Jag ställer ovanstående fråga med tanke på att Pridefestivalen börjar på måndag. Kl 17.00 firar vi queermässa i S:t Jacobs kyrka och Prideflaggan ska också detta år ska sitta på kyrkans torn.

Temat för årets Pridefestival är ’Öppenhet’. Och är inte det ett av flera nyckelord för det samhälle vi vill leva i? Ett samhälle som präglas av öppenhet och kärlek, i respekt för mångfalden,en kärlek och öppenhet som inte skadar vare sig den egna individen eller andra, det samhället måste vi kämpa för tillsammans och här har kyrkan en viktig uppgift! Kyrkans budskap handlar ju om Guds rike – en gemenskap präglad av kärlek till Gud och kärlek till medmänniskan. Kyrkan ska stå för öppenhet. ’Närvaro, öppenhet och hopp’ är Svenska kyrkans kärnvärden när det gäller kommunikation. Men dessa värden kan också appliceras på kyrkan i stort. Vi vill vara en närvarande kyrka som finns där människor är. Vi vill vara en öppen kyrka som välkomnar var och en som den är oavsett etnisk bakgrund, oavsett stark, svag eller mer eller mindre obefintlig tro, oavsett sexuell identitet. Var och en ska kunna känna sig hemma i kyrkan därför att kyrkan ska vara öppen. Men kyrkan ska samtidigt inte vara profillös. Kyrkan ska tydligt tala om kyrkans budskap, om nåden, om försoningen, om förlåtelsen, om upprättelsen, om de nya möjligheternas väg i Guds kärlek. Det handlar om hopp!

Kyrkan ska vara ett salt i samhället! Idag lever vi i stor utsträckning i ett heteronormativt sammanhang, där vit heterosexuell man är riktlinjen. Men vårt samhälle måste mer och mer få präglas av den öppenheten som inte handlar om att somliga inte hör hemma beroende på sådant som de inte kan hjälpa. Jag kan t ex inte hjälpa att jag är heterosexuell. Det är min grundläggande sexuella identitet. Andra har andra grundläggande sexuella identiteter. Låt oss, som kyrka och kristna, vara med och stötta mångfaldens samhälle där vi hör samman, där var och en an får vara öppen med den hen/hon/han är. Ingen borde behöva ’komma ut’ därför att det inte borde finnas några garderober att komma ut ifrån. Så många har i kyrkans sammanhang ( och i samhället i stort) fått dölja sin identitet, fått låtsas vara någon och något som man inte är. Min önskan är att var och en ska få komma ut och att sedan inga garderober av den typen ska få finnas. Den öppenheten borde både kyrkan och samhället i stort präglas av. Då skulle inga pridefestivaler behövas. Då skulle vi gemensamt, oavsett sexuell identitet, fira kärlekens festival – en kärlek som ju är störts av allt, den kärlek som är en del av Gud och som återspeglas, om än i mikroformat, i den mellanmänskliga kärleken. Innan denna vision är en verklighet får kyrkan vara det salt som evangeliet utmanar till också i den mellanmänskliga kärleken.

Svenska kyrkan kommer att finnas på plats i Kyrkans tält i Kungsträdgårdn. Vi samarbetar med Ekho (Ekumeniska gruppen för homo- och bisexuella, transpersoner och queerpersoner) och med Svenska kyrkans Unga. I tältet finns vi för att samtala, svara på frågor, finnas till på olika sätt. Denna kyrkans hållning handlar inte om att vara politiskt korrekt utan om att ta skapelsens Herre på allvar. Så älskade Gud världen, skriver evangelisten Johannes (Joh 3:16). Just så är det. Gud älskar världen med sina barn, barn av olika slag, olika religioner, olika hudfärg, olika språk, olika sexuell identitet. Gud har skapat oss alla som dem vi är. Gud vill oss, vill dem vi innerst inne är. Homo-, bisexuella, transpersoner, queerpersoner, heterosexuella, a-sexuella, vi hör ihop. Vi är syskon för vi är Guds barn tillsammans. Därför ska Prideflaggan sitta på S:t Jacobs kyrkas torn under Prideveckan. Därför ska kyrkan vara öppen och stå för öppenhet. Därför ska kyrkan vara närvarande i Kunsträdgården och i seminariesammanhang i Kulturhuset. Därför ska kyrkan stå för och proklamera hoppets budskap, ett budskap som får vara med och påverka vårt samhälle så att det blir ett samhälle som präglas av öppenhet.