I Stockholm finns många människor som tillhör olika religioner. Många av våra nya svenskar är muslimer, andra är kristna, åter andra (om än betydligt färre) är judar, hinduer o s v. Vi får vara stolta över våra olika religioner samtidigt som vi får lyssna i respekt till den adres sätt att uttrycka sig. Ibland kan jag, inte minst från kristet håll, finna en vilja att göra Gud religiös – att Gud, så att säga, skulle tillhöra en specifik religion, bekänna sig till en enda väg. Den klassiska kristna tron såsom den har utformats genom tiderna är just den att den enda vägen till Gud är genom Jesus. Allt annat leder till helvetet. Judar, muslimer, hinduer för att inte tala om buddister (som ju inte har någon specifik Gud) och naturligtvis ateister, hamnar då i helvetet. Gud skulle då ha i ordningställt ett sorts kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Mission är då också fullständigt livsviktigt och det gäller att omvända så många som möjligt till den enda och sanna läran och vägen – nämligen den kristna.

Som stolt och glad kristen håller jag inte med om den synen på Gud. Som stolt och glad kristen kan jag se att Gud är bortom alla religiösa beteckningar. Det finns bara en Gud och det är Gud. Sen kan kärt barn ha många namn och flera vägar. I Svenska kyrkans sammanhang finns ett dialogdokument med judendomen som heter ”Guds vägar” (Obs plural). Det dokumentets rubrik understryker det jag skrivit. Sen tror jag att Gud möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det är ju därför som jag är kristen. Jag vill följa Kristus och jag vill berätta för andra om min erfarenhet i största respekt för deras erfarenhet. Gud själv är inte religiös.