”Be med oss” uppmanar biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius, ärkebiskop Benjamin Atas i Syrisk-ortodoxa kyrkan, pastor Ulf Ekman från Livets ord och pastor Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen i gårdagens nummer av tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237887). Det är roligt och viktigt när ledare från olika trostraditioner inom den kristna familjen går samman i upprop för angelägna saker och min första reaktion var entusiastisk. Man uppmanar till gemensam bön för livet och menar att vi alla ska fira Livets söndag nu på söndag. Det gör jag gärna men livet är inte enkelt och det vet ju de fyra kyrkoledarna också. Att be för livet blir i deras tapponing också till en protest mot dödsstraff, aktiv dödshjälp och abort.
Dödsstraf och aktiv dödshjälp vill jag också protestera mot men protesten mot abort har jag svårt att ställa upp. Fyra manliga kyrkoledare vill tala om hur många unga flickors liv ska vara. Visst ska kyrkan hålla fram etiska riktlinjer, visst ska kyrkan stå upp för människovärde, stå upp för livets skull i olika sammanhang men själva abort frågan är så mycket mer komplicerad. En ung flicka som är drabbad av ofrivillig graviditet och som vare sig vill eller kan ta emot ett barn – ska hon då tvingas till det? En kvinna som blivit utsatt för våldtäckt och blivit gravid – ska hon tvingas att föda ett barn? En familj med barn med grava funktionshinder och utvecklingsstörning, ska de tvingas ta emot ett nytt barn med kromosomförändringar? När börjar livet? Är det i konceptionsögonblicket? Är det när hjärtat börjar slå? Är det när fostret i princip kan räddas? Det är naturligtvis lätt att säga att livet börjar i konceptionsögonblicket och att liv aldrig får hindras. Då ska man heller inte använda preventivmedel. Påven har ju i och för sig sagt att det är tillåtet med kondomer i vissa speciella fall men regeln är fortfarande nej till preventivmedel. Livet måste alltid gå före också i det sexuella sammanhanget. Livet får inte stoppas. Med den synen är det följdriktigt att vara emot abort. Jag delar inte den synen.
Abort är inte något enkelt. Många unga flickor drabbas av ärr, inte i livmodern, men i själen. Det är inte bara att skrapa lite på en fysisk yta, man skrapar också lite på en inre själslig yta i många fall. Tankar efteråt kan ligga och mala. ”Jag kunde ha haft ett barn i samma ålder som det som ligger i barnvagnen där borta.” Processen är i många fall lång innan man beslutar sig för abort. Ingen vill abort men ibland är aborten det minst dåliga beslutet.
Låt oss be för alla kvinnor, unga och äldre, som är med om aborten. Låt oss be att de ska få styrka och glädje att gå vidare i livet, att deras inre ärr också kan leda till något gott, trots smärtan. Låt oss tillsammans stödja och uppmuntra klok preventivmedelsanvändning.
Biskop Anders, ärkebiskop Benjamin, pastor Ulf och pastor Sten-Gunnar, visst vill jag be med Er, men min bön kommer att vara modifierad. Jag vill be med Er för de kvinnor och barn som exploateras, som ”på olika sätt missbrukas misshandlas och utsätts för förnedring”. Jag vill be med Er att dödsstraff i alla länder må avskaffas. Jag vill be med Er att den aktiva dödshjälpen aldrig blir en verklighet i Sverige och att den synen får vara en syn som råder i vår mänskliga värld. Jag vill be, förhoppningsvis med er, för de kvinnor i olika åldrar som inte ser någon annan väg framåt än att vara med om en abort, att Gud ska vara med dem i deras smärta, att Gud ska leda dem vidare, att Gud ska ge dem styrka också i det svåra.
Amen!
