ICH

Ny kalv och ny bebis

Solen skiner alltid i Tanzania… nja, nästan. Första veckorna var det mycket sol! Nu har det regnat i nästan två veckor, mer eller mindre. Så det har blivit mycket kortspel och innesittande. Men ändå har det hänt lite grejer här!

I söndags föddes ännu en kalv på Irente Children’s Home (ICH). Tyvärr missade jag även denna nedkomst, men dagen efter gick jag ner och tittade på underverket. På fotot syns Kalv nr 2 (det verkar inte som att man döper djur i detta land).

I tisdags anlände en ny bebis till ICH. Den första sen vi började arbeta här den 18 september. Det är en knappt två veckor gammal flicka vid namn Morana, från Korogwe, två timmar österut. Hennes pappa och släktingar tog med henne hit. Nu bor hon i rummet med de två tvillingarna Abrahamu och Wazari i ”Room for special aid”. Hoppas att hon ska få all den omsorg hon behöver, lilla hjärtat!

Barnhemmet har stort behov av renovering och reparation, berättade Mama Mdemu för oss i förra veckan. Det är alltifrån mindre underhåll till större som behöver göras. Eftersom barnen tar ut stoppningen på de gosedjur som tappat ett öra eller en arm och stoppar den i munnen, frågade jag om nål och tråd häromdagen. Det finns många gosedjur och kläder att laga, om det bara tas tid att göra det!

Tutaonana! (Vi ses/hörs!) /Kattis

 

 

Samtal med Mama Mdemu

I månadags fick vi tre praktikanter mölighet att sitta ner med Mama Mdemu, chef för Irente Children’s Home (ICH), på egen hand. Hon berättade om hur ICH startade 1962 och om instutionens situation idag. Här nedan kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Mama Mdemu är 75 år gammal och heter Enna i förnamn. Förnamnet används högst sällan. Hon blir oftast tilltalad som Mama, med “Shikamoo” (som används för att hälsa på äldre), men sinsemellan de anställda och henne används även “Dada” (Syster). Jag har blivit kallad “Dada Katarina” nu i veckan. Trevligt! Mama Mdemu har en sjuksköterskeutbildning och varit anställd för som enhetschef för regeringens hälsomyndighet i 35 år, fram till sin pension 1996. År 2003 blev hon tillfrågad av kyrkan att bli chef för ICH och tackade ja. Hennes kontrakt förnyas årligen.

Mama Mdemu berättar att det finns två typer av ”orphanages”: totalt föräldralös och delvis föräldralös. Den senare kategorin består av bebisar/barn som under 1,5-2 år saknar möjlighet till att ammas. Då kan de tas hand om på ICH fram tills dess att de kan äta själva och då kan återvända till t ex en ensamstående pappa. Här finns även övergivna barn och barn som har mödrar med psykiska sjukdomar. För att adoptera ett barn från ICH gör en statlig ansökan. Ofast görs det barnen är upp till 3 år gamla. Inte alla barn lyckas bli bortadaopterade. Därför färdigställs det ett särskilt hus för dessa barn och ungdomar. Ännu behövs det finansiellt stöd till detta, för att dra in vatten i huset och ordna med matlagningsmöjligheter.

2-åriga Saumu och Happy.

Varje år är det ungefär 20 studenter som studerar och arbetar på ICH under 3-års tid. Irente Children’s Home är likt ett collage, som man ansöker till och gör examinationer för att komma in. Studenterna bor i husen som ligger intill barnhemmet och delar rum om 2-4 personer, de flesta i våningssängar. Klockan 6 ringer en klocka för väckning och kl 18 på kvällen samlar klockan studenterna för kvällsbön och gemensamma studier. De äldre studenterna hjälper de yngre och förhör dem. När man gjort klart sina tre år på ICH får man en examen, som kan användas för att söka jobb på skolor, instutioner och likanande. Sen blir studenterna även “good housewives”, påpekar Mama Mdemu. På deras examination den 29 september uppvisades kunskaper i matlagning, symaskin, tvättning och liknande sysslor.

Finansiellt har Irente Children’s Home det tufft. Instutionen stöttas primärt av stiftet. Gäster och individer ger tillfälliga donationer och gåvor. I huset vi bor i under vår praktik (Irente Children’s Home Hostel) kan gäster övernatta och på området finns en liten kiosk, försäljning av grönsaker (när regnen har fallit i rätt mängd) och besökande grupper som kan äta lunch på beställning. Ekomomin har kraftigt försämrats eftersom donationer utanför stiftet/utomlands ifrån plötsligt har tagit slut. Mama Mdemu förklarar att det är bättre att “stå på egna ben” för att kunna planera långsiktigt och adiminstrera arbetet mer hållbart. Det behövs mycket renovering på ICH och arbetskraft för att slutföra projekt. Till dessa önskas lokal arbetskraft, som kan komma tillbaka vid behov. Bra perspektiv – som vi hoppas blir verklighet! /Kattis

Love and care for eachother

Idag, fredagen den 20 oktober, ledde jag och Asha, 15 år, morgonbönen på Irente Children’s Home (ICH). Det var 1-årsstudenten Esther som sa till mig igår morse ”You will lead the prayer today” och eftersom jag tyckte det var lite väl hastigt fick det bli det idag istället. Asha, som jag sjungit tillsammans med flera gånger tidigare, erbjöd sig spontant att läsa bibeltexten (Joh. 15:9-17) på swahili växelvis med mig på engelska. Jag hade förberett en kort ”preaching” om temat från bibeltexten om kärlek och vänskap. För det är just med den utgångspunkten som jag är här på ICH: att utveckla relationen mellan Lunds stift och ELCT (Evangelican Lutheran Chuch of Tanzania) och att praktiskt bidra med kärlek och omsorg om barnen. För det här är just deras HEM, där de lever och utvecklas.

Asha & jag.

”This is my commandment, that you love one another as I have loved you.  Greater love has no one than this, than to lay down one’s life for his friends. You are My friends if you do whatever I command you. No longer do I call you servants, for a servant does not know what his master is doing; but I have called you friends, for all things that I heard from my Father I have made known to you. You did not choose Me, but I chose you and appointed you that you should go and bear fruit, and that your fruit should remain, that whatever you ask the Father in My name He may give you. These things I command you, that you love one another.” (Joh. 15:12-17)

 

Vi sjöng två av mina favoritpsalmer ur den lutersk-tanzanianska psalmboken: 301 ”Mungu ni pendo” och 259 ”Yesu ni rafiki yetu” (som jag lagt upp tidigare, på svenska ”Vilken vän vi har i Jesus”). Här kommer ett ljudklipp på när några av våra vänner Sara, Pauliner och Florence, sjöng ”Mungu ni pendo” hemma hos oss, en tidigare kväll i veckan. Ha en trevlig helg! /Kattis