Hur kan vi alls tro på en Gud när världen ser ut som den gör? Hur kan vi tro på en Gud när så många barn dör varje dag av svält? Hur kan vi tro på en Gud när massakern på Utöja kunde ske? Hur kan vi tro på en Gud när bomber och missiler drabbar skoningslöst runt om? Hur kan vi tro på en Gud när världen stundtals ser ut som ett helvete?

Vore det inte bättre att försöka inse att allt tal om Gud är meningslöst? Vore det inte bättre att inse att vi är totalt utlämnade åt oss själva, vår egen förmåga att skapa vår tillvaro, vår egen förmåga att göra världen bättre. Gud är då död, eller snarare, allt gudstal är dött och vi som tidigare bekänt oss som kristna kan möjligen ropa: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?”

Men är inte detta destruktionens tankar, de djävulska tankarna? Är det inte just så som ”frestaren” vill att vi ska tänka. T o m Jesus tänkte så på korset i sitt övergivenhetsrop.

Vi som Kyrka måste visa på den Gud som delar smärtan. Vi som kristna måste än mer sätta vår lit till den Gud som finns i det mänskliga helvetet. Vi som kristna måste våga dela med varandra Guds närvaro i det meningslösa, i det ofattbara, i det tomma. Det finns ingen mening med svälten. Det finns ingen mening med massakern på Utöja, det finns ingen mening när oskyldiga människor dödas. Det finns bara det svarta, det ofattbara, den ogripbara sorgen, smärtan som inte går att formulera.

Vi måste våga formulera meningslösheten och inte hävda att det finns en mening med allt. Och samtidigt, också där är Gud. Jesus fick inget svar på sitt rop när han hängde på korset. Men uppståndelsen ägde rum – ett svar som vi får luta oss mot.

Trots allt!

10 ungdomar har dödats och tre har skadats i vårt grannland. En vettvilling som gick på skolan där de mördade eleverna studerade har skjutit. Vilka ord av tröst kan man tala om? Vad är kyrkans budskap? Det är klart att jag tror på en himmel i den bemärkelsen att jag tror att Guds gränslösa kärlek omsluter de som dött. Men inte är det en tröst för familjerna som lämnats kvar i svartaste sorg och förtvivlan. Att tala om ”en mening med allt” är renodlat hån och att säga att ”Herrens vägar är outgrundliga” blir religiöst dravel. Jo, Herrens vägar är outgrundliga men det hjälper inte i denna stund. Det som har hänt är meningslöst. Det som har hänt är nattvsart. det som har hänt har ingen riktigt hållbar förklaring annat än att en troligen sjuk människa har begått ett vansinnesdåd.

Den enda trösten, den enda lilla ljuslåga, om än flämtande, som kyrkan kan komma med är att ungdomarna som dödades är omslutna av Gud och att mitt i allt det svarta, mitt i allt lidande mitt i alla tårar är också Gud själv närvarande – Gud som ger familjerna kraft att orka en sekund i taget – inte mer – men ändå så mycket.

Jag tänker igen på Maria Boijs skulptur ”Boy” i S:t Jacobs kyrka – pojken som hänger på korset med det blödande hjärtat. Det är en sinnebild för den enskilda familjen, den enskilda familjemedlemmen bland de drabbade. På skulpturen hänger också Kristus fast man inte ser honom först. Så är det också i allt detta svarta. Kristus hänger där och ropar med oss: Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig..?