Vi präster träffar alltid brudpar inför vigseln. Naturligtvis talar vi upplägg av själva vigselgudstjänsten. Men vi talar också om äktenskapet – om relationen. Ett år senare (ungefär) träffar jag brudparet igen för ett uppföljningssamtal – ett servicesamtal ungefär som man servar bilen efter ett visst antal mil.

Samtalet handlar om bröllopsfesten, bröllopsresan, vad som varit det bästa och det svåraste under gångna året. Men det handlar också om vad som är det bästa med honom och henne liksom det handlar om vad som är det svåraste med honom och henne. När vi kommer in på det sistnämnda djupnar ofta samtalet.

Den här typen av samtal borde vi ha mer av. Min dröm om kyrkan är att vi borde bli än bättre på att stödja dem vi viger. 50-70 % av äktenskapen leder ju till skilsmässa. Den här typen av samtal borde vara naturliga för oss och ett sätt att vårda förhållanden.

Tänk att efter 5 år få prata om sitt äktenskap, om det roliga, härliga och svåra eller efter 10 år, 15 år o s v – dela med varandra inför någon som tiger som muren. Vilken möjlighet!