Hej alla! Detta blir första inlägget av många från mig under tiden jag deltar i praktikprogrammet med destination Irente.

Så, nu börjar det verkligen närma sig  avresa till Tanzania och i ärlighetens namn så är jag ganska nervös. Har aldrig varit en mästare på att packa inför resor och tar alltid med för mycket. Man kan se lite på bilden hur jag har ockuperat halva vardagsrummet med saker som jag ska försöka få med mig ner till Irente där jag ska leva. Hur börjar man packa inför en 4månaders lång praktik? Hur många byxor? Räcker det med 2 tjocktröjor? Behöver jag verkligen 10 stycken t-tröjor?   Nåväl det kommer lösa sig  Fjärilarna i magen lägger sig nog snart och byts ut mot förväntan och stolthet över att få representera en del av svenska kyrkan och påbörja min praktik på irente farm

Varje juldag kommer biskopsparet Munga till Irente Children’s Home för att äta lunch och leka med barnen. Detta syns på fotot ovan, med biskop Steven i lila biskopsskjorta och hans fru Anneth i vit klänning. I mitten syns även Mama Mdemu, chefen för ICH, i rosa klänning. Vi var officiellt inbjudna till lunchen och fick även dela gemenskapen innan och efter. Det var fint att se biskopen och övriga personer från kyrkans elit ta sig tid för barnen.

Det har varit många julgudstjänster i kyrkan i Irente och varje gång har körerna sjungit och det har varit liv och rörelse i kyrkan. Kören Maria, som består av ungdomar och andra dansanta personer, har haft olika matchande kläder varje dag. Här ser ni en filmsnutt med sång och dans från juldagens gudstjänst, alltid med inspelat bakgrundskomp:

Prästen Sabina frågade oss om vi ville hjälpa till att dekorera kyrkans julgran och det gjorde vi den 23:e december. Här ser ni hur vi hjälper till att sätta upp pyntet, en del som vi tillverkat hemma hos oss. Även adventskransen skulle pyntas med stjärnor och ballonger. Det har varit intressant att fira jul i en ny miljö! /Kattis

Idag är det lucia – och vi har gått ett litet luciatåg i slutet av morgonbönen på Irente Children’s Home. Den yngsta deltagaren var Gifty 4 år och jag var den äldsta på 29 år. Lucia var Asha,15 år, som läste en fin liten luciadikt om att “Lucia anakuja kwa nuru na furaha” (Lucia kommer med ljus och glädje). Men eftersom chefen, Mama Mdemu, inte kom i tid till morgonbönen ska vi göra om luciatåget imorgon igen. Ja, varför inte?!

Elin och jag har översatt “Midnatt råder” till swahili och härom morgonen översatte jag även “Ute är mörkt och kallt”. Det var roligt att lära tjejerna sångerna och öva på att gå med ljus i led. Här är en video på måndagens övning, där Ester var med och initierade rörelserna till “Ni usiku” (Midnatt råder).

“Ni usiku, wataoto wanalala. Wa-na-la-la.

Wanafunzi vote wanacheza. Wa-na-che-za.

Tipp, tapp…

(Det är kväll, barnen sover. So-ver.

Alla studenterna dansar. Dan-sar.

Tipp, tapp…)

Taratibu tembea nyumbani. Ta-ra-ti-bu.

Sikiliza, watoto wanamka? Wa-na-am-lka?

Tipp, tapp…

(Gå försiktigt till huset. För-sikt-igt.

Lyssna, vaknar barnen? Vak-nar?

Tipp, tapp…)

Tunaimba ya nuru Lucia. Tu-na-im-ba.

Tunasubiri kwa Krismasi. Kri-sma-si-i.

Tipp, tapp…

(Vi sjunger med Lucias ljus. Vi sjung-er.

Vi väntar på julen. Ju-len.

Tipp, tapp…)”

Här är ett klipp från morgonens luciatåg. Glad lucia allesammans! /rytmikpedagog Kattis

Den här praktikperioden lider mot sitt slut. Om två veckor är det julafton och sen är det inte så mycket mer jobb kvar. Jag tycker att november månad riktigt swishat förbi! Kanske för att det är då jag har kommit in i arbetsuppgifterna och lärt känna mina kollegor, elever och grannar. Det känner jag tacksamhet för! Nästa söndag ska vi ha ett hejdå-kalas med svenskt fika, eftersom det är många som lämnar Irente för julledigt redan 20 december. Jag hoppas på lite musik och lek också – ballongleken med varsin ballong runt vristen, har jag som förslag. Får se vad vi landar i.

Här sjunger 15-åriga Asha “Remember me”, en låt som flera sjungit här på Irente, särskilt när vi tagit farväl av andra gäster som åkt vidare. Asha har växt upp på ICH och studerar nu på ett flickinternat i närheten av Sekomu. Hon har sin familj här bland studenterna, “mamas” och vi andra som finns och arbetar här. Hon är verkligen en fin sångfågel!

När jag hade min sista musiklektion på Rainbow school i torsdags var det en lärare som grät efteråt. För att vi ska skiljas åt. Det var fint att se! Att det faktiskt har spelat roll att jag varit där, och även kunnat undervisa henne och några till lärare i lite piano. Här ser ni en av låtarna barnen gillar “Wanapiga ngoma” (Svensk org: “Nu ska vi spela på trumman”), från vår sista musiklektion. Bakom kameran finns Catta. Allt gott! /Kattis

Lördagen den 18 november sjöng elever och lärare från Rainbow School på Sekomus examensceremoni. Låtarna har vi sjungit på musiklektionerna på skolan innan och eleverna verkar tycka mycket om dem. Catta kan intyga att sångerna sjungs även på rasterna och utanför musiklektionerna. Bakom kameran står Elin.

Söndagen 19 november spelade och sjöng tjejerna från ICH (Irente Children’s Home) två sånger i gudstjänsten. Jag kompade två låtar på gitarr. Låten som jag och tyska Lena har lärt tjejerna heter “Heaven is a wonderful place” och slutet på den lät såhär:

Jag vill också berätta att jag tycker att det är spännande med den tanzaniska kulturen. Oftast är den ganska timid – kenyaner tycker tydligen att sina grannar pratar väldigt tyst – men sen, helt plötsligt, kan det bli stoj och stim, dans och “lalalala”-utrop. Som ni såg i videon från Mama Mungas födelsedagskalas förra helgen. Den finns en sån film från kyrkan i söndags. Bakom kameran står Catta på bägge kyrkfilmerna.

Ha en bra vecka!

/Kattis

Att leva på landet med berg runtomkring, ca fyra kilometer från ”civilisatonen”, får mig att tänka tillbaka på mina två år på Helsjöns folkhögskola. Det är något speciellt. Att bo tätt inpå människor som jag träffar vid frukost, lunch och middag. Det bildas en särskild gemenskap med omsorg om varandra och delande av strömavbrott, tvättlinor, skratt, gråt och maträtter. Jag gillar det! Samtidigt som jag kan sakna gatlyktor på kvällarna och att bara ”gå runt hörnet” till närmsta mataffär. Och att få vara helt för mig själv. Häromkvällen tog jag en promenad med pannlampa på lervägen och njöt av den fullspäckade stjärnhimlen. Här kommer ett ljudklipp från min promenad:

Idag är det fredag och det betyder ”städdag” på Irente Children’s Home. Dagen till ära tvättades även fönster på barnhemmet. Här ser ni hur tjejerna rengör stolar, hinkar, badbaljor och andra föremål. Från vänster: Angel, Pauliner, Anna och Lydia, alla andra-årselever.

Jag undervisar i musik på Rainbow School tre dagar i veckan. Igår på hemvägen sjöng vi lite mer än vanligt, eftersom vi hade med oss en trumma på vägen. Det är egentligen på hemvägen från skolan då ”det händer” saker: sång, små konversationer, intresse för djur på vägen, människor vi möter eller andra små företeelser. Den vägen som tar ca 7 minuter för mig att promenera själv TILL musiklektionen kan ta 30 minuter på vägen hem med eleverna. Här är en liten filmsnutt från hemvägen igår:

Djur och odlingar hör livet på landet till. Som tidigare nämnt har det fötts två kalvar sen vi flyttade hit (vilket är exakt två månader idag! Till Irente Children’s Home Hostel). Nu får de vara bundna med varsitt rep sida vid sida. Den vita kalven är yngst. Och visst odlas det mycket här på ICH: kål, bananer av olika slag, apelsiner, potatis, sötpotatis, sallad, avokado och mycket mer. Som vi får glädjen av att äta till lunch.

Som avslut får ni Ananas-Kattis på bild. Jag är SÅ glad att säsongen är här nu! Finns risk för fler ananas-bilder innan denna utlandspraktik är slut. Trevlig helg! /Kattis

Och så kom den – en väl efterlängtad ledig helg. Hemma på Irente. Utan några långa bussresor eller större planer. Elin och Catta var på benen igen. Vi passade alla på att tvätta och städa våra rum. Att fika lite extra. Läsa böcker, spela kort och umgås. Vila, promenera och motionera. Väldigt skönt! Lena lagade tysk ”käsespätzle”, en typ av äggpasta som flyter upp till ytan i kastrullen. Kul att testa!

Idag, måndag 13 november, slog Elin vårt husrekord i kortspelet Gin Rummy med hela 870 poäng! En glad Elin på fotot nedan. Och lite andra nerslag i vår tillvaro här i foton. På söndagskvällen var vi bjudna till biskopens fru Anneth Mungas 55-årskalas på Tumaini. En härlig video från spontandans och sång syns längst ner!

Allt gott, Kattis

I månadags fick vi tre praktikanter mölighet att sitta ner med Mama Mdemu, chef för Irente Children’s Home (ICH), på egen hand. Hon berättade om hur ICH startade 1962 och om instutionens situation idag. Här nedan kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Mama Mdemu är 75 år gammal och heter Enna i förnamn. Förnamnet används högst sällan. Hon blir oftast tilltalad som Mama, med “Shikamoo” (som används för att hälsa på äldre), men sinsemellan de anställda och henne används även “Dada” (Syster). Jag har blivit kallad “Dada Katarina” nu i veckan. Trevligt! Mama Mdemu har en sjuksköterskeutbildning och varit anställd för som enhetschef för regeringens hälsomyndighet i 35 år, fram till sin pension 1996. År 2003 blev hon tillfrågad av kyrkan att bli chef för ICH och tackade ja. Hennes kontrakt förnyas årligen.

Mama Mdemu berättar att det finns två typer av ”orphanages”: totalt föräldralös och delvis föräldralös. Den senare kategorin består av bebisar/barn som under 1,5-2 år saknar möjlighet till att ammas. Då kan de tas hand om på ICH fram tills dess att de kan äta själva och då kan återvända till t ex en ensamstående pappa. Här finns även övergivna barn och barn som har mödrar med psykiska sjukdomar. För att adoptera ett barn från ICH gör en statlig ansökan. Ofast görs det barnen är upp till 3 år gamla. Inte alla barn lyckas bli bortadaopterade. Därför färdigställs det ett särskilt hus för dessa barn och ungdomar. Ännu behövs det finansiellt stöd till detta, för att dra in vatten i huset och ordna med matlagningsmöjligheter.

Varje år är det ungefär 20 studenter som studerar och arbetar på ICH under 3-års tid. Irente Children’s Home är likt ett collage, som man ansöker till och gör examinationer för att komma in. Studenterna bor i husen som ligger intill barnhemmet och delar rum om 2-4 personer, de flesta i våningssängar. Klockan 6 ringer en klocka för väckning och kl 18 på kvällen samlar klockan studenterna för kvällsbön och gemensamma studier. De äldre studenterna hjälper de yngre och förhör dem. När man gjort klart sina tre år på ICH får man en examen, som kan användas för att söka jobb på skolor, instutioner och likanande. Sen blir studenterna även “good housewives”, påpekar Mama Mdemu. På deras examination den 29 september uppvisades kunskaper i matlagning, symaskin, tvättning och liknande sysslor.

Finansiellt har Irente Children’s Home det tufft. Instutionen stöttas primärt av stiftet. Gäster och individer ger tillfälliga donationer och gåvor. I huset vi bor i under vår praktik (Irente Children’s Home Hostel) kan gäster övernatta och på området finns en liten kiosk, försäljning av grönsaker (när regnen har fallit i rätt mängd) och besökande grupper som kan äta lunch på beställning. Ekomomin har kraftigt försämrats eftersom donationer utanför stiftet/utomlands ifrån plötsligt har tagit slut. Mama Mdemu förklarar att det är bättre att “stå på egna ben” för att kunna planera långsiktigt och adiminstrera arbetet mer hållbart. Det behövs mycket renovering på ICH och arbetskraft för att slutföra projekt. Till dessa önskas lokal arbetskraft, som kan komma tillbaka vid behov. Bra perspektiv – som vi hoppas blir verklighet! /Kattis

Idag, fredagen den 20 oktober, ledde jag och Asha, 15 år, morgonbönen på Irente Children’s Home (ICH). Det var 1-årsstudenten Esther som sa till mig igår morse ”You will lead the prayer today” och eftersom jag tyckte det var lite väl hastigt fick det bli det idag istället. Asha, som jag sjungit tillsammans med flera gånger tidigare, erbjöd sig spontant att läsa bibeltexten (Joh. 15:9-17) på swahili växelvis med mig på engelska. Jag hade förberett en kort ”preaching” om temat från bibeltexten om kärlek och vänskap. För det är just med den utgångspunkten som jag är här på ICH: att utveckla relationen mellan Lunds stift och ELCT (Evangelican Lutheran Chuch of Tanzania) och att praktiskt bidra med kärlek och omsorg om barnen. För det här är just deras HEM, där de lever och utvecklas.

”This is my commandment, that you love one another as I have loved you.  Greater love has no one than this, than to lay down one’s life for his friends. You are My friends if you do whatever I command you. No longer do I call you servants, for a servant does not know what his master is doing; but I have called you friends, for all things that I heard from my Father I have made known to you. You did not choose Me, but I chose you and appointed you that you should go and bear fruit, and that your fruit should remain, that whatever you ask the Father in My name He may give you. These things I command you, that you love one another.” (Joh. 15:12-17)

Vi sjöng två av mina favoritpsalmer ur den lutersk-tanzanianska psalmboken: 301 ”Mungu ni pendo” och 259 ”Yesu ni rafiki yetu” (som jag lagt upp tidigare, på svenska ”Vilken vän vi har i Jesus”). Här kommer ett ljudklipp på när några av våra vänner Sara, Pauliner och Florence, sjöng ”Mungu ni pendo” hemma hos oss, en tidigare kväll i veckan. Ha en trevlig helg! /Kattis

Idag är det måndag på Irente Children’s Home – och jag är på benen igen efter både förkylning och magsjuka. Skönt! Elva nyaanländna studenter trängdes på de bakre raderna på morgonbönen 8.30. Jag övar mig på namnen… Jennifer. Gift. Esther. Totalt har tolv nya tjejer kommit hit under oktober månad – och tio “gamla” tjejer finns kvar och studerar nu sitt andra år här, parallellt med praktik/jobb på barrnhemmet.

I skuggan av ena huslängan satt jag, tyska volontären Lena och andraårs-studenten Anna i förmiddags på en plastmatta i gräset med barnen från Room 2 och Room 3 – i åldrarna 6 månader till 2,5 år. Mycket ska stoppas i munnen och utforskas. Fyra av barnen kan stå och/eller gå själva. Resterande tre barn sitter, kryper, leker, gråter och söker kontakt.

Just idag hade jag extra fokus på Saumu, en 2-årig flicka som kan stå bra själv, men som oftast söker mina eller någon annan händer när vi går någonstans tillsammans. Jag ställde henne en bit ifrån mig och sa “Njoo” (“Kom”) eller “Tembea” (“Gå”) för att försöka få henne att gå på egen hand. Det tog lång tid innan det gick, men helt plötsligt tog hon säkert sju steg emot mig. “Nzuri” (“Bra!”) och en kram. Och så igen. Och igen.

På väg till lunchen, som barnen äter i respektive rum, var jag och Saumu ensamma kvar på plastmattan i skuggan (som nu var nästintill obefintlig). Jag gick några steg framför henne, hukade mig ner mot gräset, och försökte peppa henne i att gå emot mig. Det gick! Säkert sjuttio-hundra steg själv. Och när hon råkade ramla ner på rumpan reste hon sig igen. Detta har jag inte sett förut – så jag blev glad!

Här är ett foto på tjejen med “potential”. Hon säger inte mycket, men verkar tycka att bilar och brummande ljud är roligt. På promenanden nerför vägen för någon vecka sen tog jag det här fotot när hon dricker mjölk, “maziwa”. Det gör hon väldigt bra på egen hand! Fint att få följa henne i utvecklingen.

Moja kwa moja – Steg för steg. /Kattis