Det har varit Allhelgonahelg och jag har varit i Värmland under fredagen och lördagen, hos svärmor – vilat, ätit god mat, läst och promenerat med hustrun. Men vi har också träffat släktingar på hustruns sida och vandrat på Visnums kyrkogård. Där, liksom säkert på de allra flesta kyrkogårdarna lyste gravljus på gravar som var smyckade med kransar eller buketter med granris och kottar och kanske någon kastanj. Det är en fin tradition att uppsöka kyrkogården och de anhörigas gravar. Men för vems skull gör vi det? Vad eller vem finns i graven?

Jag tror inte att min svärfar ligger i sin grav, liksom inte heller hustruns morfar eller morbror. Jo, nog kan man hitta rester av deras kroppar, men, för att svara på ett tidigare blogginlägg, jag tror inte på den fysiska, jordiska uppståndelsen där benen ska ”skramla samman”, där köttet plötsligt ska komma tillbaka på våra armar och ben. Nej,när vi läggs i graven, antingen i en urna eller i en kista, eller när vi strös eller läggs i minneslund, då är kroppens tid förbi. Då spelar inga ben i världen någon roll längre och ingen jordisk grav har någon betydelse. Poeten Hjalmar Gullberg skriver: Då skall ej vår jordiska lekamen / längre hindra och besvära oss. / Tyst i hallen står vid spegelramen / rockvaktmästarn som gör herrn och damen / från de tunga ytterplaggen loss. // Medan i fem fack han lägger undan / ögon, öron, tunga näsa, hud, / står vår själ i andakt och begrundan. / Stjärnor brinner i den blå rotundan, / där vi äntligen skall möta Gud.

Men vi som är kvar i detta livet, vi behöver få tända våra gravljus och lägga våra kransar till minne och ljusen också som en påminnelse om det stora Ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte övervunnit.

Nej, jag tror inte på den fysiska kroppens uppståndelse, men på den himmelska kroppens uppståndelse – den som är helt annorlunda, den som får vara med om det helt annorlunda mötet – ett möte där jag personligen tror att min egen och alla andras tungor kommer att lovsjunga Gud – Han som är alltings ursprung och mål.