Tradition är inte detsamma som bekännelse


I slutet av varje termin utbryter en debatt om skolans avslutningar och andra samlingar i kyrkan. Det tycks vara svårt att komma till en slutpunkt. Denna gång har den varit ovanligt intensiv efter att skolverket offentligt presenterade sin juridiska vägledning till landets rektorer. Det som inte får förekomma blev då tyvärr tydligare än det som faktiskt är möjligt. Ansvariga politiker bidrar på motsatt sätt. De talar gärna om hur positiva de är till skolavslutningar och julpsalmer men undviker att säga vad som inte går för sig. Att skolverket får motta så hård kritik från helt olika håll kan förvåna något. Skolverket är ju en myndighet under regeringen som ska tillämpa skollagen från 2010 utifrån de motivförklaringar som regering och riksdag gav när den infördes. Jag anser att den förda debatten visar på oklarheter om vad som avses med traditionellt, konfessionellt och religiöst innehåll. Skolverkets exempel på det som inte kan tillåtas när skolan ska vara ”icke-konfessionell” förefaller rimliga. Verkets sätt att tala om ”religiösa inslag” övertygar däremot inte.

Jag anser att det går att skilja på tradition och bekännelse (”icke-konfessionell” enligt lagen har med bekännelse av tro att göra). Religiösa inslag ur en tradition kan användas på flera sätt. En psalm, ett julspel, en bibelberättelse eller beskrivning av en högtid blir inte automatiskt till en bekännelse. Att bön, predikan, trosbekännelse och välsignelse inte tillåts behöver inte hindra att inslag ur den kristna traditionen används vid skolans samlingar. Därför är det viktigt att det som hör till traditionen inte tolkas alltför snävt. Och här kommer skolverkets ansvar in. Min förhoppning är att det en gång för alla ska bli klarlagt att så mycket innehåll kan inrymmas att det blir meningsfullt att ha advents- och julsamlingar. Och det kan också motiveras med att skolan har till uppgift att ge kunskaper om och erfarenheter av religion, traditioner och det kulturarv som hör till alla medborgare. Skollagen är anpassad efter en ny tid och borde inte behöva ändras.

Distinktionen i lagstiftningen mellan undervisning och utbildning är däremot ett problematiskt hårklyveri, som är obegriplig för de flesta. Den öppnar upp för en annan ordning i friskolorna än i de kommunala skolorna. Det blir tydligare om man skiljer på skolans icke-konfessionella undervisning, till vilken skolavslutningarna hör, och det som sker som en frivillig aktivitet. Som kyrka måste vi bidra på likartat sätt vare sig skolans samling för alla elever hålls i kyrkan eller i en annan lokal och oavsett om den anordnas av kommunala eller andra skolor. Kyrkan kan också inbjuda till advents- och julsamlingar utanför skoltid. Vi kan gemensamt utveckla den lokala samverkan som redan är bra på många håll.

Kyrkan måste själv ta sitt ansvar för att ge kristen undervisning och dela erfarenheter av kristen tro. Här har vi alla en uppgift. Dopet kallar oss till lärjungar. Vi ska ge vidare den kristna tron i ord och handling i våra personliga möten.

Det är advent. Nådens Gud finns hos oss även under detta nya kyrkoår! Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse att Gud kommer till oss i det värnlösa barnet!

En kommentar

Andreas Holmberg säger
4 december 2012 – 11:16

Viktig fråga. Håller med om att skollagen knappast borde behöva ändras. Okomplicerat - och till och med anbefallt - är ju att lärare i skolan berättar om kristendomen, dess budskap och historia. Kännedom om vissa psalmer (precis som annan viktig diktning) anbefalls också i läroplan m.m. Sånt material bör kyrkan kunna hjälpa till med (jfr Harlings Psalmprojekt i Ö-vik).

Relativt okomplicerat är ju också att gå på studiebesök i en kyrka (eller moské), bevista en gudstjänst (eller fredagsbön), bjuda in en imam eller biskop till skolan för att berätta om sin tro et c.

Att under ett luciatåg sjunga kristna sånger är dock omtvistat: man kan enligt vissa (för-)skolor sjunga Midnatt råder men inte Stilla natt. Andra låter visserligen barnen sjunga Stilla natt, men i ett sammanhang där Jesus lätt verka hamnar på nivå med tomtar. Jag föredrar nog ändå det senare, men helt lätt är det inte: att utesluta psalmframföranden då visar ju på ett sätt någon slags respekt för deras sanningsanspråk. (Fast just Lucia borde väl få vara LITE kristen?).

Att ha något slags adventsgudstjänst med barnen från de kommunala skolorna och på skoltid är ju dock i vår tid ytterst tveksamt, även om den kallas adventssamling el. dyl. Andaktsfulla psalmer och ljuständningar med bön (som jag bevittnat) samt något slags andakt/kort predikan blir liksom konstigt vare sej prästen "missionerar" eller "självcensurerar". Just i det sammanhanget! Ett studiebesök vid en vanlig gudstjänst eller en sorts gajdning med berättande präst är inte dumt, inte heller en ren musiksamling/konsert. Men något som hur man än bär sej åt mest liknar en sorts "skolgudstjänst" - nä, det får nog kyrkorna bjuda in till utanför själva skoldagen!

Du verkar också, om jag fattat dej rätt, vilja förstärka den linjen. Kyrkan kan ändå inte behålla ett symbiotiskt förhållande till skolan länge till ens på småorterna (särskilt inte om vi är skeptiska yoga-övningar med "aum"-mande eller skolfredagsbön i moskén inför ramadan). Det gäller nu att vara konstruktiv och proaktiv, vilket jag uppfattar att du är i den här frågan. Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.