\u201dMusiken tar vid d\u00e4r orden tystnar\u201d, den meningen lanserades av den d\u00e5varande domkyrkoorganisten i Stockholm – Gustaf Sj\u00f6kvist. Och visst \u00e4r det s\u00e5 med musiken. Musiken ber\u00f6r oss p\u00e5 djupet, lockar, talar, griper tag, v\u00e4cker v\u00e5r l\u00e4ngtan efter det som \u00e4r st\u00f6rre \u00e4n det m\u00e4tbara, st\u00f6rre \u00e4n det p\u00e5tagliga, v\u00e5r l\u00e4ngtan efter att bli sedda, uppr\u00e4ttade, bekr\u00e4ftade – inte av samh\u00e4llets olika krafter, inte av dem som bed\u00f6mer vad som \u00e4r r\u00e4tt, vad som \u00e4r bra, vad som \u00e4r tjusigt. Nej, snarare l\u00e4ngtan efter den oerh\u00f6rde, den som vi inte kan f\u00e5 grepp om – l\u00e4ngtan efter den vars namn vi inte k\u00e4nner, vars epitet skrivs med fyra konsonanter utan vokaler – JHVH och som uttyds \u201djag \u00e4r\u201d eller \u201djag \u00e4r den jag ska visa mig vara\u201d.<\/p>\n
K\u00e4ra alla, det \u00e4r en stor gl\u00e4dje och oerh\u00f6rt hedersamt f\u00f6r mig som biskop i Skara stift att f\u00e5 vara med och invigningstala vid denna vernissage av utst\u00e4llningen Ikoner i f\u00f6rvandling av Ludmila Pawlowska – en vernissage i samband med Old Ox Chamber Music Festival. Jag gl\u00e4ds \u00f6ver att konsten och musiken f\u00e5r m\u00f6tas och f\u00e5r ge nya klanger \u00e5t varandra. Musiken och konsten g\u00e5r inte att f\u00e5nga in – lika lite som det gudomliga – och p\u00e5 det s\u00e4ttet \u00e4r musik och konst sakral, oavsett allt. Den kristna tron h\u00e4vdar att Gud har skapat v\u00e4rlden. Det intressanta f\u00f6r de bibliska f\u00f6rfattarna var inte fr\u00e4mst hur detta gick till utan att det skedde. Gud \u00e4r skaparen som forts\u00e4tter att skapa. Guds skapelse g\u00e5r inte att hindra, g\u00e5r inte att begr\u00e4nsa och det som Gud skapar \u00e4r heligt. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r hela tillvaron helig. Varje djur, varje v\u00e4xt, varje, varje tr\u00e4d, varje blomma, varje vattensamling – allt \u00e4r heligt. Luften som vi andas \u00e4r helig. Du \u00e4r helig, jag \u00e4r helig, varje m\u00e4nniska \u00e4r helig f\u00f6r Gud, som \u00e4r, eller som \u00e4r den Gud ska visa sig vara, \u00e4r den som fortg\u00e5ende skapar.<\/p>\n
N\u00e4r Mose fick sin kallelse vid den brinnande busken m\u00f6tte han den Helige och fick ta av sig sina skor. I det m\u00f6tet med den Helige fick han ta av sig det skyddande och n\u00e4r han gjorde det, n\u00e4r han tog av sig sina f\u00f6rf\u00f6rst\u00e5elser, n\u00e4r han v\u00e5gade sl\u00e4ppa sin egen f\u00f6rst\u00e5else av sig sj\u00e4lv, f\u00f6r\u00e4ndrades hans liv. D\u00e4r vid den brinnande busken, d\u00e4r i det gudomliga tilltalet, greps han p\u00e5 ett s\u00e4tt han inte hade kunnat ana innan. Det finns en ber\u00e4ttelse om en rabbin som fick fr\u00e5gan hur det kommer sig att Gud uppenbarade sig i den brinnande busken. Rabbinens svar var: F\u00f6r att visa att Gud kan uppenbara sig i vilka sammanhang som helst.<\/p>\n
Jag t\u00e4nker r\u00e4tt ofta att ett m\u00f6te med ett konstverk \u00e4r, n\u00e4r sj\u00e4lva m\u00f6tet \u00e4r som b\u00e4st, ett m\u00f6te med Gud sj\u00e4lv – d v s inte med konstverket som s\u00e5dant, utan med det som inte g\u00e5r att gripa tag i men som sker i m\u00f6tet mellan konstverket och betraktaren. Det var det som h\u00e4nde Mose. Busken var troligen en alldeles vanlig buske men som f\u00f6r ett \u00f6gonblick fick vara b\u00e4rare av det gudomliga tilltalet. Busken var allts\u00e5 inte gudomlig i sig men i m\u00f6tet med betraktaren skedde tilltalet. S\u00e5 t\u00e4nker jag p\u00e5 konsten. Jag citerar r\u00e4tt ofta den avlidne konstprofessorn och ledamoten i Svenska Akademien Ulf Linde som i ett sammanhang g\u00e4llande konsten sa att inkarnationen sker i m\u00f6tet mellan betraktaren och konstverket. D\u00e4r, n\u00e4r jag v\u00e5gar \u00f6ppna mig, n\u00e4r jag likt Mose v\u00e5gar ta av mig det som skyddar mig, det som hindrar mig fr\u00e5n att ber\u00f6ras, mina f\u00f6rutfattade meningar, mina uppfattningar om det som \u00e4r \u201dcome il faut\u201d, mina egna tankar och best\u00e4mningar, d\u00e5 kan det gudomliga tala till mig p\u00e5 ett s\u00e4tt som jag kanske inte var beredd p\u00e5. D\u00e5 kan jag \u00f6verraskas och i n\u00e5gon m\u00e5n f\u00f6r\u00e4ndras.<\/p>\n
Ludmilas ikoner handlar till del om blicken, att se och bli sedd. Men ingen kan se Gud d\u00e4rf\u00f6r att Gud inte tillh\u00f6r det begr\u00e4nsade, det som kan ses med blotta \u00f6gat. Gud finns inte. Gud \u00e4r. Men det begr\u00e4nsade kan vittna om Gud, kan bli till ett tilltal som f\u00f6rvandlar, som l\u00e5ter oss ana de gudomliga br\u00e5ddjupen. Ikonen avbildar det gudomliga ur olika perspektiv. Men aldrig exakt, aldrig ett portr\u00e4tt som g\u00f6r anspr\u00e5k p\u00e5 att presentera en person p\u00e5 ett igenk\u00e4nnande s\u00e4tt med bekanta anletsdrag. Nej, ikonen avbildar p\u00e5 andra s\u00e4tt d\u00e4rf\u00f6r att det himmelska inte g\u00e5r att f\u00e5nga. Det himmelska \u00e4r alltid st\u00f6rre. Men ikonen l\u00e5ter ljuset fr\u00e5n det ofattbara glimma till likt en stj\u00e4rna miljarder ljus\u00e5r fr\u00e5n v\u00e5rt eget sammanhang. Ikonen blir, med en k\u00e4nd bild, \u201dett f\u00f6nster\u201d mot det som inte finns men \u00e4nd\u00e5 \u00e4r.<\/p>\n
Och \u00e4nd\u00e5 l\u00e5ter oss f\u00f6nstret eller den glimmande stj\u00e4rnan inte bara betrakta det som inte g\u00e5r att betrakta utan l\u00e5ter oss ana att vi \u00e4r sedda. V\u00e5r l\u00e4ngtan f\u00e5r ett svar. Du \u00e4r sedd! V\u00e5r l\u00e4ngtan m\u00f6ts inte bara av en tystnad, av en f\u00f6rst\u00e4rkt l\u00e4ngtan, av ett f\u00f6rtvivlans tomrum utan av ett svar – ett svar fr\u00e5n n\u00e5gon som ser mig, som vill mig, som \u00e4lskar mig. Den brinnande busken och konstverket h\u00f6r ihop d\u00e4rf\u00f6r att f\u00f6r Gud \u00e4r allting m\u00f6jligt. Tilltalet kan ske – inkarnationen kan ske.<\/p>\n
Och s\u00e5 vittnar konstverken \u00e4ven om det unika d\u00e4r det som inte kan ske sker – Guds m\u00e4nniskoblivande – den historiskt f\u00f6rankrade inkarnationen. Blicken \u00e4r inte bara en blick fr\u00e5n Gud bortom alla formuleringar. Blicken \u00e4r en blick fr\u00e5n Gud som m\u00f6ter oss i en m\u00e4nniska – sann Gud och sann m\u00e4nniska – i Jesus sj\u00e4lv, han som s\u00e5g Simon, Johannes son, han som s\u00e5g r\u00f6varen p\u00e5 korset. I dag ska Du vara med mig i Paradiset. Han \u201dsom g\u00e5tt f\u00f6re oss l\u00e4ngst in i \u00e5ngesten\u201d (Sv.Ps 74:1)<\/p>\n
Seendets Gud – det \u00e4r Gud. (1 Mos 16:13) Hagar \u00e4r den enda personen i Bibeln som gav Gud ett namn. Hagar f\u00f6dde Ismael som var Abrams eller Abrahams f\u00f6rsta barn som han fick med sin slavkvinna i desperation \u00f6ver att Sarai eller Sara inte kunde f\u00e5 barn. Ismael \u00e4r enligt traditionen ursprunget till v\u00e5ra muslimska systrar och br\u00f6der. Gud \u00e4r seendets Gud – som ser, som \u00e4lskar och d\u00e4r tillslut korset blir tecknet p\u00e5 den k\u00e4rlek som inte bara ser men som \u00e4r med – en k\u00e4rlek som m\u00f6ter v\u00e5r l\u00e4ngtan – en k\u00e4rlek som ber\u00f6r, som griper tag, som f\u00f6r\u00e4ndrar – en k\u00e4rlek som \u00e4r ocks\u00e5 d\u00e4r orden tystnar.<\/p>\n
I ljuset av elden i den brinnande busken kallades Mose vidare. Den kallelsen finns ocks\u00e5 i m\u00f6tet med konstverket – en kallelse vidare f\u00f6r k\u00e4rlekens skull, en kallelse vidare d\u00e4r korsets Herre utmanar oss mot det ok\u00e4nda – om vi bara v\u00e5gar ta av oss v\u00e5ra skor.<\/p>\n
Gud f\u00f6r uppbrott och f\u00f6rvandling l\u00e4r oss gl\u00f6mma bort v\u00e5rt jag. Driv oss ut att bygga broar mot en ok\u00e4nd morgondag. (Sv.Ps 288:3)
\nLudmila, tack f\u00f6r det Du g\u00f6r! Tack f\u00f6r det Du f\u00f6rkunnar! Tack f\u00f6r m\u00f6jligheten att l\u00e5ta oss ana Guds ofattbara storhet i ikoner och konstverk som inte bara \u00e4r i f\u00f6rvandling utan som f\u00f6rvandlar!
\nTack Aurora music Old Ox f\u00f6r musikens f\u00f6rvandlande klanger!
\nTack Mariestads kommun f\u00f6r engagemang!
\nTack Mariestads f\u00f6rsamling f\u00f6r initiativ och drivkraft!<\/p>\n
Utst\u00e4llningen \u00e4r \u00f6ppnad – m\u00e5 den bli till v\u00e4lsignelse!
\nTack!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
\u201dMusiken tar vid d\u00e4r orden tystnar\u201d, den meningen lanserades av den d\u00e5varande domkyrkoorganisten i Stockholm – Gustaf Sj\u00f6kvist. Och visst \u00e4r det s\u00e5 med musiken. Musiken ber\u00f6r oss p\u00e5 djupet, lockar, talar, griper tag, v\u00e4cker v\u00e5r l\u00e4ngtan efter det som \u00e4r st\u00f6rre \u00e4n det m\u00e4tbara, st\u00f6rre \u00e4n det p\u00e5tagliga, v\u00e5r l\u00e4ngtan efter att bli sedda, […]<\/p>\n","protected":false},"author":108,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_acf_changed":false,"footnotes":""},"categories":[9],"tags":[],"class_list":["post-1804","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-okategoriserade"],"acf":[],"yoast_head":"\n