I morgon får jag sjunga kungssången och nationalsången och jag kommer att känna mig väldigt glad över att jag är svensk – stolt och glad! I morgon vajar svenska flaggan över stora delar av Sverige. Vi firar vår nationaldag! ” Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, skanderar många av oss.
Och samtidigt…

Vad är det jag är stolt och glad över? Är det ett land med en huvudstad med 5000 uteliggare? Är det ett land och en huvudstad där så många människor mår dåligt av narkotikamissbruk, alkoholmissbruk och desperat ensamhet? Är det ett land och en huvudstad där många flyktingar gömmer sig i desperation över migrationsverkets beslut om utvisning trots vädjanden från läkare, advokater och andra? Ja de vill leva, de vill dö i Norden och framförallt i Sverige?

Tänk den dagen när Sveriges fana med korset som symbol får uttrycka det som korset verkligen står för – kärlek, syskonskap, gemenskap över gränserna, försoning, upprättelse. Tänk när det ur svenska hjärtans djup en gång kommer en lovsång – inte bara till vår konung (jo, jag är rojalist) utan en lovsång till en syskonsyn där vi ser att vi hör samman, där vi ser att vi får vara svenskar i varandras ögon oavsett varifrån vi kommer. Sverige har råd att vara ett regnbågsland – ett multiland där också andra traditioner ryms, får plats och synliggörs.

Frihet, jämlikhet, broderskap skanderades det under franska revolutionen. Frihet, jämlikhet och syskonskap är honnörsord idag. Jag drömmer om det Sverige där den sociala omsorgen är självklar, där vi bryr oss om varandra, där vi ser på varandra med godhetens och kärlekens ögon, istället för med avundens och misstänksamhetens ögon. Det är ingen naiv och blåögd dröm. Det får inte vara det. Det borde vara en klok och blågul vision som vi alla, oavsett politisk och religiös bakgrund får arbeta för. Tillsammans!

Vad är jag då stolt och glad över? Jo, trots allt över Sverige, där ordet är fritt, där jag får säga, skriva och tala hur jag vill med några få begränsningar. Jag är stolt och glad över ett Sverige med spännande historia – ett land där jag som infödd svensk i stort sett kan känna mig trygg. Vi har inga krig. Vi lever inte i hotande konflikt med andra länder.

Stolt då? Jo, jag är stolt över att få vara svensk! Sverige är mitt land, med alla dess fel, brister och förtjänster, men det är mitt. Ja, här vill jag leva, ja här vill jag dö!

Men, när jag, som Svenska kyrkans representant i Rikskommittén Sveriges Nationaldag, står på Skansen den 6 juni, kommer jag att fortsätta att drömma om och be för att korset i vår Svenska fana ska få tala högre än ateisternas rädsla för allt vad religion heter.

Anders Frostenson skriver i Psalm 102 i vår Psalmbok:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra brödersom på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

En vision att förverkliga, en verklighet att låta komma ur svenska hjärtans djup en gång.