Julafton närmar sig med stormsteg och det är med lite blandande känslor faktiskt. Känner mig trots allt väldigt glad över att kunna stanna och fira i Nairobi. Känner ju en del folk här sedan tidigare, efter att ha bott här under en period. Så var faktiskt hembjuden på ett ordentligt julbak i förrgår tisdag hos en lärare på Svenska skolan i Nairobi. Det bakades pepparkakor, lussebullar, chokladkola och det bästa hemgjord glögg. Oerhört mysigt och det känns väldig skönt att få lite julkänsla. För att vara ärlig så är det första gången jag saknar Sverige riktigt mycket. Jag har aldrig firat julafton utan min familj. Vart vi än i världen befunnit oss har vi alltid träffats på julafton. Vi har en stark tradition hemma i Sverige där hela släkten samlas och alla är inbjudna. Vi blir ofta över trettio personer. Vi spelar olika kortspel och äter hemgjord julmat. Tills tomten kommer och knackar på… Då blir det stökigt och verkligen underbart jobbigt. Senare när det närmar sig småtimmarna och de yngsta sover blir det ännu mera spel och då står en viktig titel på spel nämligen vinnaren av årets plump-turneringen. Denna julen kommer inte bli så… men jag är säker på att den kommer bli bra ändå. Denna julen kommer på något sätt bli en påminnelse att vissa människor aldrig får sådana julaftnar som jag får uppleva årligen. Så denna julen skall jag verkligen ha det i åtanke.

Ta hand om varandra i juletid

Torsdagen den 22/11 blev min tanke verklighet. Jag bor i närheten av ett barnhem där 25 tjejer utbildar sig till Sveriges motsvarighet till barnskötare. För några veckor sedan satt jag ner med några av dessa tjejer och hade ett väldigt intressant samtal om hur det är att vara kvinna i Tanzania. Ur detta samtal tänkte jag direkt MENSKOPP. Jag vill ge dessa tjejer varsin menskopp. Sagt och gjort, inlägget blev skrivet och jag väntade på respons. Eller behövde knappast vänta för det rasslade till rejält och responsen gjorde mig mållös. Så tre dagar senare var ett gäng menskoppar på är ner till Tanzania. Så torsdagen 22/11 med hjälp av Nina (en volontär från Norge) och en tolk fick vi delat ut menskopparna till de 25 tjejerna och tacksamheten var stor. Att se deras tacksamhet och nyfikenhet var helt fantastiskt. Men den som var mest tacksam var nog jag. Det kändes helt fanatiskt att få ge något som på riktigt kan göra skillnad för dessa fantastiska tjejer. Är evigt tacksam till alla som ville bidra till min tanke och hjälpa mig förverkliga den. Men de resterande kopparna? Jo, dem lämnade jag över förra veckan till organisationen ”The cup” som jobbar i ett av Afrikas största slumområden Kibera som ligger i Nairobi, Kenya. The cup drivs av en svensk kvinna som har en imponerande bakgrund inom fältarbete i slummen. Det som gör The cup unika är att dem även jobbar med killar förståelse och deras kunskap kring mens och för att bryta tabut. Innan jag återvänder till Tanzania, Irente kommer jag besöka deras arbete och se vart mina koppar hamnar. Häftigt!

Tillsammans gör vi skillnad!

Igår kväll firade jag och 400! Andra nordbor Lucia på Sveriges resident i Nairobi. Det är verkligen en tillställning som är otroligt välplanerad och trevlig. Helt fantastiskt att få fira denna högtid under vajande palmer med lite ljumna vindar lite då och då. Senaste gången jag firade Lucia på samma plats var för tre år sedan. En väldigt stark tradition som för samman många utlandssvenskar den 13 december varje år. Dessutom serveras generösa mängder glögg, pepparkakor och lussebullar. Här firar jag gärna Lucia igen.

En trevlig incident från kvällen var att jag sprang på min gamla konfirmandledare som jag inte träffat sedan sommaren 2011!

Världen är verkligen liten…

För ett par veckor sedan fick jag äran att ta hand om Svenska kyrkan-instagram. Där delade jag med mig mycket om vad jag gör så är du nyfiken så får du gärna kolla in där. Jag delade bland annat med mig av denna fina text som min fina vän Ellen Eriksson hjälpte mig att skriva ihop. Läs hennes helt fantastiska text nedan. Texten känns extra viktig nu när juletiden nalkas.

”vi sitter på en strand och tittar ut mot havet
du berättar om dina drömmar
om ett hus, ett jobb, att resa
du ritar upp kartor och resvägar i sanden
säger länder
och vilka språk du först måste lära dig innan du tar dig dit
Engelska, Arabiska, Mandarin

vi sitter på en höjd och blickar ut över staden
du pekar på husen och undrar om dom liknar dom i Sverige
säger nej
och att största skillnaden är den att i varje sådant hus bor det bara en familj

vi sitter i ditt kök och tittar på varann
du lagar mat till oss och frågar vad jag tycker om att du säljer droger
säger ingenting
och därefter att jag tycker det är synd
att du skulle kunna göra så mycket
Bättre ,
fyller du i

Du berättar för mig om dina drömmar
För att sedan säga att dom inte längre finns kvar
Du frågar om mina
en som bor i hus har jobb och reser
För en som vissa drömmar är självklarheter
Jag säger att vi istället drömmer om tillstånd
Lycka, kärlek, fred …
Att vissa av oss inte ens vet vad vi drömmer om
Vad vill en ha när en redan har allt?

En vars drömmar var svåra att finna
en vars drömmar försvann
Nu sitter dom på varsin sida om jorden
och drömmer för varann”

Ha en trevlig Lucia!

Tre veckor sedan sist, helt otroligt vad tiden rusar förbi. För tillfället befinner jag mig i Nairobi då jag varit här för att delta i en konferens om gender justice. Konferensen heter SIDE BY SIDE för er som är nyfikna och vill läsa mer om hur dem jobbar. Men kort sagt så handlar det om hur olika trossamfund kan arbeta tillsammans mot ett mer jämställt samhälle. Väldigt intressanta och otroligt intensiva dagar. Så just nu har jag faktiskt lite ledigt i Nairobi. En stad som ligger mig väldigt varmt om hjärtat då jag bott här under en period. Så jag känner mig verkligen hemma och har hunnit med en hel del och mer skall hinnas med innan jag återvänder till Lushoto.

Ikväll blir det adventsfika på Svenska skolan i Nairobi.

Ha en fortsatt fin andra advent!

Nu kommer äntligen inlägget om bananprojketet!

Jag visste inte riktigt på förhand att jag skulle bli engagerad i så många saker och projekt som jag blev när jag jobbade och levde på farmen men det bara blev så och tur är väl det. Ett av mina projekt var att gräva hål till plantering av bananträd. Det kanske inte låter så glamouröst men när man vet hur mycket ett bananträd betyder för både inkomst och föda till folket som lever i Usambara så var det bara att gräva på!

Detta projektet gjorde jag åt föräldrarna som har elever på rainbow school där går elever som har autism i blandade åldrar. Skolan har det ganska kämpigt som många andra instuitioner med sin ekonomi. Föräldrarna ville komma på något som ska göra skolan mer självständig och samtidigt ge bättre förutsättningar för både lärare och elever. Föräldrarna kom med förslaget att plantera avocadoträd men framförallt att plantera bananträd. Ett bananträd är en fantastisk planta som genererar väldigt mycket frukt/banan vid rätt förutsättningar. Jag kunde inte ett smack om bananträd innan jag började men har fått lära mig en hel del sen jag tog första spadtaget. Det finns flera olika sorters bananer och ett bananträd som får växa i ett år kan generera upp emot 200 bananer!? Och inte nog men det när du planterar ett bananträd så kommer det komma upp fler stammar upp emot 6-7st men ett bra antal är 4 st per planta. Vilket helt enkelt innebär att på ett hål och planta kan det bli 4 stammar som växer upp ur marken och genererar alltså upp emot 800 bananer per planta/år

Lägger du då till att föräldrarnas mål var att komma upp i 20st hål  (11 var gjorde innan jag fick avbryta pga hälsoskäl)  alltså 20 st x 800 bananer  per år om plantorna växer på bra. Ni hör själva!? Bananträd är ju fantastiska och tänk er då vad 10-15000 bananer per år gör för skillnad för en skola som kämpar ekonomiskt. Det är för det första en stor matresurs till elverna MEN det ger också en möjlighet att sälja överskottet från plantorna på marknaden i lushoto vilket genererar en inkomst till skolan som i sin tur blir mer självförsörjande och  som i sin tur kan investera pengarna i låt säga nya skolböcker..

Att  bara gräva ett hål är jättetufft och marken som jag grävde i var stenhård men jag gjorde det med glädje(nu ljuger jag lite det var riktigt jobbigt hehe) och man måste också veta att detta är ett projekt som föräldrarna får betala själva för så då var det ett väldigt enkelt beslut att ställa upp gratis och hjälpa skolan.

Nu till den tråkiga biten…….

Jag är oerhört ledsen och bitter att behöva meddela att min praktik är avslutad. Jag måste avbryta av hälsoskäl och är redan hemma i Sverige när detta inlägg läggs upp. För att göra en långhistoria kort så var jag uppe i arusha och skulle på safari men framförallt vara ledig i några dagar. Jag vaknade dagen efter safarit och kände hur mitt hjärta slog konstigt och jag mådde inte bra. Jag tog ett beslut att ta mig till Lutheran medical centre vilket var ett bra beslut senare när jag kommit in så drabbades jag av ett förmodat hjärtflimmer och hela händelsen var väldigt otäck. Efter väldigt bra akutvård från läkare på plats så blev läget stabilt men jag var tvungen att förflyttas med ambulansflyg till Nairobi efter några dagar för att göra mer tester. Nu en och halv vecka senare är jag hemma i Sverige och ska göra mer tester på mitt hjärta. Allt se bra ut just nu och jag mår bra men är lite skakad och ledsen över att jag fick lämna farmen när vi hade/har så bra saker på gång.  Jag hoppas att jag kan åka ner i Januari för att ta ett avsked och prata om framtiden för farmen med vad jag anser har blivit min nya familj. Hälsan går först och min familj och flickvän är glada över att jag är hemma efter tiden som varit på sjukhus i både Tanzania/Kenya/Sverige. Detta kanske blir mitt sista inlägg i bloggen om jag inte åker ner i januari då kommer det komma ett sista inlägg från mig på farmen. ALLT GOTT //FILIP