Under rubriken ”Mänskligt elände gör sig bäst på avstånd” berättar Eva-Lotta Hultén om en upplevelse, som blir en startpunkt för hennes tankar om hur det är att vara tiggare och sitta vid en mataffär i hopp om att bli sedd och få hjälp.
Eva-Lotta Hultén berättar i en krönika i GP (torsdag 5/2 2015) om hur hon som 19-åring på resa fick en matförgiftning i en liten stad i Brasilien. Hon blev liggande på sitt hotellrum men insåg att hon behövde hjälp och gick till receptionen. Hon kunde köpa en flaska vatten, men kvinnan i receptionen brydde sig inte alls i övrigt. Hon kände sig liten och ensam, men överlevde och kunde resa vidare.
Ingen väljer att sitta och tigga för sitt nöjes skull. Hur känner sig den människan, vad tänker hon om sin situation och hur blir hon bemött? Man är där för att man är utelämnad till andra människors godhet och omsorg för att få hjälp. Hur hanterar vi situationen?
Se, eller vända sig bort?
Gör vi som kvinnan i receptionen, struntar i personen, eller möter vi på något sätt den person som sitter där och tigger? Som tiggare möter man alla slags reaktioner, alltifrån att bli föraktad, misstrodd, ignorerad till vänlighet, omsorg och kanske någon enstaka gång få en gåva. Vad har vi för ansvar i den situationen? Tiggaren ställer mig inför ett val. Ser jag honom eller vänder jag mig bort?
De senaste söndagarna har det kommit en tiggare och varit med vid gudstjänsten i Backa kyrka. Han har inte gått omkring och tiggt under gudstjänsten, utan väntat, varit med vid kyrkkaffet och sedan suttit med sin kopp vid utgången. Den som vill har möjlighet att ge, den som inte vill kan låta bli.
Bemötande
Jag fick som kyrkoherde frågan hur vi ska göra, för tiggaren i kyrkan ställer oss som kyrka inför ett val. Jesus säger: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem.” Det kallas den gyllene regeln. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. I det perspektivet är valet enkelt utifrån det budskap som vi som kyrka har att förvalta.
Eller som Eva-Lotta Hultén skriver i sin artikel: ”den verkliga konsten är att möta andra på ett sätt som låter dem fortsätta att känna sig som människor och inte som sanitära olägenheter, alldeles oavsett om vi har möjlighet att hjälpa eller ej.”
Vi kan alla möta den andre med ett leende, en blick, en nick som hälsning och låta den andre veta att han är sedd och accepterad. Kanske också ge en gåva om jag har möjlighet. Så tiggaren är välkommen till kyrkan precis som alla andra. Han ska inte behöva vänta utanför i kylan, utan vara med där inne, bland oss som är där. Det tragiska är inte att han är där, i kyrkan eller utanför mataffären. Det tragiska är att han är så ensam och utelämnad att han behöver vara där och även på många andra ställen för att få hjälp.
Att förbjuda tiggeriet, som somliga vill (Det stoppade förslaget om förbud i Norge har varit aktuellt i veckan), avskaffar inte fattigdomen. Han har all rätt att vara där och det är vårt ansvar att hjälpa honom, men framför allt att bygga ett samhälle med generositet, där ingen behöver vara ensam, rädd och utlämnad till att tigga. Eller vad säger du? Dela dina tankar i en kommentar.
Foto: Jackson Lee, Flickr CC BY-NC-SA 2.0
4 kommentarer
Leif Dahlin säger
9 februari 2015 – 04:58Hej Ullis, Marie och Mickan!
Tack för er respons på det jag skrivit. Mina efterenheter av att arbeta i olika miljöer, Malaysia, Askim, Bergsjön, bl a med papperslösa flyktingar och nu i Backa har lärt mig att bemötandet av den andre är jätteviktigt. Jag kan inte lösa den andres problem, men jag kan se och bemöta den andre som en jämlik, värd att bli respekterad och lyssnad till. Och viktigt också att ta debatten med sverigedemokrater och andra som vill skapa avstånd och gränser i stället för att bygga gemenskap, ömsesidigt erkännande och närhet.
ullis säger
9 februari 2015 – 01:17Jag tror också, som du skriver Leif, att nyckeln till hur vi ska agera som kyrka och som enskilda kristna ligger i Den gyllene regeln.
Om jag själv kan sätta mig in i hur det skulle vara att bo i ett land som fungerar som Rumänien, och ekonomin för mig och min familj skulle fullständigt haverera, och jag skulle behöva sitta och tigga för att familjen, min barn och gamla föräldrar ska kunna äta, är det inte svårt att ge av mitt överflöd, och samtidigt verka för, och hoppas på att länder som Rumänien ska kunna ta ett större ansvar för sina landsmän.
Tiggeri är den allra sista utvägen för en människa, låt oss komma ihåg det.
marie buhr säger
7 februari 2015 – 10:23jag tänker att man ska hjälpa ekonomiskt när man kan. Det kan vara tiokronan till kundvagnen..en annan dag när du känner dej mer rik eller mindre fattig kan det vara en eller tre hundralappar. Det kan vara att gå in och köpa the och en smörgås och ge tiggaren utanför dörren växeln. Det gör den personen gott för den vet att Du tänker på den, men det gör också Dig gott för det känns gott att hjälpa. Många säger att man istället ska skänka pengarna till en välgörenhetsorganisation som hjälper romer på plats, men inget hindrar väl att man gör både ock. Sedan ska man försöka ta diskussionen om människovärde i fikarummet med jobbar kompisarna. Många tycker det är jobbigt att ställas inför valet och väljer att INTE se den andre...det är mycket värre - det är en förträngningsmeaknism som slår tillbaka på dig själv när du minst anar det.
Mikkan säger
6 februari 2015 – 04:42Det finns få saker som sliter mer i mitt hjärta än när någon människa ser en annan människa som mindre värd än smuts.
Bra post och goda tankar. Jag tror att många i Göteborg idag har glömt bort att det faktiskt är människor som sitter där. Det är nog svårt för oss att förstå hur det är i deras situation men jag tror att vågar man tänka efter på hur desperat man själv måste vara för att utsätta sig själv för den förnedring som det innebär att vara tiggare - då kanske vi också kan förstå att dessa människor inte är här för att de tror att de har andra val.
Det gör mig glad att Backa är en församling där alla är välkomna! Annars vore vi inte kristna!