I dagens ledare i DN (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/rimlig-ratt-att-do-1.1064860) talas det om rätten till någon form av assisterad dödshjälp. Tanken är att man, när den döende så önskar, inte ska stänga av respirator men heller inte t ex slamsuga i strupen utan istället söva patienten som då dör genom kvävning. Detta gäller naturligtvis (antar jag) patienter som är ”medicinskt färdigbehandlade” och som bara har att invänta en senare död. Argumenteringen för det barmhärtiga och inte minst riktiga i detta är att var och en har rätt till sin egen död i en sådan situation, rätt att ge order om vad som ska göras och inte göras och nog är det så att man ändå ger morfin till lidande patienter, morfin i sådana mängder att frågan är vad som avslutar livet?

Frågan är naturligtvis svår. Har vi rätten till vårt eget liv? Har vi rätten att ta vårt eget liv? Har vi rätten att låta någon annan, inom lagens råmärken, ta vårt eget liv i en sorts passivt assisterande dödshjälp? Det är lätt att säga nej när jag, förhoppningsvis fullt frisk, sitter framför datorn och skriver detta blogginlägg, men det är säkert svårare att svara när man har en nära och kär som inget hellre vill än att få sluta sitt lidande som varar tills döden skiljer vederbörande åt.

Kan man som kristen hävda rätten till passiv dödshjälp eller är livet alltid mer värt i sig oavsett hur det ter sig? Även den frågan är svår.

När går gränsen till att livet inte längre har ett värde? Vem ska avgöra det? Vem kan avgöra det? Är livsvärde något som bara var och en själv kan bedöma, och i vilket tillstånd?

Just nu menar jag att ingen har rätt att ta någons liv. Ingen har rätt att be om assisterad dödshjälp. Man kan be om en smärtfri sista tid, men en läkare får aldrig ge en patient så hög dos av smärtlindring att det är själva dosen som avslutar livet.

I kristen tradition och i kristet synsätt är livet heligt. Livet är en Guds gåva och vi har att leva det intill vårt sista andetag. Dödshjälp strider därför mot en kristen människosyn.

Vems är döden?