Jag är uppvuxen i kyrkans sammanhang under mitten och slutet av 1970-talet. Engelbrekts församling i Stockholm var min hemförsamling och efter min konfirmation 1973 blev jag oerhört engagerad i det lokala ungdomsarbetet. Vi startade en ungdomsgrupp (Kyrkans ungdom i Engelbrekts församling), aktiverade oss i styrelsearbete, stiftsungdomsting, mässor, bibelstudier, programkvällar etc. Kyrkoherde var då en av Sveriges tre första prästvigda kvinnor, Margit Sahlin. Hon kom att betyda mycket för mig. Hennes bibelstudier var inspirerande och utmanande, hennes intresse för mässan var själsstärkande. Margit klassificerade sig som högkyrklig, liturgiskt högkyrklig, och den terminologin har jag burit med mig.

Arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse (AKF) firade 50-års jubileum. Den gruppen står också för högkyrklighet – fast ur ett lite annat perspektiv. 50 år av motstånd mot prästvigning av kvinnor. Jag, liksom ärkebiskop emeritus Gunnar Weman (i dagens nr av tidningen Dagen), förstår inte varför de fastnat i ämbetsfrågan. En rik liturgi är stimulerande för både öga och öra. Det anser också vi i Stockholms domkyrkoförsamling (även om vi inte använder rökelse…). Tänk om den rörelsen kunde släppa ämbetsfrågan och istället inspirera församlingar i det liturgiska hänseendet – vad mycket mer 50-åringen skulle ha att ge. Med nuvarande ämbetsinställning är rörelsen dömd till kraftig krympning.

En rik liturgi kombinerad med en förkunnelse som talar in i hjärtat på dem som kommer till Storkyrkan. Det är en av de saker som jag som domprost vill fortsätta att satsa på. Jag är högkyrklig – men ämbetsfrågan är inget att diskutera. Svenska kyrkans ståndpunkt är glasklar och den ska levas ut med de regler som kyrkoordningen idag ställer upp.