Vad gör jag egentligen på jobbet?
Först och främst är jag resurs i Engelska och undervisar alla i fjärde klass. Det är roligt att möta dem och undervisa dem på ett annat sätt än de är vana vid. Den Tanzaniska skolan är hur jag skulle kunna tänka mig att skolan var i Sverige på 50-talet. Det jag upplever här känner jag igen från det mina föräldrar berättat om sin skolgång. De repeterar mycket utantill och jag undrar dagligen om de förstår vad de säger. Jag frågar dem då frågan på ett annat sätt. De blir då mycket förvirrade och svarar enligt boken igen. Kanske var svaret mycket mycket enklare än så, kanske till och med ”yes” eller ”no”. Jag problematiserar detta med mina kollegor som inte verkar förstå problemet – eftersom de svarar rätt enligt deras premisser. Men i mitt klassrum tycker jag ändå att det blir framsteg, även om de är små, så tycker jag eleverna får mer grund i engelskan genom att förstå och problematisera – istället för att endast upprepa.
Sedan är en stor utmaning att denna skola – för barn med kraftigt nedsatt syn – inte har kursmaterial anpassat för dem. De har skrivmaskiner för de som är helt blinda men textböckerna är enligt engelsk standard för barn med full syn. Dessutom finns bara fyra böcker totalt i hela klassrummet. Detta gör givetvis undervisningen mer komplicerad och ineffektiv. Jag möter alltså nya utmaningar.
På tisdagar 14-15 har jag musiklektioner med alla barn i klass 4,5 och 6. Det är totalt ca 50 personer som samlas i matsalen under relativt strukturerat kaos. Det är inte i närheten av så ordnat som i mitt klassrum i Sverige eftersom jag här har en keyboard, tre gitarrer och 5 blockflöjter på 50 elever. I och för sig är de mycket vana vid att sjunga och särskilt i kör, men därför vill jag också träna dem i något annat. Också i musikteori.
Efter lunch, kl 14, brukar jag ha musiklektion med lärarna. Detta är ofta enskilda 30min-pass då vi spelar antingen piano eller gitarr. Detta för deras egen skull såklart men också för att de ska kunna fortsätta undervisa barnen efter att jag åkt hem.
Generellt har jag öppet hus i matsalen från kl 15.00 varje dag också. Då kommer diverse barn och vill prova alla instrument. Jag har stundvis försökt strukturera dessa stunder men har fått acceptera att det vår vara drop in. Jag lär ut ett moment, kanske en pianoslinga, ett gitarr-ackord eller en body percussion-loop i kanske 10 min. Sedan dyker andra barn upp och vill lära sig samma sak. Dessvärre är trenden för dessa drop-ins att det endast kommer pojkar. Här tror jag det handlar om ett fenomen som vi arbetat mycket mot i Sverige. Att flickorna inte naturligt vågar ta för sig och prova på det de inte vet om. Så även om de är nyfikna på vad jag gör vågar de inte riktigt komma in och prova på. Detta ska jag försöka utveckla, kanske något så tråkigt (med svenska normer) som att ha vissa dagar endast för flickorna. Det känns väldigt tråkigt att förlora dem redan endast på grund kulturella normer för hur flickor ska vara och beté sig – avvaktande och försiktiga.
Detta är i sin tur faschinerande eftersom de äldste på alla våra institutioner – mamas – är mycket starka gamla kvinnor som verkligen styr och ställer. Äldre kvinnor har verkligen en stark roll i samhället och är respekterade. Dock verkar statusen bero mycket på ålder och den kunskap som naturligt kommer med att en levt sitt liv, snarare än att en fått prova sina ideal och leva efter sin egen vilja i viss mån.
Men alla kulturer utvecklas, vi i Sverige har gjort stor förändring sedan mina föräldrar gick i skolan på 50-talet. Jag hoppas att förändringen för flickorna här sker något snabbare dock.
