Jag har just suttit i intervjuer med diakonkandidater. De ska vara med om en antagningskonferens och det är domkapitlets uppgift att också föra samtal med kandidaterna och yttra oss över deras lämplighet. Jag och en ledamot till från domkapitlet satt på mitt tjänsterum och talade med två kvinnor idag. Samtalen var oerhört spännande och vi fick del av deras livsberättelser, deras tankar kring tro och kyrka.

För mig är det ett privilegium att få föra sådana samtal, att få möta entusiastiska personer som upplever sig kallade till en av kyrkans vigningstjänster. Men det är viktigt att kyrkan också ser att hon kan bekräfta kallelsen. Det är biskopen som avgör om en person kan bli kandidat för vigningstjänsterna eller inte, men vi andra som är involverade i processen är rådgivande.

Det är en stor sak att inneha en vigningstjänst – det handlar om hela livet – varje andetag. Ingen del av livet är undantagen. Det är viktigt att veta att det är så. Men i tjänsten är man buren av Guds nåd – hela tiden. Tack och lov!