Sedan början på december är mitt arbete på farmen och min tid i Lushoto över för den här gången. Det har varit tre fina månader där jag träffat mycket människor och spenderat mycket tid i skog och på berg. Arbetsbeskrivningen var ganska fåordig och uppgifterna flytande till en början, men efter vart fann jag min roll som guide och trivdes mycket bra med det. Det har varit ett nöje att visa runt turisterna på farmen, bland djuren och den lokala miljön. Jag har sett en hel del olika hotell häromkring under min tid här, men skulle rekommendera Irente Farm Lodge som ett ställe att besöka då det förutom logi också har en sevärd närmiljö samt en historik och intressant verksamhet i form av farmen. Boendet här blir förutom ett ställe att sova då också lite av en upplevelse, något som eventuellt borde marknadsföras lite tydligare.

Det har också varit ett stort nöje att lära känna dem jag har arbetat med på farmen, med vilka jag traskat runt i skog och mark, tragglat Swahili, ystat ost och mjölkat kor.

Tillsammans med en lokal guide har jag också vandrat lokala vandringsrutter, och karterat ut dem med hjälp av mobiltelefonens GPS. Dessa rutter har jag sedan använt för att producera några vandringskartor med utgångspunkt från Irente Farm. Dessa kartor finns laminerade i receptionen på Irente Farm, och jag hoppas de kan vara behjälpliga för turister och guider i diskussioner om utflykter från farmen. Eventuellt läggs de också upp på farmens hemsida.

Stort tack för den här tiden!

Jag har nu insett varför jag aldrig kunde hålla igång en blogg… Jag är alldeles för dålig på att uppdatera! Det är ren tur att jag har skrivit ner viktiga händelser i en dagbok så att jag kan fräscha upp minnet när jag skriver här!

I Irente har det mest regnat hela tiden tycker jag. Alla de andra volontärerna har köpt gummistövlar men det har jag helt glömt bort varje dag jag har varit på marknaden och nu är det inte riktigt lönt att köpa några. Men det vore nog en bra investering. Fötterna blir rätt så skitiga om man går i sandaler eller flip-flop i leran…

En lördag i slutet av oktober åkte vi (jag, Albin och två tyska tjejer som heter Elisabeth och Barbara) till ett väldigt fint vattenfall som heter Kisasa. Detta vattenfall var dubbelt så stort som det brukar pga allt regn som fallit. Väldigt fint måste jag säga, men att stå nära det var som att stå i en kalldusch, inte skönt.

Dagarna rullar på på Rainbow som vanligt med lektioner enligt schema. Ibland kommer det en och annan kameleont ingående på skolans område.

Eleverna går på jullov mellan 6/12 till 6/1 och under denna tiden ska jag hjälpa till på barnhemmet istället!

Lördagen v.45 – lördagen v.46 var jag med Outreach Programmet i Kilwa. Outreach Programmet är en grupp anställda vid Rainbow som åker ut till närliggande byar och utbildar föräldrar och lärare i hur man lär ut till barn med funktionsvariationer och olika rehabiliterings övningar som barnen kan tänkas behöva. Om familjerna i fråga bor tillräckligt nära får de även erbjudande om att låta barnen studera på Rainbow School.

Kilwa ligger däremot 14 timmars biltur från Irente. Där finns ett kontor för TCRS (Tanganyika Christian Refugee Services) som också hjälper familjer med barn med funktionsvariationer. De hjälper även kvinnor i utsatta områden, ungdomar, människor som utsatts för miljöförstöring, naturkatastrofer, religionsförtryck eller politiskt förtryck. I Kilwa ligger dock det största fokuset på barn med funktionsvariationer. Under en veckas tid fick vi lov att hjälpa TCRS-gruppen med att utbilda föräldrar och visa övningar. Majoriteten av barnen vi hjälpte har cp-skador på olika nivåer. Men inte denna lilla pojken. Ikram, 5år, döv eller gravt hörselskadad och försenad motorisk utveckling. Bilden ovan var första dagen vi träffade honom. Allmänt tom blick och ingen form av kommunikation över huvud taget. Bilden nedan är från dag 2. Ett mycket gladare barn med liv i blicken och ett leende på läpparna för att en enda människa engagerade sig i honom och kastade lite boll. Tänk vilken stor skillnad det kan bli för att någon faktiskt bryr sig! När det blir dags för honom att börja skolan blir det på en internatskola anpassad för hörselskadade och döva barn och ungdomar. Först vid 7 års ålder kommer han få möjlighet att lära sig ett språk.

En av kvällarna blev mer händelserik än vi bad om… Vi fastnade med bilen i sumpmark. Först på ett ställe i 5,5 timmar och fem minuter efter att vi kom loss fastnade vi på nästa ställe i 3,5 timmar. Så totalt 9 timmar fast, mitt ute i ingenstans, utan myggmedel och extra vatten. Jag fick inte på något sätt hjälpa till med att putta på bilen eller hjälpa till att gräva. Jag fick istället lov att sitta fint i solen… Myggorna gick loss på mig och jag fick senare uppsöka läkarvård pga infekterade myggbett…

Jag fick även se på en fotbollsmatch i Dar es Salaam mellan Tanzania och Ekvatorialguinea på vägen från Kilwa. Vi valde att ”mellanlanda” i Dar es Salaam då 14 timmar i sträck är lite väl mycket… Vip-biljetten kostade 5000 tzs vilket blir ungefär 20 kr och matchen slutade 2-1 till Tanzania!

Snart är det dags för min födelsedag, vilken jag kommer spendera på en strand på Zanzibar. Kort därefter är det jul och sedan nyår. Inte allt för långt efter det är det dags för mig att åka hem till kalla Sverige. Tiden här har gått superfort!!!

Okej. Jag ska uppdatera bättre sista tiden! Jag lovar!

På farmen är sådden i full gång. Majs, bönor och guatemala-gräs till korna. Fälten plöjs upp med en traktor, och sedan är resten manuellt arbete. Det är ett tufft och ganska enformigt arbete där man stor dubbelvikt med en tung hacka, så stor respekt till de kvinnor som jobbar med det varje dag. Banden i gamla kassettband producerar en sorts kuttrande läte som skrämmer bort fåglar när vinden ligger på. De spänns därför också upp på åkern i samband med sådden.

Fåglarna gillar inte att lyssna på ”ORIGINAL CASSETE”, och låter hellre bli de nysådda fröna.

Diken grävs för att leda regnvatten ner till åkern.

Farm-veteranen Rogers plöjer upp ett nytt fält.

Under tiden människorna sliter så äter korna en enkel måltid.

Uppe på restaurangen/hotellet så är gästerna ganska få för tillfället. De som kommer blir ibland lånade en tvåhornad Usambara-kameleont, den blir sedan eskorterad tillbaka till sitt träd. De flesta som kommer brukar också vara intresserade av att se farmen och gå små turer, så det blir ändå en del guidande. Ostproduktionen brukar vara särskilt intressant. En fransk kvinna förde anteckningar inför sina egna planer att starta ostproduktion hemma i Frankrike. Ett par amerikanska kvinnor bosatta på Zanzibar gjorde den guidade turen till en intervju i sin iver att lära sig om ostproduktionen.

Gäster, drickandes kaffe och hälsandes på kameleont.

Jag har också fortsatt utforskat närområdet tillsammans med skogvaktaren Cipriani Selimani (inte från Italien). Förra veckan gick vi en tur uppför berget precis bakom farmen. Den turen mynnade ut i en vacker utsikt och en bra översikt över närområdet, inklusive alla närliggande utsiktspunkter, byar och skogar. Häromdagen gick vi därför samma tur tillsammans med en gäst, som också tog ett par fina foton.

Eftersom det är regnperiod är det fortfarande något molnigt och dimmigt, men berget Mafi (höger) och slättlandet kan skymtas.

Turen uppför berget går förbi Ciprianis farm, och han är inte den som snålar med sockerrören till sina gäster.

Den senaste tiden har inte varit så händelserik på grund av en dust med tyfoid, men det går alltid att berätta lite om naturlivet. Igår passerade jag till exempel en myrstig, och försökte ta ett kort på dem. En av soldaterna i skyttegraven (kanske den på bilden) klättrade då upp på mitt finger och bet sig fast. Jag släppte kameran, som hamnade rakt i myrstigen och snabbt stormades av myror. Jag var då glad att min kamera är av den tuffare typen, eftersom jag var tvungen att sparka bort och sen stampa på kameran ett tag för att den skulle bli myrfri.

Soldatmyror i skyttegraven, uppenbarligen redo för attack.

I Irente naturreservat och Magambaskogen finns en hel del djur. Guiderna har nämnt myrslok, honungsgrävling, trädormar och colobusapor. Själv har jag förutom apor mest sett mindre djur, som skalbaggar och kameleonter.  Bland växter som jag lagt märke till är ormbunkarna som växer sig stora som träd under konkurrensen om solljus inne i skogen. Här finns också den otäcka ”stryparfikusen”, vars frön gror ur fågelspillning som hamnat uppe i ett annat träd, och som sedan slingrar sig runt trädet för näring och samtidigt växer uppåt för att nå solljus. Efter ett tag dör värd-trädet och strypfikusen står och kramar sig själv.

Mega-ormbunkar

Strypfikus in-action.

Blomma som kallas ”Jana-leo-kesho”, eller ”igår-idag-imorgon”, då färgerna på blommorna alltid visar olika stadier av mognad.

Enligt en guide ett spindelnät tilllhörandes en pytteliten tarantella.

(Av mig) oidentifierad blomma.

Kaffebönor, en lämning av tyskarnas misslyckade projekt att odla kaffe på skövlad regnskogsmark. De fick lära sig den hårda vägen att jordmånen i regnskog är relativt näringsfattig, och inte lämpar sig för kaffeodling.

Svamp.

Gräshoppa av något slag. När de är små är de helt svarta, och enligt guiden mycket giftiga. Den ser inte mindre giftig ut som vuxen.

En planta som ska vara släkt med tomatplantan. Den har vassa taggar på ovansidan bladen, på undersidan bladen samt på stammen. Alltså en mycket försvarsorienterad tomatplanta.

En av turisterna på farmen fick bli landningsbana för det här militärflygkrypet.

De gamla kaffeplantorna är åtminstone inte helt värdelösa som hemvist för kameleonter.

Vanlig skalbagge, inga konstigheter.

En ung västusambarisk-två-hornad kameleont, här betraktandes en människa.

Jag har inte skrivit här på över tre veckor så detta lär bli ett långt inlägg!

Jag har för första gången i hela mitt liv missat kanelbullens dag. Kanelbullar finns inte här i Tanzania så istället åt jag en morot…

Strömmen gick här i över 24 timmar ä, vilket resulterade i att nästan allas nätverk på mobilerna försvann. Jag kan ju säga att det är väldigt smidigt att Rainbow har solceller på taket!

Jag har fått lov att äta Ugali (risgröt) vilket förvånansvärt nog inte var så illa som jag trodde! Det var inte gott men inte helt förfärligt!

Här är det viktigt att inte spara all tvätt till ett tillfälle. Det blir väldigt jobbigt och till slut får man sår på knogarna… Det är bättre att tvätta några plagg åt gången!

Jag har umgåtts väldigt mycket med de tyska volontärerna efter arbetstid.

En hel helg åkte vi till Tanga, en stad som ligger mellan 3-5 timmar bort med buss. Vi åkte lördag-måndag. Lördagen regnade det hela dagen, både här i Lushoto och i Tanga. På söndagen var det väldigt fint väder hela dagen så vi hittade en strand där vi spenderade så gott som hela dagen, så pass mycket att jag brände ansikte och axlar…

Måndagen spenderades efter utcheckning med att gå runt lite i stan. Vi köpte vatten, snacks och glass så att vi var redo för hemfärden!

Jag har fått lov att följa med på hembesök hos en av mina elever tillsammans med den ordinarie läraren Mr. Mkumbwa. Jag fick träffa elevens mamma och storasyster. Det fanns även möjlighet att ställa frågor om det uppstod några. Allt prat var ju på Swahili, så jag förstod inte jättemycket men när Mkumbwa fick möjlighet försökte han översätta så mycket som möjligt till engelska!

När barnen på Rainbow har rast och det är fint väder älskar de att fixa mitt hår… Jag kan ju säga att det är tur att man inte är håröm! De tycker dock att mitt hår är lite för kort.

Den mindre regnperioden har börjat här. I förra veckan regnade det ganska ordentligt i 48 timmar i sträck, vilket resulterade i översvämningar för de som bor nere på slätterna. På farmen har vi det mindre problemet att turisterna lånar alla paraplyer när det regnar, men det går alltid att lösa.

Mellan regnen så har mina arbetsuppgifter börjat bestå mer utav att guida gästerna runt på farmen och gå små turer med dem. Det har hunnit bli många rundvandringar på farmen, en hel del turer till det tidigare nämnda vattenfallet (som växer fint av regnet) samt en längre tur till Magamba-skogsreservatet.

Turen till skogsreservatet gick jag med ett par härifrån Tanzania. I vanlig ordning måste man betala en avgift för att besöka reservatet, och denna avgift var 11 gånger så hög för mig än för det tanzanianska paret. I mitt ämbete som guide kändes det en aning bakvänt att betala för att arbeta, men å andra sidan känns det oftast mer som ett nöje än ett arbete. Gästerna som kommer till farmen har också många olika spännande bakgrunder. Hittills har jag träffat mycket studenter från olika länder, ambassadörs-folk, en FN-anställd som jagar krigsförbrytare från folkmordet i Rwanda samt en och annan doktor. Det brukar därför bli många intressanta konversationer under turerna.

I övrigt är jag fascinerad av myrornas ingenjörskonst, med broar och motorvägar!

Nu har vi jobbat en vecka till och för mig känns det jättebra!

Mina elever har denna vecka haft matematik, skrivning, läsning, hantverk och trädgårdsarbete. Under de vanliga lektionerna så är mitt jobb att rätta elevernas uppgifter.

I fredags var det dags för examen för tjejerna som har studerat på Irene Childrens Home i två år. Deras utbildning här motsvarar tre sammanlagda utbildningar i Sverige. Barnskötare-, barnmorska- och sjuksköterskeutbildning. Deras examen började vid 10 med att de skulle visa upp vad de lärt sig och vid 12 började själva ceremonin som sedan varade i 2,5 timme. Efter det fick tjejerna gå till sina rum och packa sina saker för att sedan åka hem till sina familjer.

Allt detta var väldigt fint och jag och Albin hade även skrivit ut bilder på tjejerna som de fick i present. Tyvärr har jag inga bilder från denna dag på varken iPad eller mobil utan bara på min kamera, men Albin har lagt upp bilder från dagens gång i ett annat inlägg här.

Vi har nu varit i Lushoto/Irente i en månad.

Hörs i nästa inlägg!

Arbetet fortskrider på farmen. Sylten ska kokas, honungen skördas och gästerna tas om hand. Nu i veckan gick jag på en promenad tillsammans med skogvaktaren Sipriani till ett litet vattenfall. Eftersom det är torrperiod för tillfället så var inte flödet så stort, men promenaden dit var vacker. Dagen efter kom ett par från England till farmen, och eftersom de gärna ville utforska närområdet lite grann så gick vi en tur till samma ställe. Det verkade vara mycket uppskattat (trots att de trillade ett par gånger på väg ner till vattenfallet), så jag ser fram emot att gå turer med fler gäster framöver.

Vattenfallet, Sipriani och jag.

Man kan inte bara jobba, man måste ju äta också. En vanlig måltid består av Ugali, vitkål och eventuellt andra grönsaker.

Samma engelska par tog jag också på rundvandring på farmen och dess olika hantverk. Bland annat besökte vi bikuporna och en kollega berättade hur saker och ting gick till med honungsproduktionen. Eftersom han inte pratar engelska så fick jag översätta för gästerna. Vid en tidspunkt öppnade han en lucka bakom sig, men stängde igen illa kvickt med förklaringen att det var en hel hop arga bin utanför. När jag översatte detta för gästerna ville de gärna fortsätta till nästa station. En del saker ska kanske inte återges ordagrant.

Det bakas också bröd på farmen. Rummet man bakar bröd i är ganska litet, har en stor varm ugn och en lång träbänk att förbereda degen på. Det hela har därför vissa likheter med en ved-eldad bastu, men när jag försökte förklara charmen med att sitta och svettas med andra för min kollega så tyckte hon mest det lät tokigt.

Förra fredagen var vi på examensfirande för de studenter som gjort sin praktik på barnhemmet. Det var en fin ceremoni, med mycket dans, sång och långa tal. De hade också, i likhet med vår examensceremoni, en uppvisning i vad de lärt sig. Var och en beskrev var sin del av utbildningen. De var märkbart nervösa under föreståndarinnans blick, men klarade det bra.

Vi har haft roligt ihop, så de kommer saknas!

Nu har vi fått jobba våra första dagar på respektive arbete. Albin var på farmen och jag var på Rainbow School klockan 08:00 torsdag morgon. Skoldagen börjar prick klockan åtta här i Tanzania måndag till fredag, då eleverna kommer med skolbuss (en fullproppad bil)

Klockan 08:00 börjar barnen på Rainbow School dagen med morgonbön, efter det har de uppställning med en sång innan de får lämna salen och gå vidare till nästa sal för ”Jambo” (hälsning) för att sedan gå vidare till dagens individuella schema. Klassen som jag var hos idag var Level 2, det vill säga att de kan tala, läsa och skriva. Idag hade de matematik, trädgårdsarbete, matförberedelse och sist musik. Mellan vissa lektioner hade eleverna Teabreak och lunch. Sedan slutar de 14:30.

Under fredagen fick jag vara med i Kindergarten klassen där de använder sig av Montessori pedagogik. Detta var en helt annan upplevelse jämfört med föregående dag. Barnen var väldigt pratiga och glada hela dagen. På fredagar är det bara denna klass som finns på skolan då särskoleeleverna istället har hembesök av lärarna. Barnen slutar klockan 12 på fredagarna vilket jag kan tänka mig är väldigt skönt för både dem och lärarna. Jag kan ju iallafall lova att jag tyckte det var jätteskönt!

Här nedan kommer lite bilder från torsdagens lektioner.

Knappt 8 dagars Swahilikurs är till ända. Tillsammans med läraren Afisai (och hans fru som gjorde ett inhopp som vikarie) har jag och Emma gått igenom språkets grunder och lite till. Det har varit lyxigt att få många timmar med (nästan) privatlektioner i Swahili. Jag är intresserad av språket sedan tidigare, men hade hittils mest lärt mig genom att prata med människor. Det har därför varit nyttigt att gå igenom grunderna för att fylla i grammatiska kunskapsluckor. Eftersom jag haft en del kunskaper i språket sedan tidigare så har jag ställt en hel del frågor som kan ha gjort Emma lite yr till och från, men tror vi båda snappat upp en hel del Swahili sedan kursen startade. Afisai har varit en mycket duktig lärare, med stort tålamod att svara på frågor. Han berättade att han studerat på universitet i Tyskland, och att han varit tvungen att gå en språkkurs i tyska under ett år innan han fick börja sina studier där. Denna språkkurs beskrev han som ett “krig”, där tyskarna ville att allting skulle gå “schnell” till. Hans filosofi kring att lära ut språk var därför att det i motsats till ett “krig” ska ske i maklig takt och utan stress. Varken jag eller Emma uppskattar krig, så det var vi tacksamma för. I tillägg ska sägas att alla de studenter som gör sin praktik på barnhemmet också har varit väldigt bra lärare för oss genom våra konversationer till vardags.

Våra studier avslutades med en ordentlig examens-ceremoni i en sal fint dekorerad med blommor. Några hedersgäster var inbjudna och det hölls många och långa tal. Jag och Emma hade förberett en liten uppvisning som skulle redovisa våra nyvunna kunskaper i Swahili. I denna uppvisning ingick en liten sång, ett par korta teaterstycken (varav ett utspelade sig på ett sjukhus och slutade mycket sorgligt), samt ett högtidligt tal var. Efter uppvisningen fick vi våra certifikat och det dracks te och togs foton.

Ovärderlig input för våra pjäser. ”Hmm, what if the doctor turns around, and discovers that the patient has passed away?”

Nu är tiden för Swahili-lektioner över, och arbetet på farmen påbörjat. Hittills har jag lagat cyklar och lärt mig koka sylt på passionsfrukt och Sambia (Loquat) -frukt.