Gränser kan väcka många tankar och känslor. Privat område. Tillträde förbjudet för obehöriga. Det finns mängder av gränser på denna jord. Synliga gränser och osynliga gränser. Gränser som upplevs som positiva och nödvändiga och gränser som bara är konstiga och destruktiva.
Ibland diskuteras gränser ljudligt och intensivt. Det kan gälla tomtgränser, nationsgränser eller gränserna som domarna sätter på fotbollsplan. Gula och röda kort markerar en gräns.
Lagstiftningen i vårt land reglerar gränser om hur vi får bete oss mot varandra. En människa har också sina gränser. För vad man orkar och klarar av. Men också hur andra människor får tränga sig på. Så viktigt det är att respektera människors olika stoppskyltar! Du har ingen rätt att göra mig illa. Eller när någon säger: ”Jag vill inte!”.
När det är fest har vi också våra gränser. Vi har i vårt land just upplevt studentider med mängder av studentfester och framöver i sommar är det kanske också fester som väntar. Hur många ska vi bjuda och vilka ska vi bjuda? Gränserna rör både antalet och vem som ska komma.
Gränsen kan handla om hur väl vi känner varandra eller kanske hur mycket vi uppskattar den personen. Att bli bjuden kan väcka glädje och att inte bli det stor besvikelse och frustration.
På söndag är temat ”Kallelsen till Guds rike”, som hos Jesus i evangeliet liknas just vid en stor fest. Det speciella med denna fest är att precis alla människor är kallade eller bjudna. Ingen är undantagen. Och alla får plats. Gud har i sitt rike med sin inbjudan till oss inga gränser. I himlen handlar det om ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” (Uppenbarelseboken 7:9).
I liknelsen om den stora festen är det människorna som kommer med ursäkter att de inte kan komma. Det är människan som står för gränsen. Jesus Kristus är Guds utsträckta händer, Guds öppna famn. Det är vi som har möjligheten att tacka ja. Men vi kan också välja nej.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej” (Psalmboken 289).