Den här praktikperioden lider mot sitt slut. Om två veckor är det julafton och sen är det inte så mycket mer jobb kvar. Jag tycker att november månad riktigt swishat förbi! Kanske för att det är då jag har kommit in i arbetsuppgifterna och lärt känna mina kollegor, elever och grannar. Det känner jag tacksamhet för! Nästa söndag ska vi ha ett hejdå-kalas med svenskt fika, eftersom det är många som lämnar Irente för julledigt redan 20 december. Jag hoppas på lite musik och lek också – ballongleken med varsin ballong runt vristen, har jag som förslag. Får se vad vi landar i.

Här sjunger 15-åriga Asha “Remember me”, en låt som flera sjungit här på Irente, särskilt när vi tagit farväl av andra gäster som åkt vidare. Asha har växt upp på ICH och studerar nu på ett flickinternat i närheten av Sekomu. Hon har sin familj här bland studenterna, “mamas” och vi andra som finns och arbetar här. Hon är verkligen en fin sångfågel!

När jag hade min sista musiklektion på Rainbow school i torsdags var det en lärare som grät efteråt. För att vi ska skiljas åt. Det var fint att se! Att det faktiskt har spelat roll att jag varit där, och även kunnat undervisa henne och några till lärare i lite piano. Här ser ni en av låtarna barnen gillar “Wanapiga ngoma” (Svensk org: “Nu ska vi spela på trumman”), från vår sista musiklektion. Bakom kameran finns Catta. Allt gott! /Kattis

I helgen var vi i Arusha på praktikantkonferens. Ett nytt koncept för Svenska kyrkans praktikanter i Tanzania – och väldigt värdefullt! Vi fick en rejäl genomgång av kyrkan ELCT:s arbete inom landet och i samarbete med Svenska kyrkan. Josephine Sundqvist, utsänd arbetare på huvudkontoret i Arusha, hade valt de mest pratsamma och klipska av sina kollegor att hålla föreläsningar för oss. Vi hade dessutom möjlighet att reflektera över vår roll som praktikanter tillsammans med Stockholms stifts fyra utsända, stationerade i Moshi och på Agape Learning center, bland annat. Prakikanter på översta bilden från vänster: Catta, Kajsa, Theodor, Emma, Joakim och Elin.

Det var en häftig känsla att helt plötsligt komma på “insidan” av ko-projektet och se Svenska kyrkans fastekampanjer som gett människor livsförändring, wow! ELCT:s program för hållbar utveckling och miljö kallas för SLEP (Sustainable Livelihood and Environmental Program) och leds av Patricia Mwaikenda. Hennes föreläsning var väldigt intressant och inspirerande! Hon visade siffror på många gätter och kor som var inköpta och distribuerade, med två veckors utbildning för bönder i hållbart jordbruk. Hur biogas- och solcellsprojekt förverkligats, träd planterats och mer än 120 energisnåla spisar installerats.

SLEP startade 2011 i samarbete med Svenska kyrkan och de allra första korna köptes in 1999. Ko-effekten, som vi hörde talas om i fastekampanjen 2016, pekade på det arbete och den utveckling som skett i Tanzania och hos bönder sen dess. Målgruppen är utsatta grupper och individer, som är ekonomiskt och socialt svaga. Fokusgruppen är kvinnor, eftersom de gör större delen av allt hushållsarbete och obetalt arbete i landet. De är dessutom den största gruppen arbetare på bondgårdar och åkermark. Men enligt traditionen i landet är det männen som tar ut vinsterna och är de som äger hus och andra ägodelar. Det finns fortfarande en obalans där flickor blir tilldelade mer hushållsarbete än pojkar, och på så sätt inte förverkligar sin fulla akademiska potential. I Tanzania förekommer barnäktenskap, tidig graviditet, sexuellt våld bland barn och kvinnor, FGM (Female Genital Mutilation, fyra typer av könsstympning) som varierar i officiella siffror etc. Skolgången är obligatorisk upp till högstadiet, men implementeringen av lagstiftningen fungerar inte helt.

Det är häftigt att se ELCT:s sociala, politiska och humanitära engagemang och roll i det tanzanianska samhället. Som kristen kyrka anser man inte kunna stå och “titta på” medan orättvisor sker, utan att det är vårt uppdrag som kyrka att agera. Kyrkan har 25 stift och bistår landet med 15% av alla hälsoenheter, varav flera ligger i avlägsna områden dit regeringens sjukvård inte når. För ELCT går utveckling och genusarbete hand i hand och ko-effekten bidrar inte bara till att en ko föder kalvar och ger fler människor näring, utan också i utbildning och till nya, stabilare hus med elektricitet. På dessa sätt är kyrkan med och utvecklas FN:s utvecklingsmål SDG:s. Mycket bra! Jag känner mig stolt att vara en del av denna rörelse!

På lördagen tog Josephine och hennes man Johan oss på en hajk till Themi Waterfall. Blött, kraftfullt och vackert! Påfyllda, uppfyllda – och några av oss sjuka. (Efter allt regn & resande!) 

/Lushoto, Tanzania

Idag var det en högtidlig dag för Sekomu, kyrkans universitet i Usambarabergen. Över trettio präster i högtidlig skrud, blåorkester och polisbilar fanns vid välkomnandet av hedersgästen vid halv tio imorse: Den förre och tredje presidenten Benjamin William Mkapa. Som audiatoriumet på bilden ovan är döpt efter. Här kan ni höra hur han välkomnadet med en instrumental version av ”O, Store Gud”:

Därefter fick presidenten en spade och en demonstration av ”Plantera 1 miljon träd”-projektet gjordes, framför en skock fotografer. Nedanför Irente Children’s Home såg jag sen i eftermiddag hur ett bananträd bars över vägen för att (antar jag) bli planterat. Så, nedanför backen från vårt hus finns nu dessa fina bananträd på rad.

Celebrationen började klockan nio (officiellt), men det hela inleddes på riktigt vid kvart i elva när presidenten, poliser, alla präster och blåsorkestern klev in i auditoriumet med påmpa och ståt. Sen bestod dagen av en blandning av körsång (från gårdagens körfestival, jag antar att Elin vill blogga själv om detta!), bön, bibelläsning, predikan av biskop Steven Munga, flera tal av hans fru och f.d. vice direktör för Sekomu Anneth Munga, en finsk präst (som vi inte träffat tidigare) och såklart – preseident Mkapas tal framför diverse kameror. När vi åkte hemåt mot Irente igen var klockan kvart i tre – vi hade ännu inte ätit lunch – och då skulle ytterligare tre körer framträda. En festlig dag, dock med mycket stillastillande. Nu ser vi nog alla fram emot en liten mer lugn söndag, med bara sisådär 3 timmars gudstjänst i den lokala kyrkan.

/en trött Kattis

I månadags fick vi tre praktikanter mölighet att sitta ner med Mama Mdemu, chef för Irente Children’s Home (ICH), på egen hand. Hon berättade om hur ICH startade 1962 och om instutionens situation idag. Här nedan kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Mama Mdemu är 75 år gammal och heter Enna i förnamn. Förnamnet används högst sällan. Hon blir oftast tilltalad som Mama, med “Shikamoo” (som används för att hälsa på äldre), men sinsemellan de anställda och henne används även “Dada” (Syster). Jag har blivit kallad “Dada Katarina” nu i veckan. Trevligt! Mama Mdemu har en sjuksköterskeutbildning och varit anställd för som enhetschef för regeringens hälsomyndighet i 35 år, fram till sin pension 1996. År 2003 blev hon tillfrågad av kyrkan att bli chef för ICH och tackade ja. Hennes kontrakt förnyas årligen.

Mama Mdemu berättar att det finns två typer av ”orphanages”: totalt föräldralös och delvis föräldralös. Den senare kategorin består av bebisar/barn som under 1,5-2 år saknar möjlighet till att ammas. Då kan de tas hand om på ICH fram tills dess att de kan äta själva och då kan återvända till t ex en ensamstående pappa. Här finns även övergivna barn och barn som har mödrar med psykiska sjukdomar. För att adoptera ett barn från ICH gör en statlig ansökan. Ofast görs det barnen är upp till 3 år gamla. Inte alla barn lyckas bli bortadaopterade. Därför färdigställs det ett särskilt hus för dessa barn och ungdomar. Ännu behövs det finansiellt stöd till detta, för att dra in vatten i huset och ordna med matlagningsmöjligheter.

Varje år är det ungefär 20 studenter som studerar och arbetar på ICH under 3-års tid. Irente Children’s Home är likt ett collage, som man ansöker till och gör examinationer för att komma in. Studenterna bor i husen som ligger intill barnhemmet och delar rum om 2-4 personer, de flesta i våningssängar. Klockan 6 ringer en klocka för väckning och kl 18 på kvällen samlar klockan studenterna för kvällsbön och gemensamma studier. De äldre studenterna hjälper de yngre och förhör dem. När man gjort klart sina tre år på ICH får man en examen, som kan användas för att söka jobb på skolor, instutioner och likanande. Sen blir studenterna även “good housewives”, påpekar Mama Mdemu. På deras examination den 29 september uppvisades kunskaper i matlagning, symaskin, tvättning och liknande sysslor.

Finansiellt har Irente Children’s Home det tufft. Instutionen stöttas primärt av stiftet. Gäster och individer ger tillfälliga donationer och gåvor. I huset vi bor i under vår praktik (Irente Children’s Home Hostel) kan gäster övernatta och på området finns en liten kiosk, försäljning av grönsaker (när regnen har fallit i rätt mängd) och besökande grupper som kan äta lunch på beställning. Ekomomin har kraftigt försämrats eftersom donationer utanför stiftet/utomlands ifrån plötsligt har tagit slut. Mama Mdemu förklarar att det är bättre att “stå på egna ben” för att kunna planera långsiktigt och adiminstrera arbetet mer hållbart. Det behövs mycket renovering på ICH och arbetskraft för att slutföra projekt. Till dessa önskas lokal arbetskraft, som kan komma tillbaka vid behov. Bra perspektiv – som vi hoppas blir verklighet! /Kattis

Igår föddes en kalv på Irente Children’s Home. Sara – som jobbar på barnhemmet och förser oss med lunch och varmvatten – hade ropat på mig för att komma och titta. Tyvärr hade jag inte hört hennes rop och missade det hela. Men imorse hörde jag kalven “mua”. Kanske den var hungrig? När jag blivit frisk(are) från min sega förkylning kanske jag tar mig en tur ner för backen och kollar in den. Mjölken som barnen på barnhemmet dricker kommer från de egna korna. 2-4 liter mjölk varje morgon, rapporterar tjejerna under morgonsamlingarna att de har mjölkat.

Det är fint att ha fått bli en del av det kollektiva livet här på Irente. Genom våra praktikplatser, på gudstjänster och på ceremonier vi varit på, har vi träffat väldigt mycket folk. I fredags, när jag inte varit på jobbet på två dar, så kom flera personer till mig och sa “I miss you”. Det värmer om hjärtat! Att det faktiskt spelar roll om jag är där eller inte.

Två av de tjejer jag har fått god kontakt med på Irente Children’s Home är Anna och Pauliner. På det övre fotot står Anna och rensar vitlök. Mycket av maten som äts på barnhemmet är egenodlat. På det fotet här intill har Pauliner precis skrivit ner texten till två sånger åt mig. En så glad tjej! Jag försöker att lära mig sångerna jag hör. Det vanligaste, om man inte är tyst när man stryker, tvättar barnens kläder, städar etc, är att man sjunger. Ensam eller tillsammans med någon annan. Det tycker jag är härligt!

På examensceremonierna och på familjegudstjänsten på Mikaelidagen ackompanjerades sången av enkla rörelser. Ibland har det funnits ett samspel i sången mellan en försångare och kören som svarar. Här kommer ett nedslag av det vi fått ta del av i form av några filmklipp.

Allt gott!

/Kattis