska) tycks vara på avtagande.

Hur kan man då förhålla sig till detta? Jag är osäker. Islams frammarsch i Sverige stör mig inte så mycket. De konservativa kristnas frammarsch stör mig inte heller mer än att jag med viss befogad avundsjuka ser på mina systar och bröders gudstjänster i S:ta Clara kyrka där det samlas så ofattbart många till bön och lovsång. Men samtidigt har jag ju, som Ni kära bloggläsare vet, svårt för den konservativa kristendomstraditionen som ibland tenderar att bli uteslutande snarare än inneslutande. Det är då jag kan tänka: Gud på frammarsch! – Hot eller löfte?

Men kanske är det inte Gud som är på frammarsch. Gud är redan framme. Gud är redan mitt ibland oss. Gud har vunnit våra själar – av vår födsel och ohejdade vana. Det gäller bara för oss att upptäcka det -att upptäcka den gränslösa inkluderande kärleken, den gränslösa nåden som inte utesluter. Gud behöver ingen frammarsch – men vittnen som i ord och handling vittnar. Det kan vi göra på olika sätt.

Välkomna till Stockholms domkyrkoförsamlings gudstjänstliv!