Växer ananas på träd? Hur växer bönor och ris? Det finns vissa saker som vi nordbor inte vet, innan vi åker till ett tropiskt land. Google i all ära, det är något speciellt att se och uppleva det på plats. Här kommer ett fotoinlägg med korta bildtexter till. Det är speciellt att fira en blommande, frodig jul! /Kattis

Och så sist, en get med sin bebis! För utan djur, ingen grönska.

Efter Anneth Mungas 55-årskalas blev vi inbjudna till en konfirmation i Lushoto domkyrka av kontraktsprosten Ngugi. Vår vän Lena hade varit på en konfirmation i Irente kyrka redan, så vi var inställda på att det hela kalaset skulle ta flera timmar. Och som det är med tidsuppfattningen här så började konfirmationsgudstjänsten en timme senare än vad som stod på inbjudan – vilket innebar att jag både hann ta en promenad och läsa några sidor i min pocketbok innan. Jag såg ändå fram emot att delta i detta, efter att ha varit med och konfirmerat kanske 200 ungdomar i Sverige i Knivsta, på Helsjön och i Kristianstad. På fotot ovan syns trumpetorkestern som spelade till processionen in och ut ur katedralen och här nedan hör ni hur hur kören sjöng när Sarah kom hem till sitt hem efteråt:

Gudstjänsten bestod inte så mycket av konfirmandernas redovisning och deltagande – totalt var där mer än hundra konfirmander i åldrarna 9-20 år – som av prästernas predikande (1-2 timmar), bedjande och bibelläsande. Eftersom biskop Steven Munga var på resa i Dar Es-Salaam var det kontraktprosten Ngugi som ledde hela gudstjänsten, tillsammans med kanske femton ytterligare präster. Bara förbönen för alla konfirmander (vars namn lästes upp i lag om 5-6 personer) tog 1,5 timme. Under detta moment sjöng de 5-6 olika körerna från sina olika bänkar i kyrkan och församlingsborna lyssnade, bad eller halvsov. Ungefär som en vanlig söndag. Konfirmanderna fick i allafall sjunga en sång på egen hand, här hör ni en liten snutt och ser hur konfirmanderna gick in i procession:

När gudstjänsten var slut var vi lite förvirrade: vi hade ingen adress till festen och hade ju inte träffat konfirmand Sarah innan. Så vi fick förlita oss på att de skulle hitta oss – och sagt och gjort. Vi fick skjuts hem till familjen Ngugi i första körningen och klockan var då tre på eftermiddagen. Och vi var såklart hungiga! Festen började med allmänt mingel och lite dans av kören från Magamba. Läsk i glasflaskor blev utdelade till gästerna och vi pratade med några trevliga nunnor från förskolan Upendo, i Lushoto-trakten. En av de hade studerat i Danmark, lustigt! Och precis som på Anneth Mungas födelsedagskalas serverades tårtan före huvudrätten med ceremonin ”Kukata keki”, där huvudpersonen får dela ut små tårtbitar till hedersgästerna. Denna dag var vi även bland dessa: Friends from Sweden and Germany. Kul! Här ser ni kyrkan invändigt och hör trumpetorkesterns låt ”Mambo sawa sawa”:

Det som liknar en svensk och tanzaniansk konfirmation är folksamlingen med vänner, familj och släkt efteråt. Fotografering, presenter och kramar. Men lite mer färgglatt, inte sant? Nu ser vi fram emot att se hur julen firas i Lushoto och Irente. /Kattis

Den här praktikperioden lider mot sitt slut. Om två veckor är det julafton och sen är det inte så mycket mer jobb kvar. Jag tycker att november månad riktigt swishat förbi! Kanske för att det är då jag har kommit in i arbetsuppgifterna och lärt känna mina kollegor, elever och grannar. Det känner jag tacksamhet för! Nästa söndag ska vi ha ett hejdå-kalas med svenskt fika, eftersom det är många som lämnar Irente för julledigt redan 20 december. Jag hoppas på lite musik och lek också – ballongleken med varsin ballong runt vristen, har jag som förslag. Får se vad vi landar i.

Här sjunger 15-åriga Asha “Remember me”, en låt som flera sjungit här på Irente, särskilt när vi tagit farväl av andra gäster som åkt vidare. Asha har växt upp på ICH och studerar nu på ett flickinternat i närheten av Sekomu. Hon har sin familj här bland studenterna, “mamas” och vi andra som finns och arbetar här. Hon är verkligen en fin sångfågel!

När jag hade min sista musiklektion på Rainbow school i torsdags var det en lärare som grät efteråt. För att vi ska skiljas åt. Det var fint att se! Att det faktiskt har spelat roll att jag varit där, och även kunnat undervisa henne och några till lärare i lite piano. Här ser ni en av låtarna barnen gillar “Wanapiga ngoma” (Svensk org: “Nu ska vi spela på trumman”), från vår sista musiklektion. Bakom kameran finns Catta. Allt gott! /Kattis

Att leva på landet med berg runtomkring, ca fyra kilometer från ”civilisatonen”, får mig att tänka tillbaka på mina två år på Helsjöns folkhögskola. Det är något speciellt. Att bo tätt inpå människor som jag träffar vid frukost, lunch och middag. Det bildas en särskild gemenskap med omsorg om varandra och delande av strömavbrott, tvättlinor, skratt, gråt och maträtter. Jag gillar det! Samtidigt som jag kan sakna gatlyktor på kvällarna och att bara ”gå runt hörnet” till närmsta mataffär. Och att få vara helt för mig själv. Häromkvällen tog jag en promenad med pannlampa på lervägen och njöt av den fullspäckade stjärnhimlen. Här kommer ett ljudklipp från min promenad:

Idag är det fredag och det betyder ”städdag” på Irente Children’s Home. Dagen till ära tvättades även fönster på barnhemmet. Här ser ni hur tjejerna rengör stolar, hinkar, badbaljor och andra föremål. Från vänster: Angel, Pauliner, Anna och Lydia, alla andra-årselever.

Jag undervisar i musik på Rainbow School tre dagar i veckan. Igår på hemvägen sjöng vi lite mer än vanligt, eftersom vi hade med oss en trumma på vägen. Det är egentligen på hemvägen från skolan då ”det händer” saker: sång, små konversationer, intresse för djur på vägen, människor vi möter eller andra små företeelser. Den vägen som tar ca 7 minuter för mig att promenera själv TILL musiklektionen kan ta 30 minuter på vägen hem med eleverna. Här är en liten filmsnutt från hemvägen igår:

Djur och odlingar hör livet på landet till. Som tidigare nämnt har det fötts två kalvar sen vi flyttade hit (vilket är exakt två månader idag! Till Irente Children’s Home Hostel). Nu får de vara bundna med varsitt rep sida vid sida. Den vita kalven är yngst. Och visst odlas det mycket här på ICH: kål, bananer av olika slag, apelsiner, potatis, sötpotatis, sallad, avokado och mycket mer. Som vi får glädjen av att äta till lunch.

Som avslut får ni Ananas-Kattis på bild. Jag är SÅ glad att säsongen är här nu! Finns risk för fler ananas-bilder innan denna utlandspraktik är slut. Trevlig helg! /Kattis

Och så kom den – en väl efterlängtad ledig helg. Hemma på Irente. Utan några långa bussresor eller större planer. Elin och Catta var på benen igen. Vi passade alla på att tvätta och städa våra rum. Att fika lite extra. Läsa böcker, spela kort och umgås. Vila, promenera och motionera. Väldigt skönt! Lena lagade tysk ”käsespätzle”, en typ av äggpasta som flyter upp till ytan i kastrullen. Kul att testa!

Idag, måndag 13 november, slog Elin vårt husrekord i kortspelet Gin Rummy med hela 870 poäng! En glad Elin på fotot nedan. Och lite andra nerslag i vår tillvaro här i foton. På söndagskvällen var vi bjudna till biskopens fru Anneth Mungas 55-årskalas på Tumaini. En härlig video från spontandans och sång syns längst ner!

Allt gott, Kattis

I månadags fick vi tre praktikanter mölighet att sitta ner med Mama Mdemu, chef för Irente Children’s Home (ICH), på egen hand. Hon berättade om hur ICH startade 1962 och om instutionens situation idag. Här nedan kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Mama Mdemu är 75 år gammal och heter Enna i förnamn. Förnamnet används högst sällan. Hon blir oftast tilltalad som Mama, med “Shikamoo” (som används för att hälsa på äldre), men sinsemellan de anställda och henne används även “Dada” (Syster). Jag har blivit kallad “Dada Katarina” nu i veckan. Trevligt! Mama Mdemu har en sjuksköterskeutbildning och varit anställd för som enhetschef för regeringens hälsomyndighet i 35 år, fram till sin pension 1996. År 2003 blev hon tillfrågad av kyrkan att bli chef för ICH och tackade ja. Hennes kontrakt förnyas årligen.

Mama Mdemu berättar att det finns två typer av ”orphanages”: totalt föräldralös och delvis föräldralös. Den senare kategorin består av bebisar/barn som under 1,5-2 år saknar möjlighet till att ammas. Då kan de tas hand om på ICH fram tills dess att de kan äta själva och då kan återvända till t ex en ensamstående pappa. Här finns även övergivna barn och barn som har mödrar med psykiska sjukdomar. För att adoptera ett barn från ICH gör en statlig ansökan. Ofast görs det barnen är upp till 3 år gamla. Inte alla barn lyckas bli bortadaopterade. Därför färdigställs det ett särskilt hus för dessa barn och ungdomar. Ännu behövs det finansiellt stöd till detta, för att dra in vatten i huset och ordna med matlagningsmöjligheter.

Varje år är det ungefär 20 studenter som studerar och arbetar på ICH under 3-års tid. Irente Children’s Home är likt ett collage, som man ansöker till och gör examinationer för att komma in. Studenterna bor i husen som ligger intill barnhemmet och delar rum om 2-4 personer, de flesta i våningssängar. Klockan 6 ringer en klocka för väckning och kl 18 på kvällen samlar klockan studenterna för kvällsbön och gemensamma studier. De äldre studenterna hjälper de yngre och förhör dem. När man gjort klart sina tre år på ICH får man en examen, som kan användas för att söka jobb på skolor, instutioner och likanande. Sen blir studenterna även “good housewives”, påpekar Mama Mdemu. På deras examination den 29 september uppvisades kunskaper i matlagning, symaskin, tvättning och liknande sysslor.

Finansiellt har Irente Children’s Home det tufft. Instutionen stöttas primärt av stiftet. Gäster och individer ger tillfälliga donationer och gåvor. I huset vi bor i under vår praktik (Irente Children’s Home Hostel) kan gäster övernatta och på området finns en liten kiosk, försäljning av grönsaker (när regnen har fallit i rätt mängd) och besökande grupper som kan äta lunch på beställning. Ekomomin har kraftigt försämrats eftersom donationer utanför stiftet/utomlands ifrån plötsligt har tagit slut. Mama Mdemu förklarar att det är bättre att “stå på egna ben” för att kunna planera långsiktigt och adiminstrera arbetet mer hållbart. Det behövs mycket renovering på ICH och arbetskraft för att slutföra projekt. Till dessa önskas lokal arbetskraft, som kan komma tillbaka vid behov. Bra perspektiv – som vi hoppas blir verklighet! /Kattis