Praktiken i Irente är slut och det finns tid att utforska lite mer av Tanzania. Med två vänner på besök från Sverige var vi till Tarangire Nationalpark och Ngorongoro Crater. Det var häftigt att se de vilda djuren på så nära håll! Här ser ni några foton:

Den 8-12 januari gick Elin och jag Maragu-route uppför Kilimanjaro. Med oss hade vi vår enimenta guide Daniel, som vandrat leden första gången när han var 13 år gammal! Sen dess har reglerna ändrats, så för att arbeta på berget behöver man vara myndig.

Natten till den 11 januari gick vi de sista 1100 meterna i mörkret till Afrikas högsta topp Uhuru Peak, 5895 m över havet. Det var liiite högre än Usambarabergen, kan man säga! Höjdsjukan visade sig för oss båda, men med vilja och bra guidning tog vi oss hela vägen upp och tillbaka. När vi sov sista natten i en trekantig hydda på 3700 meters höjd kändes det varmt och skönt! Nya perspektiv, helt klart!

Nu är vi glada att ha våra pojkvänner på besök för de sista två veckorna i landet. Allt gott till er på det nya året! /Kattis

Jag gjorde ingen större förundersökning gällande populärmusiken i Tanzania. Jag tänkte att jag skulle lyckas bli matad med det ändå – och tänka sig, precis så blev det.

Hur jag tvingats på musiken är framför allt genom bussarna. Där spelas musiken oftast så högt att en inte kan höra sina egna tankar. På vår första resa mellan Moshi och Lushoto kom vi fram till att de hade exakt 5 timmars material – sedan började musiken om igen.

Dessutom har studenterna på ICH och Asha delat med sig av sina favoriter – om och om igen. Och kommer en hem till någons hus är det vanligt att det på tvn spelas musik från en tvkanal som påminner om mtv.

Sedan verkar det vanligt (källa Erick Moses) att en laddar ner låten en gillar, och sedan spelas den på repeat. Detta är jag ju inte helt bekväm med, men det påminner mig om hur jag själv brukade göra som liten. Variation är liksom inte grejen i det här landet, det är ris och bönor varje dag, och samma sång om och om igen.

Så i min närhet är det alltså ett antal låtar som spelat extremt mycket.

https://www.youtube.com/watch?v=RIShVsoSGkw

Vill ni ha fler tips på den här typen av musik har jag numera riktigt mycket tips. Men eftersom tanken  är att ni ska spela dessa låtar om och om och om och om igen behövs ju inte så många – till att börja med.

Jag är uppvuxen på en gård på det småländska höglandet. I vardagslivet i Sverige, boendes i centrala Malmö, märks detta väl inte direkt. Mer än att jag om möjligt är tacksam för att kollektivtrafiken alltid finns att tillgå. Men på något sätt är jag ändå präglad. Dels ur pragmatisk aspekt, då jag alltid var tvungen att planera mina aktiviteter utifrån att det inte fanns några bussar i närheten av vår gård, utan var ständigt i behov av föräldrarnas bil. Det har gett mig mycket realism och planeringsförmåga. Men också frihet. Frihet att ha naturen nära inpå, att inte vara rädd för naturen, och uppskatta att kunna röra sig fritt. Och framför allt, närheten och relation till djuren.

Det har alltid vara så att jag levt nära djuren (kanske inte i Malmö då). Men jag började mitt liv så, de första 19 åren faktiskt, och nu lever jag åter igen så. Kattis har tidigare skrivit om de djur som bor här på Irente Children’s home. Här ligger ju korna mig närmast om hjärtat, varför vet jag inte riktigt, men det har med trygghet att göra, att där korna finns är hemma. Jag uppskattar att ha dem kring mig, även om jag ifrågasätter människan behov till att använda djur på detta sätt. På något sätt ger det mig lugn att vara nära korna, deras liv är ju trots allt enklare än vårt. Det är ingen stress och stora problem. Livet handlar endast om en sak – och det är att äta. Enkelt va? Önskar att det varit lika enkelt för oss människor som oavsett vad verkar stöta på problem ständigt. Så djuren ger mig stabilitet och trygghet – en hemmakänsla. Denna känsla av harmoni och trygghet är något jag vill dela med mig av med mina medmänniskor och tycker därför om att vara med barnen vid korna.

Det är roligt att se barnen möta korna. Det är en sorts skräckblandad förtjusning. De går först närmare i nyfikenhet, för att sedan skrämmas av kons rörelser. Det gäller att ta det steg för steg – och lugnt. Kon är ju trots allt lika rädd som människan och känner väl av barnens tvekan. Men så kan de börja närma sig, lämna över lite hö, kanske till och med klappa. Och så är det på något sätt säkert, även om denna process upprepas varje gång vi möter djuren.

Nu har vi lämnat Irente och jag och Kattis håller på att bestiga Kilimanjaro – Afrikas högsta berg på 5895 m ö h. Efter bergsbestigningen väntar mer upptäckande av landet för att sedan åka tillbaka hem till vardagslivet i Malmö. Såklart kommer jag sakna mycket – mycket jag kan sätta ord på. Men det där svårnämnda att sakna, är till exempel att leva nära djuren. Det är en medfödd känsla hos mig jag omöjligt kan förmedla, mer än att påstå att den finns där.

På bilderna syns jag, Happy och Aisha.

Som tidigare nämnt tar det tid att resa i detta landet, och minst en resdag i varje riktning för avvaras – minst! Därför var vi oerhört nöjda då fått plats på en buss med gott om benutrymme, AC och inte helt brutalt hög musik spelandes i bussens högtalarsystem. Destinationen var Dar es Salaam, landets tidigare huvudstad, tillika den största staden för att fira nyår. Och efter 8 h nådde vi vår destination. Vi bodde på Kipepeo beach, som ligger ca 1 mil söder om staden. Här var det varmt, men väl behagligt med närheten till havet. Och de mycket idylliska hyddorna på stranden.

Generellt har vi bara tagit det lugnt och endast gjort mindre expeditioner in i staden. Jag hade tänkt att jag skulle älska stadslivet efter fyra månader isolerad på landsbygden i bergen – men så var det inte direkt. Dels är ju städerna här inte direkt som hemma, det finns inte någon given stadskänsla med shoppingkvarter och restauranger. Allt finns på gatan – och överallt annars. Så vill man uppleva det vi européer tänker som storstadsliv så är inte storstäderna här att föredra. Därför har vi mestadels hängt runt på stranden, ätit mat, badat och framför allt sovit.

Eller att sova var iallafall planen – jag och Catta hade nämligen mussällskap i vår hydda. På ett sätt kändes det mer som hemma såklart. Men också var vi ganska utmattade efter två nätter med musspringtävling i vår hydda.

Underbart var ändå när våra vänner Sarah och Erimisha från ICH kom och hälsade på oss på stranden. Det är ju inte superlätt att ta sig, men vad gör väl det, ”vi svänger förbi” sa de och kom en omväg på 2 timmar för att sedan umgås med oss i mindre än 30 minuter. Det låter ju märkligt i våra mått men upplenbarligen helt lugnt för oss.

Sammanlagt har denna weekend varit behövlig för oss, men nu känns slutet nästan för nära. Jag saknade landsbygden och nu är det inte många dagar kvar här. Det är som så ofta annars att en får perspektiv när en flyttar sig längre bort- och precis så är det nu. Nu upplever vi vardag igen men eftersom avresan planeras är det nu svårt att slappna av helt. Jag kommer sakna naturen – och barnen!
På söndag åker vi med Josephine till Moshi och sedan bär det av hemåt – iallafall för Catta.

Själv (och med Kattis) ska jag stanna kvar några veckor för att bestiga Kilimajaro, ta det lugnt på Zanzibar, vandra här i naturen i Usambarabergen och vara på safari innan jag åker tillbaka till Sverige den 26 januari. Jag avslutar allt på topp – samtidigt som jag redan nu upplever ett visst vemod. Att komma hem ska bli underbart, men också annorlunda. Vissa bekvämiteter har jag lärt mig leva utan men som för andra är självklara.  Jag längtar så efter tidtabeller och mataffärer, asfalterade vägar och parker. Gatlampor och varmvatten. Och så längtar jag efter att sova i en säng med en riktig madrass – använda elspisen, cykla till jobbet och att träffa min pojkvän varje dag. Samtidigt har Irente gett mig allt annat än det där – underbar natur, gemenskap och på något sätt leva äkta. Jag har det jag behöver – och så nöjd jag är över det. Behöver jag mer egentligen?