Sexualitet och utmaningen från HIV


 

Under ett par år har ett studie- och forskningsprojekt om Teologi och HIV/AIDS drivits i Latinamerika med stöd av Svenska kyrkan och bidrag från SIDA. 32 studenter från olika kyrkor och fyra teologiska fakulteter har deltagit. Vid ett seminarium den 24-25 i Costa Rica presenterades resultaten i närvaro av representanter även från Afrika. Jag höll ett tal om ”Sexuality and the challenge of HIV” med anknytning till vårt biskopsbrev 2007 om HIV i ett globalt perspektiv. Här följer några inledande grundtankar ur mitt tal.

När jag ser tillbaka på decennier av studier, överläggningar, förslag och debatt om frågor relaterade till sexualiteten, slår det mig hur viktigt det är att ställa frågan om vår grundläggande syn på sexualiteten.

Min huvudtes är att den mänskliga sexualiteten inte är något vi kan välja. Sexualiteten blir en del av skapelsen genom Guds handlande. Den är Guds gåva och en integrerad del av människans liv. Den tillhör människans grundläggande behov. Ibland talar vi om sexualiteten som om den endast är relaterad till vissa ”sexuella” handlingar som utförs. Men den mänskliga sexualiteten är alltid närvarande. Den innesluter hela människan och har konsekvenser för hennes längtan, perspektiv och kommunikation med andra. Det är inte möjligt för oss att fly undan den Sexualiteten finns, därför att vi är människor.

Den här synen på sexualiteten som integrerad i själva den mänskliga existensen, och som en integrerad del av den enskildes liv, har blivit tydligare genom våra överläggningar om synen på homosexualitet och brottning med de bibliska texterna. Det är en avgörande teologisk och etisk skillnad om dessa texter säger något om vad människor är eller vad de gör.  Är exempelvis vissa negativa påståenden i Bibeln relaterade till vissa beteenden eller är de påståenden om homosexualitet i sig? Efter decennier av studier och reflektion har Svenska kyrkans biskopar och kyrkomöte dragit slutsatsen att dessa bibliska texter vanligtvis avser beteenden. Vetenskapen har också gett oss fördjupade kunskaper. Därför måste vi dra slutsatsen att sexualiteten inte är något som människan väljer och att det finns skillnader i sexuell orientering. Både sexualiteten i sig och orienteringen som en del av den kan inte reduceras till frågor om vad vi väljer och hur vi handlar. Med detta sagt måste vi samtidigt lyfta fram sådana frågeställningar som gäller vårt ansvar för hur vi lever med vår sexualitet.

Därtill måste kyrkorna ta ansvar för konsekvenserna av sin undervisning. En del av problemet är oförmågan att ta tag i sexualetiska frågor. Deras tystnad eller illa underbyggda rekommendationer har bidragit till den pågående spridningen av HIV-pandemin. Men kyrkorna har också gett bidrag när det gäller att ge information och rekommendationer som har resulterat i effektivt skydd, och de har bekämpat marginalisering och stigmatisering av dem som lever med HIV.

Kyrkans roll har inte minst med värderingar att göra. Det finns ett behov av att hon bidrar med en positiv undervisning om sexualiteten. Och vi måste erkänna att det finns mer än ett mönster i den skapelse vi lever i. Skapelsen är per definition inte statisk och uniform utan pågående och mångsidig. Människan är skapad till Guds avbild och har sitt människovärde genom detta gudomliga handlande. Alla människor är genom Guds skapelsehandlande förenade som jämlikar i en mänsklighet.

Människovärdet är relationellt. Enligt kristen tro kan vi inte förlora det värde Gud ger men vår värdighet kan hotas eller till och med gå förlorad. Denna distinktion är särskilt relevant när vi talar om sexualitet och personer som är utsatta genom att leva med HIV.

Människan är en enhet av kropp, själ och ande, alla lika värdefulla. I traditionen från kyrkofadern Augustinus bär kyrkan på en historia av att förminska kroppens betydelse som om den inte har någon viktig plats i Gudsrelationen. Det här måste förändras i perspektiv av den sociala verklighet som vi nu möter. Det diakonala engagemanget och förståelsen för att främja god hälsovård och tillräckligt med mat åt alla måste fördjupas och breddas.

Om kyrkan syftar till att understödja att människor tar ansvar för hur de utövar sin sexualitet – och det anser jag att hon ska – är det nödvändigt att börja med att förkunna att sexualiteten är en gåva i människans liv och med den utgångspunkten ta sig an de aktuella utmaningarna, lokalt och globalt.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.