Varje juldag kommer biskopsparet Munga till Irente Children’s Home för att äta lunch och leka med barnen. Detta syns på fotot ovan, med biskop Steven i lila biskopsskjorta och hans fru Anneth i vit klänning. I mitten syns även Mama Mdemu, chefen för ICH, i rosa klänning. Vi var officiellt inbjudna till lunchen och fick även dela gemenskapen innan och efter. Det var fint att se biskopen och övriga personer från kyrkans elit ta sig tid för barnen.

Det har varit många julgudstjänster i kyrkan i Irente och varje gång har körerna sjungit och det har varit liv och rörelse i kyrkan. Kören Maria, som består av ungdomar och andra dansanta personer, har haft olika matchande kläder varje dag. Här ser ni en filmsnutt med sång och dans från juldagens gudstjänst, alltid med inspelat bakgrundskomp:

Prästen Sabina frågade oss om vi ville hjälpa till att dekorera kyrkans julgran och det gjorde vi den 23:e december. Här ser ni hur vi hjälper till att sätta upp pyntet, en del som vi tillverkat hemma hos oss. Även adventskransen skulle pyntas med stjärnor och ballonger. Det har varit intressant att fira jul i en ny miljö! /Kattis

Växer ananas på träd? Hur växer bönor och ris? Det finns vissa saker som vi nordbor inte vet, innan vi åker till ett tropiskt land. Google i all ära, det är något speciellt att se och uppleva det på plats. Här kommer ett fotoinlägg med korta bildtexter till. Det är speciellt att fira en blommande, frodig jul! /Kattis

Och så sist, en get med sin bebis! För utan djur, ingen grönska.

Efter Anneth Mungas 55-årskalas blev vi inbjudna till en konfirmation i Lushoto domkyrka av kontraktsprosten Ngugi. Vår vän Lena hade varit på en konfirmation i Irente kyrka redan, så vi var inställda på att det hela kalaset skulle ta flera timmar. Och som det är med tidsuppfattningen här så började konfirmationsgudstjänsten en timme senare än vad som stod på inbjudan – vilket innebar att jag både hann ta en promenad och läsa några sidor i min pocketbok innan. Jag såg ändå fram emot att delta i detta, efter att ha varit med och konfirmerat kanske 200 ungdomar i Sverige i Knivsta, på Helsjön och i Kristianstad. På fotot ovan syns trumpetorkestern som spelade till processionen in och ut ur katedralen och här nedan hör ni hur hur kören sjöng när Sarah kom hem till sitt hem efteråt:

Gudstjänsten bestod inte så mycket av konfirmandernas redovisning och deltagande – totalt var där mer än hundra konfirmander i åldrarna 9-20 år – som av prästernas predikande (1-2 timmar), bedjande och bibelläsande. Eftersom biskop Steven Munga var på resa i Dar Es-Salaam var det kontraktprosten Ngugi som ledde hela gudstjänsten, tillsammans med kanske femton ytterligare präster. Bara förbönen för alla konfirmander (vars namn lästes upp i lag om 5-6 personer) tog 1,5 timme. Under detta moment sjöng de 5-6 olika körerna från sina olika bänkar i kyrkan och församlingsborna lyssnade, bad eller halvsov. Ungefär som en vanlig söndag. Konfirmanderna fick i allafall sjunga en sång på egen hand, här hör ni en liten snutt och ser hur konfirmanderna gick in i procession:

När gudstjänsten var slut var vi lite förvirrade: vi hade ingen adress till festen och hade ju inte träffat konfirmand Sarah innan. Så vi fick förlita oss på att de skulle hitta oss – och sagt och gjort. Vi fick skjuts hem till familjen Ngugi i första körningen och klockan var då tre på eftermiddagen. Och vi var såklart hungiga! Festen började med allmänt mingel och lite dans av kören från Magamba. Läsk i glasflaskor blev utdelade till gästerna och vi pratade med några trevliga nunnor från förskolan Upendo, i Lushoto-trakten. En av de hade studerat i Danmark, lustigt! Och precis som på Anneth Mungas födelsedagskalas serverades tårtan före huvudrätten med ceremonin ”Kukata keki”, där huvudpersonen får dela ut små tårtbitar till hedersgästerna. Denna dag var vi även bland dessa: Friends from Sweden and Germany. Kul! Här ser ni kyrkan invändigt och hör trumpetorkesterns låt ”Mambo sawa sawa”:

Det som liknar en svensk och tanzaniansk konfirmation är folksamlingen med vänner, familj och släkt efteråt. Fotografering, presenter och kramar. Men lite mer färgglatt, inte sant? Nu ser vi fram emot att se hur julen firas i Lushoto och Irente. /Kattis

I lördags 16 december var vi på vigsel här i Irente. Det var Enoch (bördig från Irente) som gifte sig med Catherine. Detta är inte personer vi känner egentligen, mer än att brudgummens far arbetar som lantbrukare på blindskolan.

Efter att nu har varit på många kyrkliga tillställningar hade vi ganska breda förväntningar på vigseln. I stort sett allt kunde hända enligt oss. Faktum var att själva vigselakten var i stort sett som hemma. Det var en betraktelse, löften, bibelläsningar och psalmer. Och det hela tog inte mer än ca 1 timma. (Dock började inte vigseln förrän 45 min efter utsatt tid och sedan var det en del fotografering efteråt). Så, själva liturgin är i ganska traditionell anda som vi känner igen ifrån Europa. Sedan befinner vi oss ju i Tanzania vilket innebär att det också finns en kamera med tillhörande jättestark strålkastare (som ska filma allt men mest bländar. Misstänker att alla ser ut som spöken på filmerna sen)

Något som dock berör oss Européer är att det inte direkt är någon munter tillställning. Det satt tre väldigt entusiastiska damer framför oss i kyrkan, men annars är folk seriösa och tysta. Det pratas om glädjande budskap, körerna sjunger glatt, men den generella känslan är tung. Brudparet ser allvarliga och nästan ledsna ut. Det berör, på ett obehagligt sätt, tycker jag som själv är en hopplös romantiker som alltid gråter på vigslar. Vi har hört tidigare att de enligt tradition inte ska se glada ut för att visa att de tar äktenskapet på allvar. Men också kan jag inte undgå tanken om äktenskapet bygger på kärlek eller är mer utan en överenskommelse.

Jag har fått en del ”frierier” här i Tanzania. Oftast har de frågat och jag svarat att jag redan har en pojkvän i Sverige och sedan har det ju varit synd för att de ville ”marry a white woman” men inte mer med det. Men också har jag förklarat att vi i Sverige oftast gifter oss på grund av kärlek och fått svaret ”ok, lets get in love then”. Som att det fungerar så? Det känns ju väldigt främmande för mig. Men inte alls konstigt baserat på pratet jag hört hos vissa personer här. Här har jag hört resonemang om kärlek i samma anda som i de flesta kulturer där äktenskap fungerar mer som affärsöverenskommelser, alltså att kärlek är något som växer fram och skapas över tid. Jag förstår detta, men vill inte själv leva så. Sedan är det ju inte alltid så i Tanzania, utan detta är baserat på mina upplevelser jag har av mitt närområde.

Iallafall var detta en munter dag för församlingen! Även om äktenskapet ska tas på största allvar (läs in att se ledsen ut) så kunde jag iallafall en gång se bruden dra på smilbanden. Så även om stämningen var sådär önskar jag dem all lycka och framgång i framtiden. Heja heja!

Förresten har vi har startat ett bageri här i Irente. Ända sedan första advent har ugnen gått varm här hemma och vi har till och med fått beställningar på bullar och kakor. Här är det inte vanligt med ugn (utan till exempel mandazi friteras) så våra bakverk är spännande och framför allt annorlunda. Jag har nu efter ca 400 st bullar utvecklats och övergått till snäckformen istället. Kände att jag behövde lite utmaning i vardagen. Och apropå utmaning har vår gamla swahili-lärare Esther önskat att få lära sig baka, alltså ska bageriet nu göra hembesök för att föra kunskapen vidare!

Ps. Kolla hur gulliga kattungar Lena har hemma hos sig!!!

Idag är det lucia – och vi har gått ett litet luciatåg i slutet av morgonbönen på Irente Children’s Home. Den yngsta deltagaren var Gifty 4 år och jag var den äldsta på 29 år. Lucia var Asha,15 år, som läste en fin liten luciadikt om att “Lucia anakuja kwa nuru na furaha” (Lucia kommer med ljus och glädje). Men eftersom chefen, Mama Mdemu, inte kom i tid till morgonbönen ska vi göra om luciatåget imorgon igen. Ja, varför inte?!

Elin och jag har översatt “Midnatt råder” till swahili och härom morgonen översatte jag även “Ute är mörkt och kallt”. Det var roligt att lära tjejerna sångerna och öva på att gå med ljus i led. Här är en video på måndagens övning, där Ester var med och initierade rörelserna till “Ni usiku” (Midnatt råder).

“Ni usiku, wataoto wanalala. Wa-na-la-la.

Wanafunzi vote wanacheza. Wa-na-che-za.

Tipp, tapp…

(Det är kväll, barnen sover. So-ver.

Alla studenterna dansar. Dan-sar.

Tipp, tapp…)

Taratibu tembea nyumbani. Ta-ra-ti-bu.

Sikiliza, watoto wanamka? Wa-na-am-lka?

Tipp, tapp…

(Gå försiktigt till huset. För-sikt-igt.

Lyssna, vaknar barnen? Vak-nar?

Tipp, tapp…)

Tunaimba ya nuru Lucia. Tu-na-im-ba.

Tunasubiri kwa Krismasi. Kri-sma-si-i.

Tipp, tapp…

(Vi sjunger med Lucias ljus. Vi sjung-er.

Vi väntar på julen. Ju-len.

Tipp, tapp…)”

Här är ett klipp från morgonens luciatåg. Glad lucia allesammans! /rytmikpedagog Kattis

Det här är Ester Cyprian Mroki från Mlalo (byn Mziragembey), i Östra Usambarabergen. Den 12 december fyller hon nitton år. Hon studerar sitt första år på Irente Children’s Home och är en av de främsta som vågat sjunga solo i kyrkan.

Häromveckan när jag stod i barnhemmets tvätteri ensam kom Esther fram till mig och sa “I’ll help you”. Vi handtvättade ett av rummens barnkläder, tygblöjor och tygtrasor. Ofta sjunger tjejerna i tvätteriet. Ibland står de bara tysta och jobbar sida vid sida. Men idag höll Ester och jag ett fint samtal.

Ester undrade om det finns barnhem i Sverige. Jag förklarade hur en fosterfamilj fungerar och berättade att jag har en vän hemma som varit det för två ungdomar. Hon ville veta hur min familj ser ut och hur saker och ting fungerar i mitt hemland. Jag berättade en del – och fick även möjlighet att ställa frågor om henne och om hon har några framtidsdrömmar. På det senare berättade hon att hon vill bli läkare. Kanske jobba på Bumbuli hospital, såsom en av henne äldre bröder. Bli barnläkare, öron-ögön-läkare eller barnmorska. Och själv vill hon ha tre barn, om Gud vill det.

På första advent delade prästen Sabina ut kakbitar till församlingsbor, som en del i en insamling i ett grisprojekt som kvinnorna har. Valfri summa fick doneras till projektet som tack för kakan. Och ville man kunde man ge bort sin bit till någon annan. När det var min tur tittade jag bakåt på ICH-tjejerna och de fnissade. “Rafiki Ester” sa jag sen, och hon fick komma fram och bli matad av mig med en tandpetare. Kul! Jag kommer att sakna henne när jag åker hem. /Kattis

Det är den första advent och i Irente firas inte bara det nya kyrkoåret in utan vi firar även alla kvinnorna idag. Dagens gudstjänst har helt planerats och letts av våra underbara kvinnor och kvinnogrupper. Pastor, bibelläsare och kyrkovärdar – i dag är det bara kvinnor framme i talarstolen.

För ett par veckor sedan, under vår korta och intensiva info-helg i Arusha tillsammans med Josephine Sundqvist, fick vi chansen att möta ett par av ELCTs nationella samordnare. Bland annat hade vi turen att möta samordnaren för arbetet med kvinnors rätt och jämställdhet i Tanzania. Från henne fick vi veta att andelen kvinnliga teologer inom ELCT är väldigt låg och att jämställdheten inom kyrkan inte alltid är på topp. För Moshi-gänget verkade detta vara något de redan var relativt familjära med men för oss härifrån Lushoto-distriktet kom siffrorna lite som en chock. Jag insåg plötsligt hur lyckligt lottade vi är. Jag, Kattis och Elin har haft turen att hamna i ett område av Tanzania som har en ovanligt hög andel kvinnliga ledare.

Kvinnliga teologer, kvinnliga chefer och rektorer och kvinnliga företagsägare. Kvinnorna här hos oss är bönder, försäljare, lärare, hantverkare och mödrar. Huvudprästen i vår lokala församling är en kvinna och tillika en av de första kvinnliga teologerna som prästvigdes i Tanzania för lite mer än 30 år sedan. Längs med gatorna promenerar kvinnor i alla åldrar med vad som ibland ser ut som deras egen kroppsvikt på huvudet och ett barn på ryggen. Barnhemmet drivs av två kvinnliga eldsjälar och den statliga chefen för både blindskolan och Rainbowskolan är en ung kvinna.

På marknaden är det nästan bara kvinnliga försäljare och i hemmen är det kvinnan som sköter hela hushållet och all barnomsorg.

I ”vår” del av detta vackra land både finns och syns kvinnorna och de tar sin plats i nästan alla delar av samhället så vitt jag kan se. För mig personligen känns det som en välsignelse att ha givits möjligheten att bo och leva mitt ibland denna helt galet färgsprakande skara power-kvinnor! Det är en enorm inspiration och trotts att det fortfarande finns stora klyftor mellan män och kvinnor så känner jag mig hoppfull inför en möjlighet till riktig jämställdhet.

Sittandes här ute i solen, mumsandes på kyrko-fikat vi varit med och bidragit till, börjar jag mitt nya kyrkoår i värme och i internationellgemenskap. Jag ser fram emot vad detta kommande år har att erbjuda. Utmaningar, nya möjligheter och en konstant vidare utveckling överallt i världen.

Tiden riktigt springer iväg nu – tänk att det är julafton om drygt tre veckor! Det känns det INTE som, när vi går i t-shirt och flipflops om dagarna. Men visst ska vi följa julkalendern på SVT, kanske hjälper den oss att få advents-/julstämning.

Vi har fått förmånen att starta en ny kurs på kyrkans universitet Sekomu i estetiskt lärande. Så fantastiskt! Under åtta tillfällen får vi träffa studenter som framförallt läser till specialpedagoger. De är nyfikna på hur musik, rörelse och andra estetiska uttryck kan bidra i undervisningen av elever med särskilda behov. Idag hade vi den tredje lektionen och temat var “Motivation”. De två första lektionerna hade temanen “Att uppleva musik med kropp och röst” och “Lärostilar och pedagogik”. Kursen kommer att avslutas med en praktiskt examination den 20 december där studenterna kommer att redovisa minst en övning som innehåller estetiska uttryck, med en tydlig pedagogisk tanke bakom. Det ska bli spännande att se vad de hittar på!

Catta har tagit rollen som fotograf och tack var henne finns det både filmer och foton från Elins och min undervisning. Här ser ni några foton och ett klipp på en av de allra första övningarna. “Just copy what I do”. Då behöver vi inte missförstå varandra på varken engelska eller swahili – mycket bra med kropp och härmning!

Ha det gott! /Kattis

Lördagen den 18 november sjöng elever och lärare från Rainbow School på Sekomus examensceremoni. Låtarna har vi sjungit på musiklektionerna på skolan innan och eleverna verkar tycka mycket om dem. Catta kan intyga att sångerna sjungs även på rasterna och utanför musiklektionerna. Bakom kameran står Elin.

Söndagen 19 november spelade och sjöng tjejerna från ICH (Irente Children’s Home) två sånger i gudstjänsten. Jag kompade två låtar på gitarr. Låten som jag och tyska Lena har lärt tjejerna heter “Heaven is a wonderful place” och slutet på den lät såhär:

Jag vill också berätta att jag tycker att det är spännande med den tanzaniska kulturen. Oftast är den ganska timid – kenyaner tycker tydligen att sina grannar pratar väldigt tyst – men sen, helt plötsligt, kan det bli stoj och stim, dans och “lalalala”-utrop. Som ni såg i videon från Mama Mungas födelsedagskalas förra helgen. Den finns en sån film från kyrkan i söndags. Bakom kameran står Catta på bägge kyrkfilmerna.

Ha en bra vecka!

/Kattis

Att leva på landet med berg runtomkring, ca fyra kilometer från ”civilisatonen”, får mig att tänka tillbaka på mina två år på Helsjöns folkhögskola. Det är något speciellt. Att bo tätt inpå människor som jag träffar vid frukost, lunch och middag. Det bildas en särskild gemenskap med omsorg om varandra och delande av strömavbrott, tvättlinor, skratt, gråt och maträtter. Jag gillar det! Samtidigt som jag kan sakna gatlyktor på kvällarna och att bara ”gå runt hörnet” till närmsta mataffär. Och att få vara helt för mig själv. Häromkvällen tog jag en promenad med pannlampa på lervägen och njöt av den fullspäckade stjärnhimlen. Här kommer ett ljudklipp från min promenad:

Idag är det fredag och det betyder ”städdag” på Irente Children’s Home. Dagen till ära tvättades även fönster på barnhemmet. Här ser ni hur tjejerna rengör stolar, hinkar, badbaljor och andra föremål. Från vänster: Angel, Pauliner, Anna och Lydia, alla andra-årselever.

Jag undervisar i musik på Rainbow School tre dagar i veckan. Igår på hemvägen sjöng vi lite mer än vanligt, eftersom vi hade med oss en trumma på vägen. Det är egentligen på hemvägen från skolan då ”det händer” saker: sång, små konversationer, intresse för djur på vägen, människor vi möter eller andra små företeelser. Den vägen som tar ca 7 minuter för mig att promenera själv TILL musiklektionen kan ta 30 minuter på vägen hem med eleverna. Här är en liten filmsnutt från hemvägen igår:

Djur och odlingar hör livet på landet till. Som tidigare nämnt har det fötts två kalvar sen vi flyttade hit (vilket är exakt två månader idag! Till Irente Children’s Home Hostel). Nu får de vara bundna med varsitt rep sida vid sida. Den vita kalven är yngst. Och visst odlas det mycket här på ICH: kål, bananer av olika slag, apelsiner, potatis, sötpotatis, sallad, avokado och mycket mer. Som vi får glädjen av att äta till lunch.

Som avslut får ni Ananas-Kattis på bild. Jag är SÅ glad att säsongen är här nu! Finns risk för fler ananas-bilder innan denna utlandspraktik är slut. Trevlig helg! /Kattis