Lovsången till Gud föds ur tacksamhet över det Gud ger. Det har jag upplevt också idag vid högmässan i Sandvikens kyrka som avslutade min biskopsvisitation. Här fanns tacksamhet över skapelsens gåvor som bars fram inför Gud men även en tacksamhet över det Gud ger genom människor i församlingen av medmänsklighet och delande av tro. Vid en visitation står församlingens resurser och framtidsutmaningar i fokus.
Det är avgörande för vårt uppdrag som kyrka och församling att Gud och budskapet står i centrum i istället för budbäraren. Bekännelsens att Gud handlar är viktigare än hur det sker. Ett exempel på det är bekännelsen att Kristus är verkligt närvarande i nattvardens bröd och vin. Teologers försök att förklara hur Kristus är närvarande innebär däremot att passera det möjligas gräns. Den ekumeniska dialogen har här lett till en hälsosam besinning. Människan har varken förmåga eller mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet.
När det gäller livets stora frågor om ont och gott, liv och död, kärlek och hat, gudsnärvaro och gudsfrånvaro finns alltid en frestelse att säga mer än som är möjligt för en människa. I evangeliet får vi del av en gudomlig uppenbarelse om livets ursprung, mening och mål. Vårt eviga väl ligger i Guds hand. När det gäller inkarnationen (att Gud blir människa), försoningen (att Gud helar relationerna) och uppståndelsen (att Gud öppnar vägen till evig gemenskap med Gud) kan vi bekänna att det är möjligt för Gud men inte förklara hur. Gud är mer än en projektion av vad vi kan finna och acceptera utifrån vårt förnuft. Vi får lita till Guds löften som flödar fram ur Kristusgärningen. Av nåd genom tron på Kristus återupprättas vår relation till Gud. Och det får konsekvenser för våra andra relationer.
Vi kan frimodigt berätta om den gåva vi tar emot i kristen tro. Det innebär inte att nedvärdera andras tro eller begränsa Guds vägar till andra människor. Varje människa är Guds skapelse och har gåvor från Gud och en relation till Gud. I andra religioner finns genuina erfarenheter av Gud. Jag tänker att tacksamhet och ödmjukhet hör nära samman.
Gud ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka” (Ef 3:20-21 ). Det har Gud uppenbarat i Jesus Kristus. Här finns den djupaste grunden för vår tacksamhet. Av nåd får vi ta emot och ge vidare.
3 kommentarer
Margareta P å Österlen säger
25 oktober 2013 – 02:57P.S: Räddas från mörker och död genom tro på Jesus Kristus alltså. Den tro som bär på vatten och kan försätta berg! Den som inte ger upp. Den som litar på Gud Faders nåd. MPåÖ
Margareta P å Österlen säger
19 oktober 2013 – 12:36Fråga till biskop Ragnar från Österlen: Om man ska utgå från Johannesevangeliets ord - Joh 14:1ff - från Jesus Kristus själv, uppfylld av Helig Ande, innebär väl inkarnationen snarare att Fadern kommer till den människa - i det här fallet den andre Adam - som först med uppriktigt och allt hjärta sökt Guds rike, kommer till och förblir i sitt heliga tempel, nämligen den uppriktigt troendes hjärta. Och då blir inte Gud människa, eftersom Gud Fader redan skapat människan till sin avbild, utan människan blir till gud, som en del i Gud Fader själv. Är det inte vad Jesus Kristus faktiskt talar om när han i samtalet med de tvivlande fariséer som åter och igen anklagar honom för hädelse, medan Jesus Kristus vid ett av tillfällena påminner dem om en av Davids psalmer - i Psaltaren: "det står skrivet: i ären gudar" och i övrigt hänvisar dem till att han endast talar det som blir honom givet att tala av Gud Fader själv och endast gör Faderns gärningar, ingenting annat. Sanningen som är Kärlek i tankar, ord och handling alltså. Margareta Persson på Österlen
Biskop Ragnar svarar
23 april 2024 – 08:18Hej Margareta, din fråga fordrar väl egentligen ett längre svar. Evangeliet pekar i en annan riktning. Det avgörande för att Gud ska komma till människan, förnya henne och ta plats i hennes hjärta är att Gud blivit människa i Jesus Kristus. Gud blev en av oss för att återupprätta vår gudsrelation och ge oss evig gemenskap med Gud. Det kan en människa inte åstadkomma själv. Det är en gudomlig gåva, ren nåd. Tron som vår förtröstan på Gud är vårt sätt att ta emot den. Joh 14:1ff, som du nämner, är Jesu avskedstal. Jag tycker att det framgår klart där att Jesus inte bara är en människa bland andra. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet. Och han hävdar att Fadern är i honom och att vägen till Gud går genom honom.
Människan är skapad till Guds avbild. Det betyder inte att hon är Gud eller kan bli Gud men hon har fått en gudsrelation, personliga gåvor och förmåga att skapa och älska. Så länge vi lever på den här jorden är vi också fångna i världens bortvändhet från Gud. I att vara skapad till Guds avbild ligger ett livsprogram: att växa som människa inför Gud och leva efter Guds vilja. I Gud får vårt hjärta ro, inte i oss själva.
Kerstin Pilblad säger
13 oktober 2013 – 08:53Bra!