I bilen med en hoppande mobil i handen, och med nagellacksflaskan i den andra. Snart ska mascaran på också… (Lovar att jag sitter i passagerarsätet.) Alltid ute i sista minuten… Konstigt nog är tiden alltid före mig. Hur jag än gör. Alltid händer något oväntat också precis innan jag ska iväg. Katten välter ner något som måste torkas eller dammsugas upp, fåren väljer att göra en utflykt utanför stallet eller så hittar man helt enkelt inte bilnycklarna. Detta händer som sagt aldrig när det skulle vara gott om tid till att ordna och dona med sådant.

Aj vad ont det gör i huvudet. Nej just det, det bara bränner på vissa ställen där locktången varit för nära. Suck!

Tiden. Tänk att det redan börjar närma sig ett nytt år. Precis som med julen så är det något magiskt med nyårsafton. Något nytt väntar, vi har förhoppningar och önskningar. Guds nåd är ny varje dag. I Guds hus finns det många rum. Vi får alla plats och vi behövs alla. Vi är födda olika men ändå lika och är lika värdefulla. Är vi rädda och oroliga inför det nya året får vi ta emot 3 ord från Jesus varje dag. ”Var inte rädd” som står 365 gånger i Bibeln.

Varje dag är han med oss!

Ett gott nytt välsignat år önskar jag er alla. Var rädda om er och älska er själva och er nästa!

Tusen tack för detta år kära läsare.

Kram från mig. Nu är vi framme!

Skilda världar och vägar.

Efter en glittrande show på Malmö Opera (Top Hat) går vi glada i sinnet för att hitta bilen vi satt i P- huset vid triangeln. Dock är alla vägar vi hittar igenbommade vid denna tid ner till parkeringshuset. Olika människor ger oss olika förslag på hur man kommer ner. Men alla vägar är stängda…

Jag ser min dopkyrka, Johannes kyrkan, och vill trots den sena timmen gå dit. Har ändå gett upp hoppet om bilen, så då kan vi ju lika gärna njuta lite av kyrkan. När vi närmar oss kyrkan ser vi att den är öppen. Jag hoppas på att det är en mässa vi kan avsluta dagen med, och så kan vi ju återigen fråga om vägen ner till parkeringshuset.

Egentligen så kände jag till situationen… Men tankarna var fortfarande på glittriga dräkter och steppskor. Därinne möts jag av nattarbetare (kolleger) som är på plats för att hjälpa människor på flykt. Människor ligger utspridda i kyrkan och sover. Ett av våra mest primära behov.

Det var som att få en käftsmäll om hur bra jag har det…

Natten döljer det svåra, och sveper in världen i ett skyddande mörker. På dagen fylls samma kyrka återigen med människor, men av andra anledningar. Då är det dop, begravningar, vigslar och andra verksamheter. Tills natten åter kommer.

Så bra man har det om det bara är vägen ner till ett parkeringshus man inte kommer igenom. Det finns andra vägar för andra människor som också är igenbommande, men som är livsavgörande att få korsa.

Gud gör kyrkans port vid nog att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap. Gör dess tröskel slät nog att vilsna fötter inte snubblar. Gud, låt kyrkans dörr bli en port till ditt eviga rike.

”När hela jorden sover, Guds öga vakar än. I nattens tusen stjärnor vi känner det igen. När hela jorden sover och mörker faller på, hur härligt att få tänka: Min Gud ser mig ändå!” Lina Sandell

I dagarna har jag hunnit fylla 30 år. Ja, jisses! Hur hände det!? Det sägs att det är då livet börjar. Men nog har jag levt alltid. Jag tar emot denna ålder med kärlek, förväntan, och inte att sticka under stol med – lite skräck. Haha. Har blivit ordentligt firad. Konfirmander har sjungit för mig. Syskon och andra familjemedlemmar har kommit och firat mig i stormen och vänner har bjudits in till överraskningsfest. Känner mig rik. Men mina vänner vet om att jag bara kan bli överaskad med måtta… Jag måste ha en viss förvarning så att jag hinner lägga sista handen på städning och annat. Kanske är detta kontrollbehov något jag växer ifrån nu när jag ”blivit stor.”

December, december…

Julkort har tagits…

Julfester har avverkats. Trevligt på Malmö Arena med många fina artister.

Julvandring i kyrkan för försteklassare. Oh vad jag älskar att spela teater. Saknar de gamla goda dagarna när jag gjorde det mest hela tiden… Goa kolleger har jag med som lever sig in med hjärta och själ. Det är så kul att möta barnen i andra sammanhang efter julspelet och de högt ropar; Det är ju Du, som var ängeln, visst var det!?

Luciatåg i kyrkan en tidig morgon. Det är fullsatt och stämningen är varm.

”Tack Gud för Lucia, som älskade Kristus och inte fruktade kejsarens makt. Låt nu ljusen, sångerna och stämningen göra oss öppna för den godhet som är starkare än ondskan i världen. Kom med ditt ljus som skingrar mörkret inom oss. Tack för att du vill vara oss nära.”

(Ur bönboken Tradition och liv.)

Efter dopet i Asmundtorps kyrka säger jag till musikern: ”Vi ses strax till vigseln i >Tofta kyrka.< ” Nja det är onödigt svarar hon eftersom vigseln är i >Annelövs kyrka.< Visst ja säger jag, då ses vi där. Väl vid kyrkporten undrar jag varför porten är låst och inga bilar är på plats. Då blir jag varse om att jag står vid >Saxtorps kyrka< …

 Allt gick dock bra hela dagen. Men märker efter ett par dagar att jag fått med mig ringasken hem. (Men utan ringar i som tur är…)

Ibland när jag har Gud och Spagetti bygger jag upp bibelberättelsen som jag valt för den dagen. Tycker om att åskådliggöra berättelsen på detta sätt. Se nedan om du kan gissa rätt berättelse. (Rätt svar längst ner)

Önskar mig dock andra figurer till församlingen så jag slipper ha ”Byggare Bob” som Jesus. Iofs var han ju snickarson men ändå…

Bild 1:  Jesus står på ”svindlande” höjder. Men det räcker tydligen inte…

Bild 2: En stad och en by…

Svindlande ögonblick var det även när selfies togs från lastaren. En vacker kväll med dis och dimma när betor just tagits upp ur marken. Ibland får naturen mig att verkligen häpna och aldrig kan ögonblicken helt ges rättvisa åt på bild. Kanske just för att det är ett ögonblick av skönhet.

Bild 1:  När Jesus från Nasaret besökte staden, klättrade Sackaios, som var liten till växten, ivrigt upp i ett sykomorträd för att få bättre överblick. Jesus fick syn på honom och bjöd sig hem till honom: ”I dag skall jag gästa ditt hem.” (Luk 19:5). Mötet med Jesus fick vittgående konsekvenser för Sackaios, som insåg att han var tvungen att bryta upp från sitt gamla liv och beslöt sig för att bli en anhängare till Jesus. Han delade ut sina pengar till dem han tagit dem från. ”Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” (Luk. 19:8).

Bild 2: När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” Och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” Matteus 21

I våra minnen var det kanske bättre förr. Men i verkligheten måste vi se till att det blir bättre framöver.

Det är mycket som händer i vår värld och i vårt land just nu. Det delas ut lappar från ett främlingsfientligt parti där det uppmanas att inte komma till vårt land… Samtidigt som en av våra allra mest folkkära artister, Niklas Strömstedt, ger sin syn på saken och sjunger sin version av Jenny Berggrens (Ace of base) Happy nation i Så mycket bättre.

Hela svenska folket skriver inte under på vare sig det förstnämnda eller det sistnämnda. Men vi är många som reagerar och vill vara med i debatten.

”Svenska flaggan kan vara mer än gul och blå”  ”Se den värld du lever i, alla människor är VI”  – Niklas Strömstedt

”Lyckolandet”, kan inte göra allt, men vi kan göra mycket.

Så banalt det kan låta att vilja ha fred och rättvisa. Varför har det blivit så? Har vi gett upp? Men visst har de flesta av oss samma dröm och vision som Martin L King Jr. ”I have a Dream” Låt oss inte glömma denna dröm som kan bli mer än det. Låt oss inte sluta tala om den som om den vore urvattnad och förlegad. Livet är skört. Människan likaså. Varje gång någon dör blir vi påminda om det. Under Allhelgonahelgen var många ute vid gravarna och tände ljus. Kyrkogårdarna fylldes med gravljus och förvandlades i höstmörkret till ljushav.

Den helgen blir gränsen mellan liv och död och gränsen mellan den här världen och andra lite mer genomskinlig.

Gränsen mellan ditt och mitt liv är också genomskinlig. Ingens liv är mer värt än någon annans. Ändå är det precis så några vill ha det. Vem är jag att bestämma vad som är mitt eller ditt? Eller vem som har rätt till den ena eller det andra?

Om det ändå vore som förr, på den tiden Gud vakade över mig, när han lät sitt ljus skina över mitt huvud och lyste mig väg genom mörkret, när jag var i min krafts dagar och Gud beskyddade mitt hem. Job 29:1-4

Det är så lite vi förstår och ändå tror vi att vi förstår allt. När människan upphöjer sig och bestämmer över andras öde som kostar dem allt undrar jag: Vem kör egentligen?

”Är det din vishet som får höken att flyga och med utbredda vingar styra mot söder? Befaller du örnen att stiga mot höjden och bygga sitt näste högt uppe? Job 39:29-30

Människan är trots allt bara människa, om än skapad till Guds avbild.

Allt handlar om ansvar!

… Ansvar om vår skapelse som får mig att tänka tillbaka på kursdagar i Helsingborg som vi haft i höst om modern naturvetenskap/kristen tro.

Några anteckningar från dessa dagar: Vi måste förhålla oss till den kunskap vi har om världen och inte låtsas att denna kunskap inte finns. Detta för att en hederlig teologi ska upprätthållas. Vi behöver också förhålla oss till vad den ”allmänna” sanningen är. Som kyrka i världen behöver vi bli tydliga med vad vi tror. Detta eftersom det ”förr” såg ut så här: Först kom människor till tro sen undervisning. Idag: snarare tvärtom.

Naturvetenskapen i sig svarar inte på frågan om Guds existens. Även om naturvetare har åsikter i ämnet.  När naturvetenskapen går framåt gläds vi, men räds inte då det ena inte behöver utesluta det andra. Frågorna kräver dialog och jag tror definitivt att teologi, religion och religionsfilosofi bidrar med en fördjupad diskussion.

Till sist önskar jag er kära läsare en fortsatt fin vecka och skickar med er en något mer lättsmält (kan behövas) bild från Alicante härförleden.

När onda tankar blir till handling blir sorgen över detta så svår att ta in och förstå. Samtidigt ”krymper världen” och vi blir varse om hur många människor som vill visa att de bryr sig och vill göra skillnad för vår värld. Tack Gud för det. Ibland när goda tankar blir till handling syns det oftast inte lika mycket och får inte lika mycket uppmärksamhet. Men Gud ser. Alla handlingar i kärlekens tecken gör skillnad. Var och en av oss kan göra skillnad. Även det lilla gör skillnad.

Alla goda ögonblick och stunder ger oss möjlighet att se in i Guds rike.

Här kommer lite bilder från när vår församling hade barnloppis till förmån för välgörenhet. Massor av människor kom och glädjen blev stor för många som behövde den som mest.

En annan underbar dag var på Tacksägelsedagen som varit. Då vi i församlingen fick möta många barn och familjer. Jag och Krister pyntade kyrkan med betor, halm, grödor mm. från gården. En härlig dag med många skratt och möten.

Dop är också en fest i kärlekens tecken. Den döpte lyfts upp för att hen är just hen, skapad till Guds avbild och till den unika människa hen är. Kallad till kärlek och att vara Guds lärjunge. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss. Men i dopet ges ett löfte om ett liv som aldrig dör. Där Jesus alltid är med och delar tårar och skratt. Lyfter, stöder och bär. Gud kallar oss vid namn. Vet du varför? För att det finns ingen som du. Och det är bra!

I detta dop hade en storasyster en barnfrälsarkrans. Tack säger jag för det doptalet jag då fick gratis av denna lilla flicka.

Guds rike spirar och gror även då vi inte alltid tror det. Det gör även grödorna hemma på gården. Vi har haft biskopsvisitation i vårt kontrakt, vilket var en intensiv men inspirationsrik och rolig vecka.

Helgen har annars bjudit på familjefest i Västerås och Stockholm. I skrivande stund är jag på Kastrup med min kära vän Ida och hennes dotter på väg till Alicante.

Så; Hasta la vista baby.

Att vara präst i Svenska kyrkan är helt fantastiskt. Men det är klart att somliga dagar är svårare än andra. Ändå skulle jag inte vilja vara utan dessa dagar. Då tänker jag på alla möten med människor som berör. Däremot hade jag önskat att somliga saker inte hade behövt inträffa i de liv jag möter. Att mista en älskad bror som endast blev lite över tjugo år är en smärta jag inte kan föreställa mig. När den person man älskade så mycket inte orkade leva mer och därför lämnade jordelivet, måste urholka de som blir lämnade kvar något alldeles kopiöst. Varför? Frågorna blir många. Det finns inga enkla svar. Ändå ställer vi våra frågor och ropar våra varför. Det som växer i oss måste få komma till uttryck och för att uthärda så måste vi dela.

Det som slår mig är hur stark människan är. De anhöriga jag möter finner ofta en inre styrka som lyfter upp och leder henne ut ur den allra mörkaste sorgen. Denna inre styrka kallar jag; Guds kärlek, handling och omsorg. Det finns inget specialrecept för att sorgen ska läka. Allt måste få ha sin gång. Jag tror INTE att det finns en mening med ALLT som sker men jag ser ofta något hända med de människor som brottats med något svårt. Lite som att Gud drejar om oss. Förut var du en ler-kruka och nu är du kanske en ler-vas. Samma människa, fast med ärr i själen som kanske fått dig att se på livet, tillvaron och meningen på ett annat sätt.

Och vad kan jag göra? Egentligen inget mer än att lyssna och finnas.

Någon bad mig om att ha med sinnesrobönen på begravningen… – Självklart säger jag.

”Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden, Gud ge mig sinnesro. ”

Ibland är livet som präst i Svenska kyrkan lite som i ett hönshus. Man springer från ställe till ställe och hela tiden kommer det fram något nytt att picka i sig. Ibland är ljudnivån hög med mycket kacklande och ibland måste man bara få sitta still på sin pinne och begrunda.

Vi har skaffat höns och jag har i mitt anletes svett snickrat, målat och röjt. Har fått hönshuset precis så som jag vill ha det… Precis som jag vill ha det är kanske att ta i. Men nu är jag ju inte anställd på TV4 på ”Äntligen hemma,” så detta duger fint för mig. De går upp och ner för stegen och om kvällarna sitter dem ute och tittar på solnedgången innan det är dags för sin tupplur.

En fridfull kväll fångad på bild.

 Tavlor på väggen måste dem ju också ha. En sida från en Ikeatidning blev fint. Nu har jag även utökat med en stor tavla på Pettson och Findus. Kalla mig knäpp om ni vill.

Konfirmanderna är i full gång. Me like! Vi hade en trivselkväll tillsammans med båda konfirmandgrupperna och lekte lekar och åt tacos. Härligt värre!

Och så har ”Gud och Spagetti” som jag startat upp kommit igång. Vi träffas varannan torsdag i församlingshemmet kl 17 och äter tillsammans. Sen firar vi en gudstjänst tillsammans med mycket sång och rörelse. För att sen pyssla med något som oftast är kopplat till den bibelberättelse jag använt mig utav under gudstjänsten. Det är så härligt att träffa familjerna. Här får man komma som man är, perfekt för stressade småbarnsfamiljer som istället önskar lite kvalitetstid med varandra en vanlig vardagskväll.

Ta hand om er. Nu är hösten här med alla färger och höga luft. Efter fårklippning blev det en tur till äppelmarknaden i Kivik.

Lev och älska.

När information når dig kan det vara både utvecklande och givande. Samt förödande eller något motsägelsefullt gentemot annan information. Livet är som bekant varken svart eller vitt. Eller jo, ibland känns det förstås som svart respektive vitt. Men oftast består det av flera nyanser av grått.

Hmm, var det här flummigt? Ja, kanske något. Ibland känner jag mig som en blandning av Thomas Di Leva, Maria Montazami och Björn Ranelid. Det är dock fredag och hjärnan har gått på högvarv hela veckan med allt som hör prästjobbet till. Dock tänker jag flytta fokus si sådär en 10 dagar tillbaka i tiden.

”Gör skillnad” hette Lunds stifts medarbetarmöte den 1-2 september. Ca 850 personer som arbetar på något sätt i Svenska kyrkan hade samlats för att inspireras och utmanas dessa två dagar i Lund. Är tacksam för fortbildningsdagar som dessa!

En mening från ett av de seminarier jag hade valt löd som följer:

”En kvinna som jobbade för NASA hade som arbetsuppgift att göra te. Hon fick frågan: Vad är ditt jobb? – Mitt jobb är att se till att någon når månen.”

Hon såg sitt arbete i ett större sammanhang. Ur ett större perspektiv. Gör du det? Tror du att du bara gör något litet eller att det verkligen kan göra skillnad? Gud tror på att du kan växa och kyrkan ska vara en plattform för det.

Det är bara människor som behöver och söker mening i sin tillvaro. Vilka arenor finns det som ger människan detta? Allt går snabbare idag. På gott och ont. Om ett fruktansvärt stormoväder kommer att dra in över landet vet vi detta i god tid. Men all annan information då? Vi matas med information på ett sätt som aldrig förr. Vi kan inte ens titta på ett tv program utan att det ska rulla förbi en textremsa om kommande program. Allt pockar på vår uppmärksamhet hela tiden. Fokus, är det viktigt eller bara ett ord? (I detta nu plingade det till på min telefon om att något nytt hänt på facebook. Ska jag titta eller fortsätta att göra det jag gjorde? Nämligen att skriva denna text.) Visste ni att det finns något som kallas Phantom vibration syndrome = Att känna vibrationer fastän mobilen inte vibrerar. Inte konstigt att vi tappar fokus och därför tycker det är mer bekvämt att läsa kortare texter på mobilen eller paddan än att sitta i en fåtölj med en bok. Människan har numera en uppmärksamhetstid på 8 sekunder. Guldfisken har 9…

Allt ska gå fort helt enkelt. Men somliga saker har sin egen gång, dygnet kommer alltid att ha 24h och något måste kanske ut om vi väljer att hela tiden lägga till. Och vad är då viktigast att prioritera? Det finns heller inget quick fix för relationer, barn, eller relationen till Gud. Liksom whiskyn och osten behöver tid för att komma till sin rätt behöver även människan det.

Så under dessa kursdagar blev jag alltså påmind om att: ”Det gäller att inte tappa bilden om lägerelden. Där vi satt runt omkring och berättade berättelserna för varandra.”

Samtidigt var dag 1 och 2 något motsägelsefulla. Men som sagt, ingeting är ju varken svart eller vitt. På ett seminarium om medieforskning fick vi lära oss vart vi bäst når ut som kyrka i den mediala världen och hur. Att hänga med och helst ligga steget före. Ska vi vara ytterligare en instans som pockar på de ungas uppmärksamhet? Ja, det måste vi. Samtidigt som vi måste vara den där platsen runt elden och ta frågan: ”Det är mycket nu – hur ska man då hinna med Gud?” på allvar.

Vi har definitivt en uppgift och ett glatt budskap att förkunna. Bibelns berättelser måste enligt min mening få en högre prioritet i Svenska kyrkan och vi måste våga vara kyrka. Men viktigast är att vi pekar på Jesus. Och låter Jesus få möjlighet att själv tala till oss. Det viktigaste är inte hur många likes vi får på ett inlägg publicerat från vår kyrka även om det är kul.

  VS.  

Vi fick också höra om begreppet: Mixed economy – vi behöver både nya uttryck för att vara kyrka samt våra gamla traditionsbärande uttryck. Om Fresh expressions och Messi Church. Så kul detta lät tyckte jag. (Känns som att spagettikvällarna, ”Gud och spagetti” jag tjatat mig till i vår församling kan ha drag av detta.) När man samlas, människor i alla åldrar kring en bibelberättelse och samtalar kring berättelsen på olika sätt som passar för var och en. Och äter och pysslar tillsammans.

Det finns så många vägar, så mycket att fundera kring, så många verksamheter som kan startas. Men det viktigaste är att gräva och söka där man står, tillsammans som man är.

Till sist vill jag också säga i just paradoxens tecken…

De första fyra raderna i detta blogginlägg beskrev känslorna som kan uppkomma när vi blir upplysta med information. Kursdagarna gav inspiration och mersmak. Dels för att de seminarier jag gick på inte var helt i linje med varandra vilket gjorde att tankeprocessen om hur man kan kombinera det bästa av två världar sattes igång. Så tack för denna positiva input!

Men informationen vi dagligen får på nyheterna om människor som flyr sina hem och liv är fruktansvärda att ta in. Jag tänker såklart på den  flyktingproblematik som råder just nu i Europa.

Det är förödande bilder som svetsar sig fast i ens inre. Vem kunde inte känna sorgen och ilskan i bröstet när vi såg pojken på stranden i Turkiet, som lika gärna kunde varit en bror eller son till dig eller mig. Guds kärlek är fortfarande levande över hela jorden, men konsekvenserna efter människors rädslor, egoism och förtryck gör att den känns som att den stundtals dolts. Eftersom besvikelsen över vilken smärta vi människor kan åstadkomma ibland tar över. Men detta kan vändas, människans kapacitet till kärlek och medmänsklighet är ännu större. Då ser vi Guds ljus igen. Även Jesus var en flykting och det finns inget som säger att du och jag eller kommande generationer efter oss aldrig kommer att bli det.

Vi kan göra skillnad!

#Gör skillnad

Hur kan vi hjälpa?

Psalm 289

Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. Vi frihet fick att bo där, gå och komma, att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”, Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.

Sann vänskap innefattar lojalitet. Bibeln säger i Ordspråksboken 17:17 ”En vän visar alltid kärlek, en broder är till för att hjälpa i nöden.”

Jesus är vår bästa vän. Bibeln säger i Johannesevangeliet 15:15 ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.”

Vilka karaktärsdrag bör goda vänner ha? Bibeln säger i Filipperbrevet 2:3-4 ”Var fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.”

Skvaller kan förstöra vänskap. Bibeln säger i Ordspråksboken 16:28 ”En falsk man vållar strid, baktalaren skiljer vänner åt.”

En vän kan vara uppriktig med dig även om det skulle göra ont. Bibeln säger i Ordspråksboken 27:6 ”Vännens örfil är ärligt menad, fiendens kyssar vill bedra.”

En vän är någon, med vilken du kan vara fullständigt förtrolig, ta av din mask, och som du sakta kan komma nära och vara dig själv med. Detta tar tid och är också riskfyllt, men detta är betydelsen av vänskap. Idag kallar han oss för vänner.

Vänskap är en av livets största gåvor. Den är ömsesidig. I vänskapen kan man dela allt. Vänner kan stödja, förmana och uppmuntra varandra. Filosofer och författare har, både före och utanför kristen tro, reflekterat över vänskapens gåva och väsen. Vänskapen liknar kärleken, säger de, den börjar som en känslomässig dragning mellan två människor. Men det är inte en dragning till kroppslig förening, utan en längtan efter enhet i tanke och vilja.

I Jesu Syraks bok läser vi: ”En trogen vän är ett starkt värn. Att finna en sådan är att finna en skatt. En trogen vän är ett omätligt värde… en livgivande dryck.”

När en ny termin börjar kan det vara som att ett nytt kapitel i livet tar vid. När förskolebarnet ska börja försteklass. Eller mellanstadiebarnet ska börja 7:an och kanske helt byter skola/ort och lämnar (barndomen,) som det kan kännas efter sig. Eller när högstadieeleven ska börja gymnasiet och hitta sin >linje< i livet. Eller för mamman, pappan, grannen, den nyss frånskilda, hen mitt i livet. Det handlar om Mig och Dig.

Självklart skiljer dessa nya kapitel sig efter vilken sorts bok man skriver på just nu i livet. Men efter en semester kan man ha hunnit funderat på saker man tidigare inte tänkt. Tankarna, känslorna och det obearbetade kanske har funnits där, men stressen, sorlet och vardagens alla måsten har legat som ett brunnslock över. Inget har synts utanpå. Allt har bara fortgått utan eftertanke. Men under locket har det stilla bubblat. Och när lugnet infunnit sig har kraften av alla dessa förtryckta känslor sprutat upp som en underjordisk källa.

Kan detta vara grunden till varför många efter eller mitt i en semester känner att allt inte är som det ska. Många hamnar i depressioner och relationer tar slut. Efter en semester är det många människor som pratar om att de tidigare känt sig vilsna. Men stressen i vardagen har gjort att man glömt bort sig själv eller varför man lever på ett visst sätt eller med en viss människa.

Men det kan självklart (och förmodligen det mest vanliga) också vara något positivt med dessa nya tankar som kan väckas i vilans ofta läkande kraft. En vändning sker. Kanske har du länge haft en längtan efter att göra något annat, byta jobb, våga testa dina drömmar, eller göra en radikal förändring i ditt liv?

Men jag tänkte fokusera lite på varför de negativa känslorna föds.

Det farliga med ”ekorrhjulet” vi springer i till mans i vardagen, utan att hämta andrum, är att det psykiska immunförsvaret (eget påhittat ord tror jag) blir ordentligt påfrestat. Allt går ”fint” tills det oförutsedda sker. Du blir lurad, sviken, sårad, du mister din bästa vän, hen som var din klippa, något eller någon dör. Livet självt brister och hjärtat går i tusen bitar. Då är du inte rustad och du faller så många våningar att du inte vet hur du överhuvudtaget ska kunna klättra upp.

Jag dammade av Ann Heberleins bok: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och läste den med en klump i magen. Jag är medveten om att denna bok bottnar i en kvinna med bipolär sjukdom. Dock tänker jag att titeln ändå angriper en känsla och ett tillstånd många människor världen över någon gång känt i livet vare sig de haft en diagnos eller inte. Ibland blir livet övermäktigt och till synes ohanterligt. Här tror jag som sagt att vårt ”psykiska immunförsvar” spelar stor roll i hur vi hanterar en livskris. Vad morgondagen väntar oss vet vi inte, allt kan ryckas från oss från en dag till en annan. Men Guds nåd är var morgon ny, ja stor är hans trofasthet. (Klag.3:23) Hos Gud får vi hämta kraft, vi får svära, skrika och gråta men jag är övertygad att Gud bär oss. Så många gånger har jag nästan fysiskt känt hur Gud bär mig när mina egna ben inte gör det. ”Kraft är att finna sin svaghet och acceptera den, mod är rädsla som blivit bön.” – Tommy Hellsten.

I en blogg: ”Från utbrändhet till livslust. En blogg om att bygga hälsa, finna balans och utvecklas genom med och motgång.” http://komtillbaka.blogspot.se/ Fann jag detta: (Skrivet i lila text.)

Att sluta fly minskar kraften över obehaget Känslor ska inte tryckas undan men inte heller bli centrum för hela vår existens. Alla känslor, inklusive de negativa, är en naturlig del av vårt inre register. Det kan vara bra att påminna sig själv om att negativa känslor inte är onormala eller farliga. De är däremot ofta väldigt obekväma och obehagliga. Speciellt i situationer där man absolut inte ”får” må dåligt. På semester till exempel.  Jag är inte mina känslor, för då skulle jag inte kunna betrakta dem. Det är inte ovanligt att obehaget i de negativa känslorna får oss att (omedvetet) försöka fly från dem. Ibland genom att se till att vi har mycket att göra. Att fly från sina känslor är, precis tvärtom vad man tror, att låta dem ta kontrollen över en. Nyckeln ligger i att bemöta sina känslor.

Att skapa tid att komma i kontakt med sig själv.

Olika sätt att kanalisera sina känslor

Ett sätt att bemöta sina känslor är att kanalisera dem. Dvs beskriva dem för sig själv och/eller andra. Terapi är ett sätt. Men har man inte tillgång till en terapeut så kan man förstås vända sig till någon i sin närhet. Viktigt är dock att den personen lyssnar aktivt (dvs bekräftar att hen är intresserad av dig och det du upplever. Dela aldrig med dig till en människa som inte verkar bry sig). Mindfulness är ett sätt att lära sig förhålla sig till sina känslor. Ett värdefullt verktyg när man har problem med bångstyriga känslor (men också ett verktyg för att ta till sig de fina stunderna).

Ett annat sätt att kanalisera sina känslor är att skriva av sig. Att helt enkelt sätta sig ner med penna och papper och definiera vad det är som försiggår inuti. Att låta pennan gå automatiskt utifrån de ord och känslor som kommer in i tankarna här och nu. Låt det flöda fritt. Om det tar emot kan man tänka sig att man skriver men inte för att man själv eller någon annan ska läsa det hela sedan. Skriv bara för att skriva av dig det du känner. Skriv, skriv, skriv. Även om det bara blir två-ords-meningar.

Att kanalisera sina känslor att bemöta dem, acceptera dem och låta dem finnas. De finns ju ändå här, oavsett om jag väljer att springa från dem eller inte.

Det är alltså viktigt att hela tiden rusta sitt ”psykiska immunförsvar” här hjälper inte vitamintabletter eller en brustablett med C-vitamin. Har du fortfarande semester tänk på detta. Om den är slut tänk på det ändå. Det finns alltid tid för DIG själv att finna när det kommer till din hälsa.

Tips för en stressfri semester:

• Sov så mycket du har lust med.
• Gör det motsatta mot vad du brukar. En mycket aktiv person bör ha en passiv semester. Sitter du stilla på jobbet – passa på att röra dig mycket.
• Skapa kommunikationsfria zoner. Stäng av mejl och mobil och tar en ordentlig paus från jobbet.
• Gör gärna en plan för hur du tänker hantera jobbet under semestern.
• Planera inte för mycket – det kan skapa stress. Men planera i tid. Det ökar kontrollen och möjligheterna att påverka. Glöm inte i så fall att planera in tid för återhämtning och vila.
• Sänk ambitionsnivån. Några veckor går fortare än man tror. Ge dig tid att vara spontan och tid att vara för dig själv eller tillsammans med andra.

(Källa: Stressforskningsinstitutet Stockholms universitet) 

Hittad bild på Facebook.

En punkt som stressforskningsinstitutet glömt är: Gud. Låt Gud få fylla på din källa, be och lyssna. Det finns inga sätt som är fel när det kommer till bön. Det är mellan dig och Gud.

Att säga förlåt är också en befriande och förlösande kraft. Det är inte säkert att motparten tar emot förlåtelsen men då har du åtminstone gjort vad du kunnat. Älska och lev. Och låt ingen annan bestämma över din framtid! Ingen kommer att tacka dig sen. Ingen är perfekt, men alla har rätt att få känna och reagera. Ibland för livet dig på villovägar och då gäller det att försöka hitta tillbaka…

Var rädd om Dig!

Det har varit midsommar… Det har varit läger med konfirmanderna… Det har varit konfirmation…

En midsommardag må vara en av de längsta dagarna på året men försvinner ändå bort så fort. En konfirmand sa: – ”Jag vill inte att denna tid tillsammans ska vara slut…” Stannar till, tar en blomma som står i full blom så försiktigt i min kupade hand, blundar och borrar in näsan djupt i blomman och drar in ett andetag som fyller hela min kropp och själ. Tvingar mina sinnen att njuta mer än vad det egentligen går, för jag vet att tiden är kort. Somliga dagar, eller perioder i livet går så fort över. Men känslan av dem består även om färgerna bleknar något.

Tillsammans med syföreningen åkte jag på en bussutfärd innan deras sommaruppehåll.

Vi var i Höganäs, köpte keramik, besökte vikens tomater och Rut på skäret. Firade andakt. Stannade till vid fantastiska utsiktsplatser i vårt vackra Skåne och njöt av livet och skapelsen. Under bussturen fanns det tillfälle att prata. Hur vackra utsikter vi än må skåda så är mötet med en annan människa så mycket vackrare. När samtalet går från hur gott lammet smakade och vilken tur vi har med vädret – till det vi faktiskt själva, tyst sitter och funderar på. På riktigt. Vi pratar ofta och kanske framförallt i sommartider om när två blir till ett. När två människor viger sina liv tillsammans. När två står sida vid sida om varandra framför altaret och väljer att leva tillsammans. Vilken glädje och kärlek detta är! Åren går och sen händer samma sak igen. Två blir en, återigen framför altaret. ”Vi brukade alltid åka på dessa utfärder tillsammans, nu är det bara jag kvar.” Saknaden blir stor. Hur anpassar man sig? Jag känner hans närvaro hela tiden, vart jag än är eller vad jag än gör.

Ja, vi drar in ett djupt andetag i blomman, och vill inte släppa ut luften igen. Men hur mycket vi än vill hålla kvar, måste vi andas ut.

Konfirmanderna var helt fantastiska. De pratade om tro och tvivel, sorg och död, tillit, kärlek, och frågor som handlade om; vem är jag egentligen?

Att leva av och endast för någon annan är inte enbart gott. Att leva MED är istället att eftersträva. Liksom naturens växter dör om de står alltför tätt. Vi måste Behöva varandra men inte vara Beroende av varandra. Vi får hämta näring från varandra men inte uteslutande. Då dör våra rötter om den andre försvinner. Rötterna måste gå djupare in i oss själva. Där mening, hopp och tillit bor. – Gud – Ibland är det lättare sagt än gjort. Störst av allt är ju kärleken… Den ger mest, men tar också mest. Men det är också svaret. Kärleken. Den är större än livet självt.  Gud är större. Gud låter inte vår källa sina utan fyller ständigt på. Men vi måste våga dricka av den…

Tiden läker inte alla sår. Men smärtan står ej bi.

Ord från konfirmandernas predikan i lördags gestaltades med många kloka tankar, målningar, dikter, sång mm. Här kommer ett litet utdrag som får ringa in dagens blogginlägg.

• ”Under livets gång kan det vara svårt att hitta sig själv. Under vår konfirmationstid har vi lärt känna varandra och oss själva mycket bättre, vår syn på olika saker här i livet har förändrats för samtliga av oss…”
• ”Även om man vandrar på vägen själv så är man aldrig ensam. Gud är alltid hos oss, Gud älskar oss för den vi är, även fast det inte känns så ibland.”
•  
• ”Alla bär vi någon typ av mask någon gång. Det kan vara så att man kanske inte vågar visa sitt sanna jag för att man är rädd att folk ska döma en. Eller man kanske har en sida av sig själv man skäms för och därför inte vill att folk ska se. Eller kanske bara bär en mask för att man inte vill att någon ska se hur sårad man blivit, hur ont någonting gör. Det finns oftast mycket mer bakom och inuti en person, mer än vad vi kan förstå! Vi har ofta ingen aning om folks situationer, därför ska vi inte döma för snabbt! Det kanske är lätt att säga! Alla är vi fördomsfulla, vi är ju bara människor. Men desto mer vi har lärt oss om oss själva och om andra desto öppnare har vi blivit.”

Dikt av konfirmand:

”Det jag ältar äter mig inifrån och ut

Försöker hålla gråten tillbaka vill bara få ett slut

Pressar fram ett motvilligt leende, kan inte folk förstå deras beteende är vad som gör så himla ont!

Försöker vara jag, den glada och snälla tjej jag egentligen är.

Vill bara att allt ska vara över, är det för mycket till begär?

Men när ingen ser då kommer allt ut, det får ett tillfälligt slut.

Då lämnar jag över allt till Gud, allt som jag inte längre orkar bära.

Nu kan inget på mig längre tära. Det känns som jag fötts på nytt.

Som Gud min inre trädgård prytt, med alla olika färger.”

• ”Idag tar vi konfirmander av våra masker och visar vårt sanna jag. Vi behöver inte bära någon mask eftersom Gud finns hos oss. Han ger oss nya sätt att tänka, bär oss och lyssnar på oss. Han gråter med oss och skrattar med oss. Han ger oss styrka. Vi ger över våra roller som vi inte längre vill bära till Gud. Det är därför vi lämnade våra masker på altaret och låter dem förbli i Guds goda händer. Och då öppnar det en helt ny värld.”
• ”Med den här bilden jag har målat/ritat försöker vi visa att man ska försöka ha tillit till Gud i de svåraste stunderna. Bilden visar en man som är på väg att falla nerför en klippa. Men under han står Gud och är beredd att fånga honom. Gud ber han att släppa taget. Han släpper taget och hamnar i Guds famn. Han har visat tillit till Gud.
• Med bilden så menas inte att om du hänger på en klippa så ska du släppa taget och så fångar Gud dig. Bilden försöker visa att om man har det svårt, om t.ex. en nära har gått bort eller om man mår dåligt så kan man lita på att Gud kommer att hjälpa dig.”

  Dialog mellan två konfirmander om död och sorg:

• ”Varför händer detta mig, vad har jag gjort för fel?”
• ”Du har inte gjort något fel, ingen har gjort något fel. Känn inte att det är ditt fel för det är det inte. Ta en dag i sänder fast att du kanske känner att en stor del av ditt hjärta saknas ibland.”
• ”Sorg och död upplever alla någon gång i livet. Detta för med sig några av de hemskaste stunderna men på något sätt lyckas nästan alla att komma upp på benen igen hur tufft det än är. För vi vet att där finns någon, antingen mänsklig eller andlig som tror på en… Sorg och död är en del av livet som inte går att utesluta. Det som man måste ha är hopp och tron att de som inte längre sinns med oss, finns inom oss och är evigt kvar i Guds kärlek.”
• ”Man kan tänka på att Gud är som en herde till oss på jorden. Att han hjälper oss att leda vägen i livet…”
• ”Det kristna budskapet är hoppet om att livet inte tar slut efter döden. Att vi fortfarande lever kvar i Gud. Att ljuset övervinner mörkret. 
• Detta tolkar jag som att vi återuppstår på något sätt. Vi kanske inte blir något spöke eller kommer till någon himmel. Men själen finns alltid kvar.”

Om jag är stolt över dem? Svaret är ett självklart och rungande JA!

Herren är min Herde…

Sista låten dem valde att sjunga var: Wiz Khalifa (feat. Charlie Puth) – See You Again Lyssna på texten!

https://www.youtube.com/watch?v=j6obloW-Cck