Varje juldag kommer biskopsparet Munga till Irente Children’s Home för att äta lunch och leka med barnen. Detta syns på fotot ovan, med biskop Steven i lila biskopsskjorta och hans fru Anneth i vit klänning. I mitten syns även Mama Mdemu, chefen för ICH, i rosa klänning. Vi var officiellt inbjudna till lunchen och fick även dela gemenskapen innan och efter. Det var fint att se biskopen och övriga personer från kyrkans elit ta sig tid för barnen.

Det har varit många julgudstjänster i kyrkan i Irente och varje gång har körerna sjungit och det har varit liv och rörelse i kyrkan. Kören Maria, som består av ungdomar och andra dansanta personer, har haft olika matchande kläder varje dag. Här ser ni en filmsnutt med sång och dans från juldagens gudstjänst, alltid med inspelat bakgrundskomp:

Prästen Sabina frågade oss om vi ville hjälpa till att dekorera kyrkans julgran och det gjorde vi den 23:e december. Här ser ni hur vi hjälper till att sätta upp pyntet, en del som vi tillverkat hemma hos oss. Även adventskransen skulle pyntas med stjärnor och ballonger. Det har varit intressant att fira jul i en ny miljö! /Kattis

Utanför Sverige/Tyskland firas ju jul på juldagen. Därför tyckte de flesta att vi var lite knasiga som var så exalterade på julafton. Eller exalterade är väl att ta i, så exalterade vi kan bli i ett land där många av de attribut vi förknippar med julen inte finns.

MEN! Här hemma har jag legat i länge. I över en vecka har jag arbetat hårt på julstämningen. Framför allt är det pepparkakskryddan som tagit tid. Det har inte varit problem att få tag i kardemumma, kanel, nejlika och ingefära. MEN, de är ju antingen fasta eller i stor form. Alltså har jag fått torka och sedan mortla och sedan blanda, för att sedan göra deg. För att sedan kavla och baka.  Jag har gjort både hårda pepparkakor som åts upp fortare än en blinkning av våra syskon Gifti, Neema och Joseph här på ICH och en mjuk pepparkaka som åts upp på kvällen.

För att ingjuta syskonen i svensk jultradition gjorde vi också julapelsiner med nejlikor. De tyckte att de blev fina och luktade gott, men vad märkligt att vi inte åt upp dem?!

Vi lunchtid kom familjen Sundqvist över för att delvis låna vår ugn till pepparkaksbak, men också för att hålla på den mer eller mindre starka traditionen med pepparkakshus. Huset var inhandlat i Sverige och hade var ganska härjat av resande. Men inga problem sa ingenjören i mig och jag och Catta hjälptes åt att först laga bitarna och sedan montera huset. När huset var monterat hjälptes vi alla åt att dekorera huset. Detta i andan av att kvantitet faktiskt är kvalitet – more is less!

På kvällen var vi hembjudna familjen Munga. Och som Mama Munga sa ”skönt att få lite svenskt julfirande”. De bor fint uppe i bergen och ett vackert hem med en traditionell julgran med presenter under. Det var vi, familjen samt flera av deras grannar. Tillsammans var vi kanske 20 personer som firade tillsammans. Detta var härligt och avslappnat även om det fanns en agenda (dock inte utdelad till alla som vi de flesta andra kalas).

Innan middagen hade vi en andakt med mycket musik. Daniel Munga spelar orgel mycket bra och ackompanjerade psalmsången. Hur detta kändes kan knappt beskrivas, vi har ju sjungit oackompanjerat i fyra månader och orgelljudet till julpsalmerna, det hörde liksom ihop! Julstämningen som annars är frånvarande hittade tillbaka för en liten stund. Julpsalmerna sjöngs både på svenska och swahili. det är praktiskt att många av dem finns på båda språken, t.ex. Dagen är kommer, stilla natt, o du saliga o du heliga och flera andra. Under sång tändes också ljus på bordet, detta för dem som inte kunde närvara ikväll av olika anledningar – ljusen var formade som ett hjärta.

När vi kom hem inleddes familjens julfirande. (Familjen = Catta, Kattis, Lena och Lara, och jag då) Då vi  bytte julklappar med varandra. Vi hade lottat vem som skulle köpa till vem (hemligt förstås) och budgeten var 5000 TSH (ca 15 kr). Detta var oväntat kul! Eller inte julklappsbytandet, utan själva letandet efter julklapparna. Här får vi nämligen en hel del för 5000… Jag gav Lara en ananas, ett choker-halsband och några nötbars. På något sätt är det enkla det charmiga. (Hade jag varit här en jul till hade jag föreslagit… 1000 TSH budget, dvs 3 kr).

Jag gick och lade mig alldeles glad i själen och livfull i huvudet. Jag var pigg! En känsla jag inte riktigt känt på flera månader. Och det var härligt. Det är härligt när det är aktivitet runt omkring.  Fast… värt att nämna är ju att det riktiga julfirandet, var först på juldagen. Men vi tjuvstartade, i svensk anda.

Växer ananas på träd? Hur växer bönor och ris? Det finns vissa saker som vi nordbor inte vet, innan vi åker till ett tropiskt land. Google i all ära, det är något speciellt att se och uppleva det på plats. Här kommer ett fotoinlägg med korta bildtexter till. Det är speciellt att fira en blommande, frodig jul! /Kattis

Och så sist, en get med sin bebis! För utan djur, ingen grönska.

I onsdags 20 december hade vi vårt sista kurstillfälle på SEKOMU. Det var på ett sätt tråkigt att vi nu inte kommer träffa studenterna där mer men också härligt att ha ytterligare ett moment avklarat.

I denna kurs har vi delat med oss av våra pedagogiska knep och hur vi arbetar med hela kroppen som verktyg i inlärningen. Det fascinerande är att studenterna i många fall är så försiktiga och timida och uttrycker direkt ingenting med varken röst eller kroppsspråk. Och att vi övat så mycket på detta, att vissa nu efter åtta kurstillfällen börjat mjukna och utstråla något. Det är ju verkligen en utmaningen när kulturen talar rakt emot vårt syfte, men det är verkligen viktigt för inlärningen att barnen får uppleva och inte bara sitta stilla samtidigt som de hör läraren prata. Detta är ju praxis i vårt västerländska samhälle, att vi lär av att göra – learning by doing, men verkligen inte här. Och detta hör ju också samman med synen på bestraffning som jag skrivit om i tidigare inlägg.

Iallafall har vi fått dessa ganska stela studenter att leka, uppleva och laborera med känslouttryck och kroppsspråk. Vilket på lektionerna verkligen ha gett resultat. Det märks när de förstår och känner – helt plötsligt tänds något i ögonen och de blir lekfulla och glada. Och det är ju det vi vill åt, leken är en del av lärandet!

Kursen kallas AESTETICAL LEARNING och har bestått av följande lektioner :
1. Experiencing Music with Body and Voice
2. Learning Styles and Pedagogics
3. Motivation
4. Process and Goals
5. Assessment and Grading
6. Interpretation and Lyrics
7. Designing Lessons
8. Practical Examination

Syfte och mål med kursen har varit följande:

• The students are taught variations of methods and pedagogics, learning to choose their own according to exercises and future occupations.
• To inspire, motivate and encourage the students to use aesthetic communication in their own teaching, including variations in body language and voice.
  

Nu är kursen som sagt avslutad under mycket ceremoniella former då rektorn och en högt uppsatt professor var på plats för att dela ut certifikaten. Efter utdelandet fanns förfriskningar i form av läsk och kakor och vi alla skålade tillsammans. Många studenter poängterade att detta verkligen varit en upplevelse för dem, men precis som rektion sa: It’s one thing to learn, it’s another thing to implement it in teaching.

Nu lämnar vi dem med en bredare metodbank och hoppas att de för detta vidare! Heja!

Oj! Vi är redan innan i den sista halvan av december och både året i sig och denna praktikperiod börjar lida mot sitt slut. För att ordentligt fira vår tid här i Irente och alla de underbara människor vi haft turen att träffa och lära känna under de senaste månaderna anordnade vårt lilla hushåll en fest nu i helgen som varit.

Igår vinkade vi hejdå till alla andraårselever som, liksom vi, bor och jobbar här på barnhemmet och de hinner tyvärr inte tillbaks igen efter julen innan vi har åkt. Då det faktiskt är de som hjälpt oss mest under våran tid här kändes det viktigt att se till att inkludera dem i festligheterna. Så en tidig hejdå fest ala svensk stil var vad som stod på schemat i söndags eftermiddag.

Det blev en riktig svensk fika med hemmabakade småkakor, kanelbullar, vattenmelon och ananas ute i solen precis utanför vårt lilla hus. Te och kaffe, läsk och juice. Det åts och dracks så det stod härliga till och de flesta av de vi bjudit in dök upp. Gästlistan bestod av både kollegor från jobb, folk från kyrkan, vänner från Lushoto och härifrån barnhemmet samt de större barnen härifrån. Efter att ha proppat alla fulla med socker övertygade vi dem sedan att leka ballongleken med oss vilket uppskattades lika mycket av både stora och små.

Det blev en supermysig eftermiddag fylld till bredden med skratt och gemenskap. Den soliga picknicken övergick så småningom i musik och dans då eleverna från barnhemmet tog över som DJs och de flesta vuxna åkt hem. Partyt varade tills solen gick ner. Allt som allt – en mycket lyckad tillställning om jag får säga så själv.

https://www.youtube.com/watch?v=Q7BgB9TyL1E&feature=share

https://www.youtube.com/watch?v=esXdahawH6I&feature=share

Efter Anneth Mungas 55-årskalas blev vi inbjudna till en konfirmation i Lushoto domkyrka av kontraktsprosten Ngugi. Vår vän Lena hade varit på en konfirmation i Irente kyrka redan, så vi var inställda på att det hela kalaset skulle ta flera timmar. Och som det är med tidsuppfattningen här så började konfirmationsgudstjänsten en timme senare än vad som stod på inbjudan – vilket innebar att jag både hann ta en promenad och läsa några sidor i min pocketbok innan. Jag såg ändå fram emot att delta i detta, efter att ha varit med och konfirmerat kanske 200 ungdomar i Sverige i Knivsta, på Helsjön och i Kristianstad. På fotot ovan syns trumpetorkestern som spelade till processionen in och ut ur katedralen och här nedan hör ni hur hur kören sjöng när Sarah kom hem till sitt hem efteråt:

Gudstjänsten bestod inte så mycket av konfirmandernas redovisning och deltagande – totalt var där mer än hundra konfirmander i åldrarna 9-20 år – som av prästernas predikande (1-2 timmar), bedjande och bibelläsande. Eftersom biskop Steven Munga var på resa i Dar Es-Salaam var det kontraktprosten Ngugi som ledde hela gudstjänsten, tillsammans med kanske femton ytterligare präster. Bara förbönen för alla konfirmander (vars namn lästes upp i lag om 5-6 personer) tog 1,5 timme. Under detta moment sjöng de 5-6 olika körerna från sina olika bänkar i kyrkan och församlingsborna lyssnade, bad eller halvsov. Ungefär som en vanlig söndag. Konfirmanderna fick i allafall sjunga en sång på egen hand, här hör ni en liten snutt och ser hur konfirmanderna gick in i procession:

När gudstjänsten var slut var vi lite förvirrade: vi hade ingen adress till festen och hade ju inte träffat konfirmand Sarah innan. Så vi fick förlita oss på att de skulle hitta oss – och sagt och gjort. Vi fick skjuts hem till familjen Ngugi i första körningen och klockan var då tre på eftermiddagen. Och vi var såklart hungiga! Festen började med allmänt mingel och lite dans av kören från Magamba. Läsk i glasflaskor blev utdelade till gästerna och vi pratade med några trevliga nunnor från förskolan Upendo, i Lushoto-trakten. En av de hade studerat i Danmark, lustigt! Och precis som på Anneth Mungas födelsedagskalas serverades tårtan före huvudrätten med ceremonin ”Kukata keki”, där huvudpersonen får dela ut små tårtbitar till hedersgästerna. Denna dag var vi även bland dessa: Friends from Sweden and Germany. Kul! Här ser ni kyrkan invändigt och hör trumpetorkesterns låt ”Mambo sawa sawa”:

Det som liknar en svensk och tanzaniansk konfirmation är folksamlingen med vänner, familj och släkt efteråt. Fotografering, presenter och kramar. Men lite mer färgglatt, inte sant? Nu ser vi fram emot att se hur julen firas i Lushoto och Irente. /Kattis

I lördags 16 december var vi på vigsel här i Irente. Det var Enoch (bördig från Irente) som gifte sig med Catherine. Detta är inte personer vi känner egentligen, mer än att brudgummens far arbetar som lantbrukare på blindskolan.

Efter att nu har varit på många kyrkliga tillställningar hade vi ganska breda förväntningar på vigseln. I stort sett allt kunde hända enligt oss. Faktum var att själva vigselakten var i stort sett som hemma. Det var en betraktelse, löften, bibelläsningar och psalmer. Och det hela tog inte mer än ca 1 timma. (Dock började inte vigseln förrän 45 min efter utsatt tid och sedan var det en del fotografering efteråt). Så, själva liturgin är i ganska traditionell anda som vi känner igen ifrån Europa. Sedan befinner vi oss ju i Tanzania vilket innebär att det också finns en kamera med tillhörande jättestark strålkastare (som ska filma allt men mest bländar. Misstänker att alla ser ut som spöken på filmerna sen)

Något som dock berör oss Européer är att det inte direkt är någon munter tillställning. Det satt tre väldigt entusiastiska damer framför oss i kyrkan, men annars är folk seriösa och tysta. Det pratas om glädjande budskap, körerna sjunger glatt, men den generella känslan är tung. Brudparet ser allvarliga och nästan ledsna ut. Det berör, på ett obehagligt sätt, tycker jag som själv är en hopplös romantiker som alltid gråter på vigslar. Vi har hört tidigare att de enligt tradition inte ska se glada ut för att visa att de tar äktenskapet på allvar. Men också kan jag inte undgå tanken om äktenskapet bygger på kärlek eller är mer utan en överenskommelse.

Jag har fått en del ”frierier” här i Tanzania. Oftast har de frågat och jag svarat att jag redan har en pojkvän i Sverige och sedan har det ju varit synd för att de ville ”marry a white woman” men inte mer med det. Men också har jag förklarat att vi i Sverige oftast gifter oss på grund av kärlek och fått svaret ”ok, lets get in love then”. Som att det fungerar så? Det känns ju väldigt främmande för mig. Men inte alls konstigt baserat på pratet jag hört hos vissa personer här. Här har jag hört resonemang om kärlek i samma anda som i de flesta kulturer där äktenskap fungerar mer som affärsöverenskommelser, alltså att kärlek är något som växer fram och skapas över tid. Jag förstår detta, men vill inte själv leva så. Sedan är det ju inte alltid så i Tanzania, utan detta är baserat på mina upplevelser jag har av mitt närområde.

Iallafall var detta en munter dag för församlingen! Även om äktenskapet ska tas på största allvar (läs in att se ledsen ut) så kunde jag iallafall en gång se bruden dra på smilbanden. Så även om stämningen var sådär önskar jag dem all lycka och framgång i framtiden. Heja heja!

Förresten har vi har startat ett bageri här i Irente. Ända sedan första advent har ugnen gått varm här hemma och vi har till och med fått beställningar på bullar och kakor. Här är det inte vanligt med ugn (utan till exempel mandazi friteras) så våra bakverk är spännande och framför allt annorlunda. Jag har nu efter ca 400 st bullar utvecklats och övergått till snäckformen istället. Kände att jag behövde lite utmaning i vardagen. Och apropå utmaning har vår gamla swahili-lärare Esther önskat att få lära sig baka, alltså ska bageriet nu göra hembesök för att föra kunskapen vidare!

Ps. Kolla hur gulliga kattungar Lena har hemma hos sig!!!

Idag är det lucia – och vi har gått ett litet luciatåg i slutet av morgonbönen på Irente Children’s Home. Den yngsta deltagaren var Gifty 4 år och jag var den äldsta på 29 år. Lucia var Asha,15 år, som läste en fin liten luciadikt om att “Lucia anakuja kwa nuru na furaha” (Lucia kommer med ljus och glädje). Men eftersom chefen, Mama Mdemu, inte kom i tid till morgonbönen ska vi göra om luciatåget imorgon igen. Ja, varför inte?!

Elin och jag har översatt “Midnatt råder” till swahili och härom morgonen översatte jag även “Ute är mörkt och kallt”. Det var roligt att lära tjejerna sångerna och öva på att gå med ljus i led. Här är en video på måndagens övning, där Ester var med och initierade rörelserna till “Ni usiku” (Midnatt råder).

“Ni usiku, wataoto wanalala. Wa-na-la-la.

Wanafunzi vote wanacheza. Wa-na-che-za.

Tipp, tapp…

(Det är kväll, barnen sover. So-ver.

Alla studenterna dansar. Dan-sar.

Tipp, tapp…)

Taratibu tembea nyumbani. Ta-ra-ti-bu.

Sikiliza, watoto wanamka? Wa-na-am-lka?

Tipp, tapp…

(Gå försiktigt till huset. För-sikt-igt.

Lyssna, vaknar barnen? Vak-nar?

Tipp, tapp…)

Tunaimba ya nuru Lucia. Tu-na-im-ba.

Tunasubiri kwa Krismasi. Kri-sma-si-i.

Tipp, tapp…

(Vi sjunger med Lucias ljus. Vi sjung-er.

Vi väntar på julen. Ju-len.

Tipp, tapp…)”

Här är ett klipp från morgonens luciatåg. Glad lucia allesammans! /rytmikpedagog Kattis

Nu i fredags 8 December var det sista skoldagen på blindskolan. Eleverna åkte då hem till sina föräldrar vilka kan vara bosatta i stort sett hur långt bort som helst inom ramen för norra Tanzania. Det är ju ett riksinternat så uppsamlingsområdet är väldigt stort, jag har hört allt från Mwanza i väst till Tanga i öst. Det måste vara härligt att få komma hem efter 10 månader på internat. Under läsåret har de två längre lov – en månad i juni samt en månad nu i dec/jan. Jag tänker framför allt på mina kompisar från förskolan, tänk er själva att bo borta från sina föräldrar redan från 5-6 års ålder. Dessutom vet jag att min elev Maliwaza kommer från Lushoto. Då är det ju ännu märkligare att bo på internat – när familjen finns så pass nära.

Att ha en internatskola är utmanande på många sätt enligt Mama Ruben (skolan tidigare rektor som nu finns kvar på området som mama). Eftersom barnen inte lever med sina föräldrar får skolan ta en stor del av uppfostringsansvaret vilket är på både gott och ont. På skolan blir de som en familj. Men det blir också en konflikt med den biologiska familjen som inte riktigt känner att de behöver involvera sig i barnens liv. Det behöver de! menar mama Ruben, även om inte barnen bort i hemmet alltid. Exempel på konflikter är till exempel att barnen inte får med sig kläder hemifrån utan kommer till skolan i stort sett tomhänta. Det händer också att föräldrar hämta sina barn för sent, kanske till och med en vecka efter att skolan stängs.

Varje morgon inleds med en sort parad. Eleverna på skolan ska ses till så att de är hela och rena samt internaten ska undersöka så att det även där är ordning och rent. Det är stort fokus på hygien på blindskolan. På skolgården står de efter frukost på led. Ibland är de uppdelade efter kön, ibland efter klass. Först sjunger de Nationalsången, Nationella skolsången eller den lokala skolsången varpå själva granskningen påbörjas. Beroende på vilken lärare som är ansvarig tar detta olika lång tid, allt från 5 minuter till 30 minuter. Efter granskningen är det dags för morgonbön i matsalen.

Morgonbönen följs av en sorts morgongymnastik. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla detta men skolan samlas på gräsmattan för att leka. Det finns en ledare som ropar ut vad de andra ska göra och eleverna följer efter. Oftast är kommandot RUKA! som betyder hoppa, så står eleverna där och hoppar i kanske 10 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=Wgj34RWSxyU

Jag har haft det bra här, även om det också inneburit mycket frustration. Kollegorna är trevliga och eleverna underbara så detta har huvudsakligen handlat om struktur (som jag nämnt i tidigare inlägg) . Jag har lärt mig vara flexibel, sysselsätta mig själv när kollegor sover, ordna diverse tekniska problem med datorn med Windows XP samt att ha någon form av musikundervisning med 70 blinda barn samtidigt (och utan någon annan vuxen närvarande). Det har varit lärorik om än mycket prövande för tålamodet också.

Och eleverna! Som jag kommer sakna dem! Det har varit oerhört roligt att få vara verksam och musicera tillsammans med dem. De anser att de har det bäst för att de fått ha musikundervisning. Men jag anser att jag haft det bäst – för att få arbeta med elever med stor synnedsättning är verkligen en pedagogisk utmaning. Till exempel, hur lär jag mig gitarr om jag inte ser? vilka termer använder jag då? vilka termer på SWAHILI använder jag då? Eller som körledare och dirigent – hur förklarar jag min roll utan det visuella perspektivet. Det har varit utmanande, och svårt såklart, men jag hoppas att de fått med sig

En annan stor inre konflikt har varit frågan om att disciplinera barnen. Här i Tanzania är det inte olagligt och ses snarare som regel än undantag. Jag hade hittills inte stött på det något vidare: jag såg ett barn få en klapp i kindergarten och blev en gång ombedd att själv bestraffa mina engelska-elever som inte gjort sin läxa. I mitt fall verkade detta mest vara något som sägs och behöver inte verkställas. Samt att det på Wasioona finns regler om att lärare inte ska slå barnen. Därför blev jag oerhört illa berörd då jag i onsdags för första gången fick se detta med egna ögon. Två flickor hade rört sig utanför skolan område och fick därför komma till svars, i matsalen precis efter avslutad morgonbön. Det var rektorn Levina som först pratade med flickorna för att sen lämna rummet. Hon kom sedan tillbaka in igen med en lång pinne med vilken hon slog flickorna fem gånger var. Jag kan inte med ord beskriva hur detta kändes i mig. För att inte tala om när jag såg på flickorna, som blev slagna utan att röra en min i ansiktet. Det är fruktansvärt! Lär de sig av detta, är det hot för de andra eleverna det handlar om? Delvis. (Detta är en sådan sak, alltså bestraffning, som vi talar om mycket på vår kurs uppe på SEKOMU, om att hitta andra vägar till att få eleverna dit en vill). Efteråt såg huvudläraren hur illa berörd jag var och undrade varför, varpå jag svarade att jag är mycket ovan vid att se barn bli slagna. Han berättade då att det endast är rektorn som har auktoritet att göra det samt att det är endast vid sådana här enstaka fall som det händer. Såklart är det bra att veta att inte lärarna får göra såhär, men det är en så stor kulturell skillnad som bara är så onödig. Och sätter ärr i våra barn.

Så nu när skolan är stängd fortsätter jag med sängprojektet på heltid fram tills min tjänstgöring avslutas här i Irente 7 januari. Som sagt, kommer sakna många elever. Till exempel de här knasiga småkompisarna jag har – Maggie och Maria.

I torsdags spenderade jag min sista dag på Rainbow school. Den kom lite som en chock då jag i flera veckor nu fått höra att vi slutade först dagen efter men fredagen var vigd åt personalmöte hela dagen så torsdagen den 7/12 blev officiellt min sista arbetsdag på skolan.

I morse gick jag till jobbet här på barnhemmet och jag måste erkänna att det känns väldigt underligt! Min tid på Rainbow har varit lite av en konstant känslostorm. Från enorm frustration till ultimat glädje och så tillbaks till en känsla av frustration igen. 

Det har funnits många långa dagar där jag mest suttit av tiden eftersom tempot på skolan är så avslappnat. Likaså har jag haft dagar då jag velat slita av mig håret i frustration över avsaknaden av specialpedagogik i mitt klassrum. Men övervägande så har det ändå varit dagar fyllda av samtal, skratta och lek. 

Trotts den ibland nästan slumpmässiga planeringsmetoden som all personal här på skolan jobbar utefter så har majoriteten av mina dagar följt en viss rutin.

– 8.00 Börjar skoldagen med morgonbön

– 8.30 Startar barnens morgonsamling där det sjungs ett par sånger och vi går igenom vilken dag, månad och år det är. Efter det går barnen ut och hjälper till att städa skolområdet. De små barnen plockar upp nedfallna löv och de större barnen sopar infarten och plockar undan eventuella grenar som fallit ner där.

– 9.00 Börjar första lektionen. På fredagar innebär detta gymnastik med hela skolan. På måndagar och torsdagar har detta inneburit att jag håller i barnens mattelektion. Matten är det enda ämne jag kontinuerligt ansvarat för sedan jag kom hit. Övriga ämnen hjälper jag till med lite här och där men matten är alltid min lektion. 

– 10.30 Har vi frukostrast där det serveras te för de vuxna och välling för barnen.

– 11.00 Börjar nästa omgång lektioner. I mitt klassrum är det då oftast dags för språk. Vi övar att läsa och skriva och barnen kopierar ner glosor från tavlan till deras egna böcker.

– 12.30 Serveras lunchen

– 13.30 Är det dags för musiklektioner med Kattis tre gånger i veckan. Tisdag, onsdag och torsdag. Måndagar städas oftast skolan lite mer med barnens hjälp tills det är dags att gå hem och på fredagar slutar vi strax efter lunch. 

Och så har mina dagar och veckor sett ut här. Lektionerna är något flytande och ibland ställs en halv dag in i förmån för att skrubba alla golv eller bara vara ute i solen och leka. 

Ranibow är en liten skola och säga vad man vill om pedagogiken ibland men vartenda barn (inklusive de vuxna elever som ännu går kvar) mår bra här. Barn och vuxna är glada när de kommer hit på morgonen och fortsätter vara glada undertiden de är här. Vilken lyx ändå att få vara på en skola där alla är inkluderade och alla mår bra av att vara här. I slutändan är det väl ändå det som räknas!