I dag predikade jag i S:ta Clara kyrka. Drygt 200 personer var närvarande. Det är ganska fantastiskt att så många kommer. Vi firade högmässa och strax före predikan var det en lovsångsstund. Många sjöng med höjda armar. Kanske är jag lite ovan och kanske är det inte riktigt min egen kyrkotradition. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över att människor i alla åldrar finns i kyrkan. Barn, ungdomar, unga vuxna, medelålders och pensionärer lovsjunger tillsammans. Samtidigt som S:ta Clara och dess fasta medarbetare representerar en mer evangelikal och karismatisk tradition än vad jag gör och att vi ibland märker att det finns stora skillnader i vår bibelsyn, gläds jag ändå över den innerlighet och värme jag möter i det sammanhanget. jag förstår att människor dras till S:ta Clara och kan på en gång vara fundersam över att den evangelikala traditionen är den som växer mest av kyrkotraditionerna i världen.

Och samtidigt: Vi delar det mest grundläggande – tron på Jesus Kristus. Och det bär långt.