Jag kan förstå att det kan kännas magstarkt att jag tror att Gud hörde min bön och att Gud var inblandad i min hemfärd när så många säkert har bett och inte fått vare sig svar eller biljetter för hemfärd utan tvärtom sitter fast någonstans i världen. Jag har inget bra svar. Jag vet bara att jag bad intensivt och att min hemresa löste sig. Jag tolkar detta som ett Guds ingripande i mitt liv. Det handlar inte om att jag skulle bett mer än andra, att jag skulle vara frommare än andra, att jag på något sätt skulle stå närmre Gud än andra, bara om detta enkla och svåra att Gud ingrep i mitt liv. Och jag är oändligt tacksam.

Jag kom till Gustavus Adolphus college med kanske det sista flyget till Chicago förra torsdagen och med ett anslutningsflyg efter några timmars försening till Minneapolis, jag kunde vara med på planerade möten, samtal och annat, och trots att Arlanda stängdes, trots den obeskrivliga askeruptionen kunde jag åka hem på utsatt tid, Arlanda öppnades för ett litet tag innan det nu har stängt igen. Jag är så tacksam för egen räkning. Jag känner starkt med andra som sitter fast i andra delar av världen eller som likt min biskop får trgala sig hem genom Europa på många olika sätt. Jag har, som sagt inget bra svar annat än min egen stilla bön av tacksamhet över, som jag ser det och tolkar det, Guds ingripande.

Jag tror inte att Gud vill vulkanutbrottet. Lika lite tror jag att Gud vill all den smärta det åsamkar men kanske, kanske kan det komma något gott ut av allt detta. Det är lätt att säga framför datorn och svårare att leva när man är drabbad.

Allt får vi lägga i Guds händer och inse att vi själva inte är Gud – tack gode Gud!