Nu är det tyst. Nu är det vemodigt!
I lördags konfirmerades två grupper med konfirmander. Under den sista praktiska utbildningen till präst fick vi någon gång öva på att skriva ett konfirmationstal.
”A piece of cake tänkte jag”, och det var det i princip också… Det var bara det att då hade vi en påhittad konfirmandgrupp att öva på. Nu såg jag ”mina” konfirmander stå där framför mig i kyrkan medan jag skulle hålla tal till dem. De har ju gett oss så mycket värme. Så mycket av sig själva. Var och en på sitt sätt. De är unika och fantastiska var och en med många gåvor och styrkor som vi har fått möjligheten att upptäcka under vår tid tillsammans. Så varje gång jag satte mig ner för att skriva ett tal till dem tänkte jag… ”Inte lika kaxig som under skoltiden alltså.” 😛
De har bekräftat sitt dop och dopet är en möjlighet att se sitt eget liv i ljuset av Jesus, hans liv, död och uppståndelse.
Efter en av konfirmationsgudstjänsterna såg jag en konfirmand åka iväg med sin mamma i bilen. Det kändes som i en slow motion scen när våra blickar möttes. Sen tänkte jag inte mer på det och gick mot församlingshemmet. Innan jag hann ta i dörren kommer samma konfirmand springandes mot mig och säger: ”ville bara ge dig en sista kram…” Hur mycket älskar man då inte sitt jobb?!
Dessa ungdomar är inte bara vår framtid, utan vårt NU!
I söndags så var temat ”Den gode herden.” Eftersom vi själv fått många lamm nu och jag ser min sambo ge av sin tid och omsorg till hans får varje dag, kom jag att tänka på oss alla som kan vara herdar, vägvisare och förebilder.
När jag träffar våra ungdomar i församlingen vill jag ge dem så mycket som möjligt. Dock är det ju inte ”jag” som ger utan det är Jesus. Men min uppgift är ändå att peka på Jesus. Att ge verktygen de själva måste använda för att finna sina svar. Men framförallt att i samtalen och mötena hjälpa dem att själva se att de duger som de är.
Någon konfirmand sa att hen inte brydde sig längre om vilken attityd hen hade eller vad hen gjorde… att hen ändå i skolan eller på andra platser alltid fick ”skiten” för allt. Att ingen tyckte om hen… Jag kan bara hoppas att jag nådde fram.
Att vara en herde för 2000 år sen i Galileen var nog ingen dans på rosor. (Eller skuttandes fram på en blomstrande sommaräng.) Det var snåriga terränger, fyllt av faror som väntade runt hörnet. Inget eftertraktat yrke med andra ord. Ändå liknar Jesus sig vid en herde han vill vara för oss. I söndagens evangelietext står det: ”Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma…”
Det gäller att se bortom attityder och missvisande bilder för att se människan bakom. Att inte bli rädd eller blunda för. Aldrig överge oavsett vad du ser. Det finns en grund till allt. Att vara tonåring och inte tro sig duga är inte ett lätt ok att bära. Men Jesus säger ” Jag ska bryta sönder deras ok…
– (Bild hämtad från årets långfredagsgudstjänst.) Jesus dör för oss, för att bära vårt ok/våra bördor som han tar på sig/bryter sönder åt oss. Och uppstår för oss för att ta hand om sina får och vårda dem.
Senare i söndagens evangelietext står det: ”Jag har också andra får som inte hör till den här fållan, också dem måste jag leda” En mening som passar in på hur vår värld ser ut idag. Det är många som vi inte kallar ”våra egna” som just är ”våra egna” med behov och rättigheter.
Livets mening är inte prestation. Meningen finns i att du är värdefull och viktig för att du är den du är. Som människa har du både ansvar för ditt eget liv och för hur du bemöter andra. Ibland fungerar det bra, ibland inte. Dopet påminner dig om att du alltid får börja om på nytt, att livet alltid är större än våra misslyckanden. Kanske är förlåtelsen den stora nyckeln. Utan att kunna förlåta varandra och utan att kunna ta emot förlåtelse är det svårt att kunna leva i kärlek och respekt med sina medmänniskor.
Men när vi inte förstår eller när vi har svårt att ta till oss Jesu ord och budskap får vi ändå bäras av löftet: Att vi är hans får och han är vår Herde som alltid kommer att hämta oss, om det så bara är Du av 100 som springer bort.
