Just nu talas det om HQ:s stämma på biografen Skandia (där Wall-Street 2 tydligen också visas). Det skrivs om Mats Qvibergs tårar och om hans sorg över den rådande situationen och om alla frågor hur det kunde gå så fel. Det är så lätt att utse någon till syndabock och det är lika lätt att skylla ifrån sig. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Men som ledare i olika sammanhang har man ett ansvar. Det är sannerligen inte enkelt och oftast är det lättare att vara ledare, lättare att veta vad som borde gjorts eller ska göras om man inte är i chefs- eller ledarställning. Det är lättare att spela ishockey framför TV:n än att vara nere på rinken. Men samtidigt…
Idag skriver Dagens Industri om Vatikanbankens chef som misstänks för pengatvätt. Hur det är med den saken är inte utrett, men i de allra ”heligaste” sammanhangen finns också tendenser till fel fokus.
När det gäller ekonomisk förvaltning och när det gäller förmögenhetshantering är det så lätt att bli fartblind, att bara vilja öka farten hela tiden och så ser man inte de farliga kurvorna, nonchalerar trafikriskerna. Man kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus. Och samtidigt talar han om hur en klok man använde sig av den ohederlige mammon för att göra något bra:
Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. (Luk 16:9)
Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? (Luk 16:11)
Svepningen har inga fickor, säger ett uttryck. Det handlar om att se på sina tillhörigheter, se på sina ekonomiska möjligheter i ljuset av evigheten. Man kan inte köpa sig in i himlen men man kan på olika sätt vara med och skapa en bättre värld utifrån de ekonomiska möjligheter man har.
Pengar är i sig inte något skamligt. Tvärtom är vi alla beroende av dem under vår levnad. Men frågan är i slutänden var vi har vårt fokus. Är det på mammons betydelse i vårt liv eller är det på Guds betydelse i vårt liv?
Utifrån min egen situation och familjetillhörighet har jag haft anledning att mången gång fundera över dessa frågor och mången gång ta ställning i konkreta situationer. Jag vet inte om jag har lyckats. Det är alltid lättare att inse hur jag borde ha gjort eller ha åsikter om hur andra borde göra. I slutänden är det Guds sak att bedöma.
