Varje juldag kommer biskopsparet Munga till Irente Children’s Home för att äta lunch och leka med barnen. Detta syns på fotot ovan, med biskop Steven i lila biskopsskjorta och hans fru Anneth i vit klänning. I mitten syns även Mama Mdemu, chefen för ICH, i rosa klänning. Vi var officiellt inbjudna till lunchen och fick även dela gemenskapen innan och efter. Det var fint att se biskopen och övriga personer från kyrkans elit ta sig tid för barnen.

Det har varit många julgudstjänster i kyrkan i Irente och varje gång har körerna sjungit och det har varit liv och rörelse i kyrkan. Kören Maria, som består av ungdomar och andra dansanta personer, har haft olika matchande kläder varje dag. Här ser ni en filmsnutt med sång och dans från juldagens gudstjänst, alltid med inspelat bakgrundskomp:

Prästen Sabina frågade oss om vi ville hjälpa till att dekorera kyrkans julgran och det gjorde vi den 23:e december. Här ser ni hur vi hjälper till att sätta upp pyntet, en del som vi tillverkat hemma hos oss. Även adventskransen skulle pyntas med stjärnor och ballonger. Det har varit intressant att fira jul i en ny miljö! /Kattis

Växer ananas på träd? Hur växer bönor och ris? Det finns vissa saker som vi nordbor inte vet, innan vi åker till ett tropiskt land. Google i all ära, det är något speciellt att se och uppleva det på plats. Här kommer ett fotoinlägg med korta bildtexter till. Det är speciellt att fira en blommande, frodig jul! /Kattis

Och så sist, en get med sin bebis! För utan djur, ingen grönska.

Lördagen den 18 november sjöng elever och lärare från Rainbow School på Sekomus examensceremoni. Låtarna har vi sjungit på musiklektionerna på skolan innan och eleverna verkar tycka mycket om dem. Catta kan intyga att sångerna sjungs även på rasterna och utanför musiklektionerna. Bakom kameran står Elin.

Söndagen 19 november spelade och sjöng tjejerna från ICH (Irente Children’s Home) två sånger i gudstjänsten. Jag kompade två låtar på gitarr. Låten som jag och tyska Lena har lärt tjejerna heter “Heaven is a wonderful place” och slutet på den lät såhär:

Jag vill också berätta att jag tycker att det är spännande med den tanzaniska kulturen. Oftast är den ganska timid – kenyaner tycker tydligen att sina grannar pratar väldigt tyst – men sen, helt plötsligt, kan det bli stoj och stim, dans och “lalalala”-utrop. Som ni såg i videon från Mama Mungas födelsedagskalas förra helgen. Den finns en sån film från kyrkan i söndags. Bakom kameran står Catta på bägge kyrkfilmerna.

Ha en bra vecka!

/Kattis

Att leva på landet med berg runtomkring, ca fyra kilometer från ”civilisatonen”, får mig att tänka tillbaka på mina två år på Helsjöns folkhögskola. Det är något speciellt. Att bo tätt inpå människor som jag träffar vid frukost, lunch och middag. Det bildas en särskild gemenskap med omsorg om varandra och delande av strömavbrott, tvättlinor, skratt, gråt och maträtter. Jag gillar det! Samtidigt som jag kan sakna gatlyktor på kvällarna och att bara ”gå runt hörnet” till närmsta mataffär. Och att få vara helt för mig själv. Häromkvällen tog jag en promenad med pannlampa på lervägen och njöt av den fullspäckade stjärnhimlen. Här kommer ett ljudklipp från min promenad:

Idag är det fredag och det betyder ”städdag” på Irente Children’s Home. Dagen till ära tvättades även fönster på barnhemmet. Här ser ni hur tjejerna rengör stolar, hinkar, badbaljor och andra föremål. Från vänster: Angel, Pauliner, Anna och Lydia, alla andra-årselever.

Jag undervisar i musik på Rainbow School tre dagar i veckan. Igår på hemvägen sjöng vi lite mer än vanligt, eftersom vi hade med oss en trumma på vägen. Det är egentligen på hemvägen från skolan då ”det händer” saker: sång, små konversationer, intresse för djur på vägen, människor vi möter eller andra små företeelser. Den vägen som tar ca 7 minuter för mig att promenera själv TILL musiklektionen kan ta 30 minuter på vägen hem med eleverna. Här är en liten filmsnutt från hemvägen igår:

Djur och odlingar hör livet på landet till. Som tidigare nämnt har det fötts två kalvar sen vi flyttade hit (vilket är exakt två månader idag! Till Irente Children’s Home Hostel). Nu får de vara bundna med varsitt rep sida vid sida. Den vita kalven är yngst. Och visst odlas det mycket här på ICH: kål, bananer av olika slag, apelsiner, potatis, sötpotatis, sallad, avokado och mycket mer. Som vi får glädjen av att äta till lunch.

Som avslut får ni Ananas-Kattis på bild. Jag är SÅ glad att säsongen är här nu! Finns risk för fler ananas-bilder innan denna utlandspraktik är slut. Trevlig helg! /Kattis

Solen skiner alltid i Tanzania… nja, nästan. Första veckorna var det mycket sol! Nu har det regnat i nästan två veckor, mer eller mindre. Så det har blivit mycket kortspel och innesittande. Men ändå har det hänt lite grejer här!

I söndags föddes ännu en kalv på Irente Children’s Home (ICH). Tyvärr missade jag även denna nedkomst, men dagen efter gick jag ner och tittade på underverket. På fotot syns Kalv nr 2 (det verkar inte som att man döper djur i detta land).

I tisdags anlände en ny bebis till ICH. Den första sen vi började arbeta här den 18 september. Det är en knappt två veckor gammal flicka vid namn Morana, från Korogwe, två timmar österut. Hennes pappa och släktingar tog med henne hit. Nu bor hon i rummet med de två tvillingarna Abrahamu och Wazari i ”Room for special aid”. Hoppas att hon ska få all den omsorg hon behöver, lilla hjärtat!

Barnhemmet har stort behov av renovering och reparation, berättade Mama Mdemu för oss i förra veckan. Det är alltifrån mindre underhåll till större som behöver göras. Eftersom barnen tar ut stoppningen på de gosedjur som tappat ett öra eller en arm och stoppar den i munnen, frågade jag om nål och tråd häromdagen. Det finns många gosedjur och kläder att laga, om det bara tas tid att göra det!

Tutaonana! (Vi ses/hörs!) /Kattis

Idag var det en högtidlig dag för Sekomu, kyrkans universitet i Usambarabergen. Över trettio präster i högtidlig skrud, blåorkester och polisbilar fanns vid välkomnandet av hedersgästen vid halv tio imorse: Den förre och tredje presidenten Benjamin William Mkapa. Som audiatoriumet på bilden ovan är döpt efter. Här kan ni höra hur han välkomnadet med en instrumental version av ”O, Store Gud”:

Därefter fick presidenten en spade och en demonstration av ”Plantera 1 miljon träd”-projektet gjordes, framför en skock fotografer. Nedanför Irente Children’s Home såg jag sen i eftermiddag hur ett bananträd bars över vägen för att (antar jag) bli planterat. Så, nedanför backen från vårt hus finns nu dessa fina bananträd på rad.

Celebrationen började klockan nio (officiellt), men det hela inleddes på riktigt vid kvart i elva när presidenten, poliser, alla präster och blåsorkestern klev in i auditoriumet med påmpa och ståt. Sen bestod dagen av en blandning av körsång (från gårdagens körfestival, jag antar att Elin vill blogga själv om detta!), bön, bibelläsning, predikan av biskop Steven Munga, flera tal av hans fru och f.d. vice direktör för Sekomu Anneth Munga, en finsk präst (som vi inte träffat tidigare) och såklart – preseident Mkapas tal framför diverse kameror. När vi åkte hemåt mot Irente igen var klockan kvart i tre – vi hade ännu inte ätit lunch – och då skulle ytterligare tre körer framträda. En festlig dag, dock med mycket stillastillande. Nu ser vi nog alla fram emot en liten mer lugn söndag, med bara sisådär 3 timmars gudstjänst i den lokala kyrkan.

/en trött Kattis

I månadags fick vi tre praktikanter mölighet att sitta ner med Mama Mdemu, chef för Irente Children’s Home (ICH), på egen hand. Hon berättade om hur ICH startade 1962 och om instutionens situation idag. Här nedan kommer en sammanfattning av vårt samtal.

Mama Mdemu är 75 år gammal och heter Enna i förnamn. Förnamnet används högst sällan. Hon blir oftast tilltalad som Mama, med “Shikamoo” (som används för att hälsa på äldre), men sinsemellan de anställda och henne används även “Dada” (Syster). Jag har blivit kallad “Dada Katarina” nu i veckan. Trevligt! Mama Mdemu har en sjuksköterskeutbildning och varit anställd för som enhetschef för regeringens hälsomyndighet i 35 år, fram till sin pension 1996. År 2003 blev hon tillfrågad av kyrkan att bli chef för ICH och tackade ja. Hennes kontrakt förnyas årligen.

Mama Mdemu berättar att det finns två typer av ”orphanages”: totalt föräldralös och delvis föräldralös. Den senare kategorin består av bebisar/barn som under 1,5-2 år saknar möjlighet till att ammas. Då kan de tas hand om på ICH fram tills dess att de kan äta själva och då kan återvända till t ex en ensamstående pappa. Här finns även övergivna barn och barn som har mödrar med psykiska sjukdomar. För att adoptera ett barn från ICH gör en statlig ansökan. Ofast görs det barnen är upp till 3 år gamla. Inte alla barn lyckas bli bortadaopterade. Därför färdigställs det ett särskilt hus för dessa barn och ungdomar. Ännu behövs det finansiellt stöd till detta, för att dra in vatten i huset och ordna med matlagningsmöjligheter.

Varje år är det ungefär 20 studenter som studerar och arbetar på ICH under 3-års tid. Irente Children’s Home är likt ett collage, som man ansöker till och gör examinationer för att komma in. Studenterna bor i husen som ligger intill barnhemmet och delar rum om 2-4 personer, de flesta i våningssängar. Klockan 6 ringer en klocka för väckning och kl 18 på kvällen samlar klockan studenterna för kvällsbön och gemensamma studier. De äldre studenterna hjälper de yngre och förhör dem. När man gjort klart sina tre år på ICH får man en examen, som kan användas för att söka jobb på skolor, instutioner och likanande. Sen blir studenterna även “good housewives”, påpekar Mama Mdemu. På deras examination den 29 september uppvisades kunskaper i matlagning, symaskin, tvättning och liknande sysslor.

Finansiellt har Irente Children’s Home det tufft. Instutionen stöttas primärt av stiftet. Gäster och individer ger tillfälliga donationer och gåvor. I huset vi bor i under vår praktik (Irente Children’s Home Hostel) kan gäster övernatta och på området finns en liten kiosk, försäljning av grönsaker (när regnen har fallit i rätt mängd) och besökande grupper som kan äta lunch på beställning. Ekomomin har kraftigt försämrats eftersom donationer utanför stiftet/utomlands ifrån plötsligt har tagit slut. Mama Mdemu förklarar att det är bättre att “stå på egna ben” för att kunna planera långsiktigt och adiminstrera arbetet mer hållbart. Det behövs mycket renovering på ICH och arbetskraft för att slutföra projekt. Till dessa önskas lokal arbetskraft, som kan komma tillbaka vid behov. Bra perspektiv – som vi hoppas blir verklighet! /Kattis

Idag har vi börjat på våra respektive praktikplatser här i Irente. Jag och Lena, tyska tjejen som ska vara volontär här i ett år, började på Irente Children’s Home tillsammans. Jag var på avdelningen där barn i åldern 9 månader till 1 år bor, och kommer att vara där resten av veckan. Lena började på avldelningen med 8 barn i åldern 1-8 månader. Det fina med den här instutionen är att man är noga med dess namn, för barnen BOR ju faktiskt här, detta är deras hem: Irente Children’s Home (ICH). I månadsskiftet som kommer firar ICH 55 års-jubileum. Det ska vi vara med och fira!

På min avdelning (denna vecka) är fokus på att lära barnen att gå. Två av barnen kan det redan och övar fritt! Mot möblerna i rummet och går några steg mot personalen. Det är både anställd personal på plats och tanzanianska tjejer som gör praktik parallellt med sina studier, under 1-2 år. Idag hann jag prata med Anna, Florence och Upendo, vilket betyder kärlek på swahili. Mycket trevliga allihop!

En bra sång till övningen att lära sig stå och gå är denna: Simama kaa. Den lärde vi oss sjunga på kyrkans universitet, Sekomu, förra veckan. Kul att den nu får praktiseras! Fritt översätt är texten: ”Stå upp och sätt dig. /x2/ Hoppa, hoppa, hoppa. Stå upp och sätt dig.”

Det var allt för nu! /Kattis

Det har blivit mycket resande de första dagarna! Först den långa resan Malmö-Kastrup-Amsterdam Schipol-Kilimanjaro. Lyssna gärna på vår ljudhälsning i taxin från Kilimanjaro International Airport, torsdag 7 september: Taxi från flygplatsen. Första natten sov vi på K-logde Clementina Foundation under våra myggnät. Glada att ha anlänt och trötta efter resan!

Dag två mötte Mussa oss, som jobbar på kyrkans universitet SEKOMU. Tillsammans åkte vi 5,5 timmars buss mellan Moshi och Lushoto. Lyssna gärna på den andra ljudhälsningen, från bussresan. I bakgrunden hörs en av alla de musikvideor, som spelades under resan: Bussresa Moshi-Lushoto.

Nu är vi glada att ha landat på SEKOMU, för en veckas swahili-kurs. Mer uppdateringar kommer!

Wasalaam, Katarina