Konstnären Lars Vilks är delvis i centrum för det senaste terrordådet i Stockholm. Anledningen är hans framställning av profeten Muhammed som en rondellhund. Jag har hävdat att religioner måste tåla andras begabbande, andras smädande uttryck. Men det är naturligtvis lätt för mig som kristen att säga att andra ska tåla så länge inte jag själv känner mig personligt berörd. Det är lättare att tala utifrån än att ta emot inifrån. Så är det i de flesta frågor. Och samtidigt; har konstnärer konstnärlig frihet? Var går gränsen? Kan konsten rymmas inom lagstiftningen för yttrandefrihet – och var går gränsen? Och måste man tangera gränsens yttre områden?
För mig som kristen är hädelse ett osäkert begrepp. Om någon tecknar av Jesus i något olämpligt sammanhang kan jag bli illa berörd kanske, eller möjligen försöka förstå vad konstnären vill. Flera blev illa berörda av Ecce Homobilderna som Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut där Jesus framställs i HBTQ-sammanhang. Jag blev inte så provocerad. Snarare såg jag det andliga djupet i dem medan andra ansåg att de var en ren och skär provokation och hädelse.
Hädar vi själva var gång vi fastslår hurdan Gud är? Är det egentligen en sorts hädelse att begränsa Gud? Och ändå måste vi ju tala om Gud…
Hur mycket hädelse tål vi? Och vem bestämmer vad vem ska tåla? I dag kan jag tycka att det kanske var dumt att framställa profeten Muhammed som rondellhund, inte minst för att det just kan vara sårande för så många muslimer som inte vill framställa Muhammed i bilder. I moskén finns ju inga bilder, bara ornamenteringar.
Men, får man då inte framställa Jesus i mer provocerande sammanhang i risk för att såra någon? Jag tror att vi i den kristna traditionen är vana vid att se olika Jesustolkningar och Jesusbilder i konstsammanhang. Vi har inget bildförbud på det sättet. Därför tål vi nog mer än andra. Det kan vara värt att tänka på, både för mig och för fler, även för Lars Vilks, i respekt för muslimers känslor och religion.