Den här praktikperioden lider mot sitt slut. Om två veckor är det julafton och sen är det inte så mycket mer jobb kvar. Jag tycker att november månad riktigt swishat förbi! Kanske för att det är då jag har kommit in i arbetsuppgifterna och lärt känna mina kollegor, elever och grannar. Det känner jag tacksamhet för! Nästa söndag ska vi ha ett hejdå-kalas med svenskt fika, eftersom det är många som lämnar Irente för julledigt redan 20 december. Jag hoppas på lite musik och lek också – ballongleken med varsin ballong runt vristen, har jag som förslag. Får se vad vi landar i.

Här sjunger 15-åriga Asha “Remember me”, en låt som flera sjungit här på Irente, särskilt när vi tagit farväl av andra gäster som åkt vidare. Asha har växt upp på ICH och studerar nu på ett flickinternat i närheten av Sekomu. Hon har sin familj här bland studenterna, “mamas” och vi andra som finns och arbetar här. Hon är verkligen en fin sångfågel!

När jag hade min sista musiklektion på Rainbow school i torsdags var det en lärare som grät efteråt. För att vi ska skiljas åt. Det var fint att se! Att det faktiskt har spelat roll att jag varit där, och även kunnat undervisa henne och några till lärare i lite piano. Här ser ni en av låtarna barnen gillar “Wanapiga ngoma” (Svensk org: “Nu ska vi spela på trumman”), från vår sista musiklektion. Bakom kameran finns Catta. Allt gott! /Kattis

Det här är Ester Cyprian Mroki från Mlalo (byn Mziragembey), i Östra Usambarabergen. Den 12 december fyller hon nitton år. Hon studerar sitt första år på Irente Children’s Home och är en av de främsta som vågat sjunga solo i kyrkan.

Häromveckan när jag stod i barnhemmets tvätteri ensam kom Esther fram till mig och sa “I’ll help you”. Vi handtvättade ett av rummens barnkläder, tygblöjor och tygtrasor. Ofta sjunger tjejerna i tvätteriet. Ibland står de bara tysta och jobbar sida vid sida. Men idag höll Ester och jag ett fint samtal.

Ester undrade om det finns barnhem i Sverige. Jag förklarade hur en fosterfamilj fungerar och berättade att jag har en vän hemma som varit det för två ungdomar. Hon ville veta hur min familj ser ut och hur saker och ting fungerar i mitt hemland. Jag berättade en del – och fick även möjlighet att ställa frågor om henne och om hon har några framtidsdrömmar. På det senare berättade hon att hon vill bli läkare. Kanske jobba på Bumbuli hospital, såsom en av henne äldre bröder. Bli barnläkare, öron-ögön-läkare eller barnmorska. Och själv vill hon ha tre barn, om Gud vill det.

På första advent delade prästen Sabina ut kakbitar till församlingsbor, som en del i en insamling i ett grisprojekt som kvinnorna har. Valfri summa fick doneras till projektet som tack för kakan. Och ville man kunde man ge bort sin bit till någon annan. När det var min tur tittade jag bakåt på ICH-tjejerna och de fnissade. “Rafiki Ester” sa jag sen, och hon fick komma fram och bli matad av mig med en tandpetare. Kul! Jag kommer att sakna henne när jag åker hem. /Kattis

Att leva på landet med berg runtomkring, ca fyra kilometer från ”civilisatonen”, får mig att tänka tillbaka på mina två år på Helsjöns folkhögskola. Det är något speciellt. Att bo tätt inpå människor som jag träffar vid frukost, lunch och middag. Det bildas en särskild gemenskap med omsorg om varandra och delande av strömavbrott, tvättlinor, skratt, gråt och maträtter. Jag gillar det! Samtidigt som jag kan sakna gatlyktor på kvällarna och att bara ”gå runt hörnet” till närmsta mataffär. Och att få vara helt för mig själv. Häromkvällen tog jag en promenad med pannlampa på lervägen och njöt av den fullspäckade stjärnhimlen. Här kommer ett ljudklipp från min promenad:

Idag är det fredag och det betyder ”städdag” på Irente Children’s Home. Dagen till ära tvättades även fönster på barnhemmet. Här ser ni hur tjejerna rengör stolar, hinkar, badbaljor och andra föremål. Från vänster: Angel, Pauliner, Anna och Lydia, alla andra-årselever.

Jag undervisar i musik på Rainbow School tre dagar i veckan. Igår på hemvägen sjöng vi lite mer än vanligt, eftersom vi hade med oss en trumma på vägen. Det är egentligen på hemvägen från skolan då ”det händer” saker: sång, små konversationer, intresse för djur på vägen, människor vi möter eller andra små företeelser. Den vägen som tar ca 7 minuter för mig att promenera själv TILL musiklektionen kan ta 30 minuter på vägen hem med eleverna. Här är en liten filmsnutt från hemvägen igår:

Djur och odlingar hör livet på landet till. Som tidigare nämnt har det fötts två kalvar sen vi flyttade hit (vilket är exakt två månader idag! Till Irente Children’s Home Hostel). Nu får de vara bundna med varsitt rep sida vid sida. Den vita kalven är yngst. Och visst odlas det mycket här på ICH: kål, bananer av olika slag, apelsiner, potatis, sötpotatis, sallad, avokado och mycket mer. Som vi får glädjen av att äta till lunch.

Som avslut får ni Ananas-Kattis på bild. Jag är SÅ glad att säsongen är här nu! Finns risk för fler ananas-bilder innan denna utlandspraktik är slut. Trevlig helg! /Kattis

Solen skiner alltid i Tanzania… nja, nästan. Första veckorna var det mycket sol! Nu har det regnat i nästan två veckor, mer eller mindre. Så det har blivit mycket kortspel och innesittande. Men ändå har det hänt lite grejer här!

I söndags föddes ännu en kalv på Irente Children’s Home (ICH). Tyvärr missade jag även denna nedkomst, men dagen efter gick jag ner och tittade på underverket. På fotot syns Kalv nr 2 (det verkar inte som att man döper djur i detta land).

I tisdags anlände en ny bebis till ICH. Den första sen vi började arbeta här den 18 september. Det är en knappt två veckor gammal flicka vid namn Morana, från Korogwe, två timmar österut. Hennes pappa och släktingar tog med henne hit. Nu bor hon i rummet med de två tvillingarna Abrahamu och Wazari i ”Room for special aid”. Hoppas att hon ska få all den omsorg hon behöver, lilla hjärtat!

Barnhemmet har stort behov av renovering och reparation, berättade Mama Mdemu för oss i förra veckan. Det är alltifrån mindre underhåll till större som behöver göras. Eftersom barnen tar ut stoppningen på de gosedjur som tappat ett öra eller en arm och stoppar den i munnen, frågade jag om nål och tråd häromdagen. Det finns många gosedjur och kläder att laga, om det bara tas tid att göra det!

Tutaonana! (Vi ses/hörs!) /Kattis

I månadags fick vi tre praktikanter mölighet att sitta ner med Mama Mdemu, chef för Irente Children’s Home (ICH), på egen hand. Hon berättade om hur ICH startade 1962 och om instutionens situation idag. Här nedan kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Mama Mdemu är 75 år gammal och heter Enna i förnamn. Förnamnet används högst sällan. Hon blir oftast tilltalad som Mama, med “Shikamoo” (som används för att hälsa på äldre), men sinsemellan de anställda och henne används även “Dada” (Syster). Jag har blivit kallad “Dada Katarina” nu i veckan. Trevligt! Mama Mdemu har en sjuksköterskeutbildning och varit anställd för som enhetschef för regeringens hälsomyndighet i 35 år, fram till sin pension 1996. År 2003 blev hon tillfrågad av kyrkan att bli chef för ICH och tackade ja. Hennes kontrakt förnyas årligen.

Mama Mdemu berättar att det finns två typer av ”orphanages”: totalt föräldralös och delvis föräldralös. Den senare kategorin består av bebisar/barn som under 1,5-2 år saknar möjlighet till att ammas. Då kan de tas hand om på ICH fram tills dess att de kan äta själva och då kan återvända till t ex en ensamstående pappa. Här finns även övergivna barn och barn som har mödrar med psykiska sjukdomar. För att adoptera ett barn från ICH gör en statlig ansökan. Ofast görs det barnen är upp till 3 år gamla. Inte alla barn lyckas bli bortadaopterade. Därför färdigställs det ett särskilt hus för dessa barn och ungdomar. Ännu behövs det finansiellt stöd till detta, för att dra in vatten i huset och ordna med matlagningsmöjligheter.

Varje år är det ungefär 20 studenter som studerar och arbetar på ICH under 3-års tid. Irente Children’s Home är likt ett collage, som man ansöker till och gör examinationer för att komma in. Studenterna bor i husen som ligger intill barnhemmet och delar rum om 2-4 personer, de flesta i våningssängar. Klockan 6 ringer en klocka för väckning och kl 18 på kvällen samlar klockan studenterna för kvällsbön och gemensamma studier. De äldre studenterna hjälper de yngre och förhör dem. När man gjort klart sina tre år på ICH får man en examen, som kan användas för att söka jobb på skolor, instutioner och likanande. Sen blir studenterna även “good housewives”, påpekar Mama Mdemu. På deras examination den 29 september uppvisades kunskaper i matlagning, symaskin, tvättning och liknande sysslor.

Finansiellt har Irente Children’s Home det tufft. Instutionen stöttas primärt av stiftet. Gäster och individer ger tillfälliga donationer och gåvor. I huset vi bor i under vår praktik (Irente Children’s Home Hostel) kan gäster övernatta och på området finns en liten kiosk, försäljning av grönsaker (när regnen har fallit i rätt mängd) och besökande grupper som kan äta lunch på beställning. Ekomomin har kraftigt försämrats eftersom donationer utanför stiftet/utomlands ifrån plötsligt har tagit slut. Mama Mdemu förklarar att det är bättre att “stå på egna ben” för att kunna planera långsiktigt och adiminstrera arbetet mer hållbart. Det behövs mycket renovering på ICH och arbetskraft för att slutföra projekt. Till dessa önskas lokal arbetskraft, som kan komma tillbaka vid behov. Bra perspektiv – som vi hoppas blir verklighet! /Kattis

Idag, fredagen den 20 oktober, ledde jag och Asha, 15 år, morgonbönen på Irente Children’s Home (ICH). Det var 1-årsstudenten Esther som sa till mig igår morse ”You will lead the prayer today” och eftersom jag tyckte det var lite väl hastigt fick det bli det idag istället. Asha, som jag sjungit tillsammans med flera gånger tidigare, erbjöd sig spontant att läsa bibeltexten (Joh. 15:9-17) på swahili växelvis med mig på engelska. Jag hade förberett en kort ”preaching” om temat från bibeltexten om kärlek och vänskap. För det är just med den utgångspunkten som jag är här på ICH: att utveckla relationen mellan Lunds stift och ELCT (Evangelican Lutheran Chuch of Tanzania) och att praktiskt bidra med kärlek och omsorg om barnen. För det här är just deras HEM, där de lever och utvecklas.

”This is my commandment, that you love one another as I have loved you.  Greater love has no one than this, than to lay down one’s life for his friends. You are My friends if you do whatever I command you. No longer do I call you servants, for a servant does not know what his master is doing; but I have called you friends, for all things that I heard from my Father I have made known to you. You did not choose Me, but I chose you and appointed you that you should go and bear fruit, and that your fruit should remain, that whatever you ask the Father in My name He may give you. These things I command you, that you love one another.” (Joh. 15:12-17)

Vi sjöng två av mina favoritpsalmer ur den lutersk-tanzanianska psalmboken: 301 ”Mungu ni pendo” och 259 ”Yesu ni rafiki yetu” (som jag lagt upp tidigare, på svenska ”Vilken vän vi har i Jesus”). Här kommer ett ljudklipp på när några av våra vänner Sara, Pauliner och Florence, sjöng ”Mungu ni pendo” hemma hos oss, en tidigare kväll i veckan. Ha en trevlig helg! /Kattis

Idag är det måndag på Irente Children’s Home – och jag är på benen igen efter både förkylning och magsjuka. Skönt! Elva nyaanländna studenter trängdes på de bakre raderna på morgonbönen 8.30. Jag övar mig på namnen… Jennifer. Gift. Esther. Totalt har tolv nya tjejer kommit hit under oktober månad – och tio “gamla” tjejer finns kvar och studerar nu sitt andra år här, parallellt med praktik/jobb på barrnhemmet.

I skuggan av ena huslängan satt jag, tyska volontären Lena och andraårs-studenten Anna i förmiddags på en plastmatta i gräset med barnen från Room 2 och Room 3 – i åldrarna 6 månader till 2,5 år. Mycket ska stoppas i munnen och utforskas. Fyra av barnen kan stå och/eller gå själva. Resterande tre barn sitter, kryper, leker, gråter och söker kontakt.

Just idag hade jag extra fokus på Saumu, en 2-årig flicka som kan stå bra själv, men som oftast söker mina eller någon annan händer när vi går någonstans tillsammans. Jag ställde henne en bit ifrån mig och sa “Njoo” (“Kom”) eller “Tembea” (“Gå”) för att försöka få henne att gå på egen hand. Det tog lång tid innan det gick, men helt plötsligt tog hon säkert sju steg emot mig. “Nzuri” (“Bra!”) och en kram. Och så igen. Och igen.

På väg till lunchen, som barnen äter i respektive rum, var jag och Saumu ensamma kvar på plastmattan i skuggan (som nu var nästintill obefintlig). Jag gick några steg framför henne, hukade mig ner mot gräset, och försökte peppa henne i att gå emot mig. Det gick! Säkert sjuttio-hundra steg själv. Och när hon råkade ramla ner på rumpan reste hon sig igen. Detta har jag inte sett förut – så jag blev glad!

Här är ett foto på tjejen med “potential”. Hon säger inte mycket, men verkar tycka att bilar och brummande ljud är roligt. På promenanden nerför vägen för någon vecka sen tog jag det här fotot när hon dricker mjölk, “maziwa”. Det gör hon väldigt bra på egen hand! Fint att få följa henne i utvecklingen.

Moja kwa moja – Steg för steg. /Kattis

Igår föddes en kalv på Irente Children’s Home. Sara – som jobbar på barnhemmet och förser oss med lunch och varmvatten – hade ropat på mig för att komma och titta. Tyvärr hade jag inte hört hennes rop och missade det hela. Men imorse hörde jag kalven “mua”. Kanske den var hungrig? När jag blivit frisk(are) från min sega förkylning kanske jag tar mig en tur ner för backen och kollar in den. Mjölken som barnen på barnhemmet dricker kommer från de egna korna. 2-4 liter mjölk varje morgon, rapporterar tjejerna under morgonsamlingarna att de har mjölkat.

Det är fint att ha fått bli en del av det kollektiva livet här på Irente. Genom våra praktikplatser, på gudstjänster och på ceremonier vi varit på, har vi träffat väldigt mycket folk. I fredags, när jag inte varit på jobbet på två dar, så kom flera personer till mig och sa “I miss you”. Det värmer om hjärtat! Att det faktiskt spelar roll om jag är där eller inte.

Två av de tjejer jag har fått god kontakt med på Irente Children’s Home är Anna och Pauliner. På det övre fotot står Anna och rensar vitlök. Mycket av maten som äts på barnhemmet är egenodlat. På det fotet här intill har Pauliner precis skrivit ner texten till två sånger åt mig. En så glad tjej! Jag försöker att lära mig sångerna jag hör. Det vanligaste, om man inte är tyst när man stryker, tvättar barnens kläder, städar etc, är att man sjunger. Ensam eller tillsammans med någon annan. Det tycker jag är härligt!

På examensceremonierna och på familjegudstjänsten på Mikaelidagen ackompanjerades sången av enkla rörelser. Ibland har det funnits ett samspel i sången mellan en försångare och kören som svarar. Här kommer ett nedslag av det vi fått ta del av i form av några filmklipp.

Allt gott!

/Kattis

Idag har vi börjat på våra respektive praktikplatser här i Irente. Jag och Lena, tyska tjejen som ska vara volontär här i ett år, började på Irente Children’s Home tillsammans. Jag var på avdelningen där barn i åldern 9 månader till 1 år bor, och kommer att vara där resten av veckan. Lena började på avldelningen med 8 barn i åldern 1-8 månader. Det fina med den här instutionen är att man är noga med dess namn, för barnen BOR ju faktiskt här, detta är deras hem: Irente Children’s Home (ICH). I månadsskiftet som kommer firar ICH 55 års-jubileum. Det ska vi vara med och fira!

På min avdelning (denna vecka) är fokus på att lära barnen att gå. Två av barnen kan det redan och övar fritt! Mot möblerna i rummet och går några steg mot personalen. Det är både anställd personal på plats och tanzanianska tjejer som gör praktik parallellt med sina studier, under 1-2 år. Idag hann jag prata med Anna, Florence och Upendo, vilket betyder kärlek på swahili. Mycket trevliga allihop!

En bra sång till övningen att lära sig stå och gå är denna: Simama kaa. Den lärde vi oss sjunga på kyrkans universitet, Sekomu, förra veckan. Kul att den nu får praktiseras! Fritt översätt är texten: ”Stå upp och sätt dig. /x2/ Hoppa, hoppa, hoppa. Stå upp och sätt dig.”

Det var allt för nu! /Kattis