Strax söder om Kristinehamn (ungefär 3 mil) ligger en 1700-tals träkyrka som är bygd längs den pilgrimsled som gick där långt tidigare. Hustrun och jag var där idag på högmässa. Tre familjer var representerade för deras anhöriga lästes upp i samband med vi kallar tacksägelse. Vi ber och tänder ljus för de medlemmar av församlingen som avlidit. 2 konfirmander var också ditkommenderade men i övrigt var det inga andra. Prästen predikade utmärkt om den yttersta domen och organisten och några få av oss andra sjöng med i de härliga psalmerna gällande den yttersta tiden. Jag älskar Visnums kyrka – kanske för att jag under årens lopp varit där så mycket och kanske också för att vi gifte oss där för 27 år sedan. Det är något speciellt med den kyrkan. Jag älskar att fira gudstjänst där oavsett hur många vi är. Sen kan jag ändå känna med prästen, organisten, kyrkvaktmästaren och kyrkvärdarna som ibland tillsammans är fler än de som kommer till gudstjänsten. Det är också i det läget man får påminna sig om den himmelska härskaran som också är med och lovsjunger…

Tanken på den yttersta domen är jag också mycket positiv till. Det kan låta konstigt och en aning högmodigt. Men det som gör att jag vågar skriva så är orden från Lasse Lucidors psalm som återfinns i vår nuvarande psalmbok. Han skriver: Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömmer.

Den yttersta domen handlar ju om det yttersta mötet med Jesus Kristus själv där sanningen om mig och sanningen om alla andra ska bli uppenbar. Men det är inte en sanning som trycker ned utan en sanning som befriar – befriar för att min broder Jesus dömmer,

befriar för att det handlar om nåd – förunderlig nåd, för Dig och mig.