Jag tänker i denna stund på Hans-Olof vars hustru dog oväntat i lördags och på de anhöriga till Sven-August. Han dog i fredags kväll efter att ha fått en stroke under en begravningsgudstjänst som han deltog i. Jag tänker på Marie 22 år gammal som ligger på sjukhus i New York efter en tumöroperation. Det kom så plötsligt. Hon insjuknade akut för två veckor sedan och opererades i förra veckan. Ännu vet man inte hur det har gått och hur framtiden kommer att se ut. Livet är så skört.
Hemma i domkyrkoförsamlingen talar vi om ”nödvändiga” ting som budget, samverkans former med andra, om rengöring av Storkyrkan, om predikoscheman och uthyrningar. Jo, jag vet att man måste ta ansvar också för sådana ting och jag gör det tillsammans med strålande medarbetare och kyrkopolitiker och många andra. Vi engagerar oss alla i det som är våra uppgifter. Men ibland slår det mig att vi alltför sällan stannar upp och funderar över vad som är verkligt viktigt.
Livet är så skört. Vi vet inte hur länge vi får leva och må bra, hur lång vår livstid blir. Vi vet bara att vi har att hantera det innevarande vare sig livet blir kort eller långt.
I kyrkornas sammanhang käbblar vi om så mycket. Vi fördömer varandra och upplyfter varandra beroende på vilken tradition vi står i. Ibland blir det som om kyrkorna (och jag menar de kristna trossamfunden) är barn i en sandlåda. Uppgiften är att tillsammans bygga ett slott men istället börjar man kasta sand och säga: ”Du får inte vara med och leka! Du får inte vara med och bygga slott för Du har inte rätt spade och hink.” Livet är så skört! Har vi råd att inte föregå med gott exempel och gräva tillsammans, bygga tillsammans och då kanske inte sandslott utan bygga för Guds rike?
Egentligen borde man kunna säga om oss kristna: Se hur de älskar varandra, inte för att de tror på samma sätt, inte för att de tolkar på sammas sätt, inte för att de läser Bibeln på samma sätt men för att de i all sin bristfällighet försöker leva som de lär, för att de i all sin skröplighet inser att ingen av dem kan ha hela sanningen, äga företräde till hur man ska tro och tolka. Se hur de älskar varandra för att de ser en syster och en bror i den andre, för att de ser Jesus själv i den andre.
Livet är så skört och egentligen har vi inte tid med fåniga käbblerier. Vi borde ägna oss åt att leva evangeliet, att ta kärlekens initiativ, att bry oss om våra systrar och bröder oavsett om de finns nära eller längre bort. En dag är allt för sent.
Livet är så skört!
